ELINOR OSTROM ÄR en forskare som har vigt sitt liv åt att försöka lösa problemen kring kollektiva resurser. Hon har studerat allt ifrån offentlig administration i storstäder till hur man bäst tar tillvara på hummerbestånden i världshaven. Som professor i statsvetenskap vid Indiana University har hon närmast skapat en egen forskningsinriktning, och hennes karriär inom samhällsvetenskapen har även innefattat en rad förtroendeposter, däribland ordföranderollen för Apsa, organisationen för statsvetare i USA.

Efternamnet klingar misstänkt svenskt. Maken Vincent, även han en framstående forskare, har förfäder som utvandrade från Sverige. Men Elinor Ostrom har skaffat sig band till Sverige på egen hand, och återvänder ofta hit för att bevista seminarier och träffa forskarkollegor. I maj besökte hon Uppsala under Linnédagarna för att utnämnas till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Det är inte första gången hon har mottagit hedersbetygelser där. År 1999 fick hon Skytteanska priset, en av världens mest ansedda utmärkelser inom statsvetenskaplig forskning. Elinor Ostroms namn har dessutom förekommit i de årligt återkommande spekulationerna kring vem som ska få Sveriges Riksbanks pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. (Ingen kvinna har ännu tilldelats ekonomipriset, men det finns ett antal kandidater som antas ligga bra till, däribland Ostrom samt hennes kollega Anne Krueger som främst är känd för sin forskning om rent-seeking-problematik och internationella handelsrelationer.)

Samtalet med Elinor Ostrom leder osökt in på diskussioner om andra namnkunniga forskare. Många av dem hon nämner som inspirationskällor har belönats med Nobelpriset i ekonomi: James Buchanan (1986), Ronald Coase (1991), Douglass North (1993) och Vernon Smith (2002). För egen del är hon noga med att påpeka betydelsen av teoretisk mångfald. Hon är en stark kritiker av de metodologiska ställningskrig som ofta utvecklas inom den akademiska världen.

– Jag skrev klart min avhandling år 1965 vid UCLA. På den tiden var James Buchanans och Gordon Tullocks arbete, inte minst deras bok Calculus of Consent, en viktig del av min teoretiska grund. Joseph Schumpeter var naturligtvis också självklar i de här sammanhangen. Senare kom jag även att influeras av Garrett Hardins forskning. Jag tror att Hardin lyckades få fram en mycket insiktsfull teori. Det enda problemet var att han övergeneraliserade. I min forskning har jag hittat bevis för att han hade rätt i några väldigt distinkta fall, som styrs av speciella förutsättningar. Men jag gillar pluralism, även när det handlar om vetenskapliga teorier, och det bevisas kanske bäst av att jag nuförtiden nog är mer influerad av Douglass North.

FÖR ETT PAR år sedan utkom hon med boken Understanding Institutional Diversity. Djupgående analyser av institutioner – samhälleliga regler och normer – har blivit karaktäristiska drag i hennes forskning. Bakgrunden inom den så kallade Public Choice-skolan har också lämnat tydliga spår. (Under 1980-talet var hon dessutom ordförande för Public Choice Society i USA.) Att hon inkluderar Garrett Hardin i persongalleriet av inspirationskällor är knappast en tillfällighet. Hardins artikel i tidskriften Science från 1968 gjorde ett stort i ntryck på Ostrom. Allmänningens tragedi har alltsedan dess varit en drivkraft för hennes forskning. Det teoretiska problem som Hardin modellerade är inspi rerat av ett till synes vanligt fenomen – överutnyttjandet av begränsade, kollektiva resurser: varje herde i grannskapet kommer att låta sina får beta av allmänningens gräs till dess att allt gräs är uppätet (och marginalnyttan blir negativ). Den offentliga marken blir med andra ord överutnyttjad. Allmänningens tragedi kan appliceras på alla former av begränsade resurser i världen; fiskbestånd, ren luft och skog. Lösningen kan bestå av olika former av regleringar, fria avtal eller kombinationer av marknadslösningar och statlig interventionism. I hennes kanske mest kända verk, Governing the Commons, genomför Ostrom en detaljerad studie av olika metoder för att hantera denna problematik.

Hennes ständigt kritiska sinnelag blir tydligt när samtalet glider från den egna forskningen till att i stället handla om teoretiska modellers förklaringspotential inom samhällsvetenskapen i allmänhet. Mycket av den forskning som i dag handlar om institutionella lösningar är förvisso värdefull, men Ostrom är samtidigt noga med att påpeka att den ofta tillåts bli alltför idealiserande. Gordon Tullock, en av hennes kollegor från Public Choice-sällskapet, brukar inleda sina föreläsningar med påpekandet: ”I kampen mellan logiska modeller och empiriska studier kommer de förstnämnda alltid att segra i det långa loppet.” Elinor Ostrom, som ofta har styrts av empiriska studier, är helt främmande inför en så pass dogmatisk inställning. Hon vill hellre försöka öppna upp sin egen forskning och korsbefrukta formella modeller med experiment och empiriska studier. I en artikel (från år 2000) i forskartidskriften Scandinavian Political Studies slår hon fast vad hon anser bör vara framtiden för samhällsvetenskaplig forskning: ”I stället för att binda sig vid en enkel eller generell teori om kollektivt agerande, baserad på en begränsad rational choice-modell för mänskligt beteende, befinner sig vetenskapen just nu i ett skede när man utvecklar en familj av teorier som rör kollektivt agerande.”

Hon har alltid varit mycket negativt inställd till de metodologiska ställningskrig som ibland syns inom universitetsvärlden. Hon vet vad det innebär att tvingas förhålla sig till kotterier inom det egna skrået. För sju år sedan kulminerade motsättningarna inom den amerikanska statsvetarorganisationen (Apsa) i vad som kom att kallas perestrojkakrisen. I ett upprop som snabbt spreds på internet kritiserade ett antal statsvetare vad de ansåg vara en skadlig utbredning av matematiska och ekonomiska modeller inom den samhällsvetenskapliga forskningen. Forskarna bakom perestrojkauppropet ansåg att kvalitativa fältstudier hade satts på undantag.

OSTROM SÄGER I DAG att knappast någon samhällsforskare lämnades oberörd av krisen. När hon för två år sedan tilldelades det prestigefyllda James Madison-priset, som ges till den amerikanska statsvetare som anses mest framstående inom sitt område, valde hon därför att använda den anslutande föreläsningen åt att ta upp en del av kritiken från perestrojkaupproret:

– Jag var tydlig med att berätta vad jag anser, att samhällsforskningen måste bli mer tvärvetenskaplig, och även bryta med gamla metodologiska skiljelinjer. Tyvärr är inte detta den sy n som idag dominerar forskningen. Tvärtom ser vi hur bittra metodologiska stridigheter ofta blossar upp. Folk kallar varandra för både det ena och det andra, och i många fall använder föreläsare på universiteten sin position till att indoktrinera studenter. Perestrojkarörelsen innehöll en del kritik som hade kunnat göra stor nytta, om den inte hade presenterats på ett så extremt otrevligt sätt. Precis som upproret hävdade, fanns det en klick statsvetare som var väldigt arroganta och enbart arbetade med kvantitativa studier. Men deras arrogans vägdes mer än väl upp av perestrojkaledarnas egna översittartoner. Och jag tror att världen behöver mer ödmjukhet, inte mer arrogans. Mina studenter får bekanta sig med både ekonomisk spelteori och ingående fältstudier. Själv har jag alltid försökt att pröva mig fram. Jag har använt mig av experimentella ekonomimodeller under en del av min karriär, och det ansågs förr vara en högst opassande metod inom statsvetenskapen. I dag har många insett att vi måste kunna förstå sociala, ekonomiska fenomen, och att experiment är ett sätt att nå insikt. Jag är en ständig försvarare av att forskningen måste inbegripa flera olika fundament. Vi behöver både goda teorier och goda empiriska studier. Framtiden ligger i möjligheten att förfina våra analysinstrument för samhällsforskningen och då får man inte låta sig begränsas av snäva vetenskapliga ramar.

– Det är klart att jag främst ser mig själv som statsvetare. Men om du pressar mig och ber mig om en mer ingående beskrivning så skulle jag nog säga att mitt forskningsområde handlar om politisk ekonomi. Jag är väldigt tacksam att jag tidigt började studera nationalekonomi. Jag tror att det ämnet, mer än något annat, lär dig att analysera och förstå samhällsfenomen och marknadsstrukturer på ett mycket välorganiserat sätt.

Även om Elinor Ostrom har intresserat sig för många olika samhällsstudier har hon en särskilt stark relation till olika former av resurs- och miljöproblem. Politiska miljödebatter anser hon dock ofta präglas av missförstånd och begreppsförvirring. Men samtidigt konstaterar hon att det ibland inte behövs mer än en enda människas insats för att väcka omvärldens intresse för klimatförändringar och miljöförstöring. År 1962 kom Rachel Carson ut med sin bok Tyst vår. Den sågs som startskottet för dåtidens miljörörelse. När Al Gore förra året publicerade En obekväm sanning hamnade miljöfrågorna återigen högst upp på agendan. Finns det då ingen risk att larmrapporter övertolkas? För över 80 år sedan skrev Chicago-ekonomen Frank Knight om vikten av att kunna skilja på osäkerhet och risk. När jag frågar om hon tror att dessa begrepp möjligen blandas samman när miljöproblem i dag diskuteras, nickar hon instämmande:

– Jo, jag tror att detta tyvärr är alltför sant. Vi har dessutom övervärderat biologisk mångfald och undervärderat institutionell mångfald. Det är ironiskt att mänskligheten har tvingats lära sig den hårda vägen vad som händer när man skapar ekologiska monokulturer. Att bara odla en gröda på åkermarken i en hel region gör att jordbruket blir mycket utsatt.  Däremot finns det många som fortfarande inte har insett behovet även av institutionell mångfald . Vi kan inte bara tro att marknaden ska lösa allt eller att statlig byråkrati kommer att skapa en hållbar utveckling. Vi måste förena det bästa av de båda systemen.

– En teori som enbart går ut på att hitta ett prissystem är på tok för enkelspårig. Alldeles för mycket av dagens forskning försöker få fram universella mirakelmetoder för att lösa mänsklighetens alla problem. Jag hävdar bestämt att vi också måste våga skapa specialdesignade lösningar. Det finns ett engelskt uttryck som lyder ”the devil is in the details”, och jag tror att det många gånger är en mycket viktig insikt. Ta fiskeindustrin som exempel. Politiker och miljöforskare har länge försökt hitta generella lösningar på överutnyttjandet av fiskevatten. Ofta har kvotsystem blivit ett slags mirakelmedicin. Många gånger finns lösningen i stället i de små detaljerna. På Nya Zeeland har man, efter många misslyckade försök, nu lyckats justera fiskekvoter till ett proportionellt system som bygger på beräkningar av fiskarnas förväntade fångster. Det är något helt annat än fasta kvoter. Ett sådant system har uppenbarligen lyckats skapa en viss säkerhet inför framtiden. Däremot går det inte att säga att systemet går att applicera på andra delar av jorden, bara för att det har visat sig fungera på Nya Zeeland. Varje miljö- och resursproblem har unika detaljer som måste tas med i beräkningarna.

Hon har svårt för de höga tongångar som ofta präglar miljödebatten, men är mycket tydlig när frågan om global uppvärmning förs på tal:

– Bevisen för att det finns mänsklig påverkan på klimatförändringarna är i dagsläget mycket starka. Kommer globala utsläppsrättigheter att kunna bli en lösning på detta problem? Ja, återigen tror jag att det är viktigt att påpeka vikten av institutionell mångfald. Vi måste seriöst överväga flera olika lösningar. Jag har färdigställt ett antal förslag i en artikel om utsläppstak och handel med utsläppsrättigheter. Vad jag föreslår är att vi utgår från dagens nivåer och sedan arbetar oss neråt, samt att koldioxidutsläppen sänks till vad Stern-rapportern (red: det dokument om global uppvärmning som förre världsbanksekonomen Nicholas Stern har tagit fram åt Storbritannien) rekommenderar. Priset för utsläppsrättigheterna bör successivt höjas och placeras i en internationell fond vars mål ska vara att få fart på tekniska lösningar. Dessutom bör denna fond inleda en seriös satsning på omfördelning av världens miljöresurser så att de fattigaste länderna genast får möjlighet att lösa några av sina mest akuta miljöproblem. Det är svårt att säga till en ung afrikan, asiat eller en latinamerikan att de inte får förstöra miljön genom att investera i skadlig energiproduktion för att öka sin egen levnadsstandard, när detta är precis vad våra förfäder en gång gjorde. Men vi måste våga ställa upp principer för hur vi ska hantera miljön i framtiden för att sedan komma fram till en bra lösning som världen kan enas kring.

NYLIGEN SKREV EKONOMEN Larry Summers en uppmärksammad debattartikel i Financial Times där han hävdade att dagens klimatfrågor drivs av n a iva miljöorganisationer och idealister. Han gick bland annat till storms mot Kyotoprotokollets innebörd: ”Kyotoprotokollet är beroende av tveksamma principer s o m utgår från att stater kommer att fullfölja sina åtaganden […] Utsläppsrättigheter för koldioxid är en inbjudan till köpslående om företagssubventioner i massiv skala. Om utsläppen av växthusgaser ska kunna sänkas i framtiden måste kostnaderna för rättigheterna ligga på tiotals miljarder dollar.”

– Jag håller med honom, i princip. Kyotoprotokollet är knappast ett komplett dokument. Det tar till exempel inte hänsyn till alla problem som är förknippade med transaktionskostnader för miljöarbete. Om ett träd planteras i dag, vad innebär detta initiativ i form av åtaganden och investeringar för att trädet fortfarande ska stå kvar om fem år, och i vilken utsträckning kommer det planterade trädet att ge ett mervärde? En del av världens alla nyplanteringsprogram har inte bidragit med någonting alls sett till skogstillväxt på längre sikt. Larry Summers kritik är därför delvis befogad. Men att därmed dra slutsatsen att vi lika gärna kan strunta i allting som gäller klimatpåverkan, det är knappast en hållbar inställning. Den viktiga frågan är snarare: ”Hur får vi till stånd en bred uppslutning bakom våra miljömål?” Jag tror som sagt att det första steget är att skapa en internationell miljöfond som inte är knuten till någon enskild stat. Och vad beträffar kritiken mot utsläppsrättigheter så kan man väl säga att det beror helt och hållet på hur ett sådant system införs. I vilket fall som helst finns det ingen anledning att inte inleda förhandlingar. Förhandlingar är alltid ett bra första steg för att ta itu med problem som rör begränsade resurser, oavsett om det handlar om landrättigheter, fiskekvoter eller tillgång till irrigation.

Finns det då några exempel på resursproblem som man har lyckats extra bra med att justera? Vilka positiva förebilder i världen kan illustrera mänsklighetens förmåga att komma till rätta med allmänningens tragedi? Elinor Ostrom tvekar inte när hon ska välja ut ett föregångsexempel:

– I amerikanska Maine finns det ett projekt för att rädda hummerbeståndet som har slagit väldigt väl ut. Det beror bland annat på att hummerfisket går att kontrollera på ett mer tillfredsställande sätt än annan fiskerinäring. Du kan till exempel plocka upp och märka humrar, vilket ofta är omöjligt att genomföra med fisk. Dessutom finns det en rad fördelaktiga förhållanden i Maine; bland annat har delstaten tillåtit hummerfiskarna ett visst mått av självstyre inom en viss fiskezon. Att alla hummerfiskare känner varandra är naturligtvis också positivt för sammanhållningen. Ömsesidigt förtroende är oerhört viktigt; de tänker inte låta några tjuvfiskare utifrån komma och förstöra deras hummervatten. Där kan vi verkligen prata om en succé.

– Sedan finns det naturligtvis miljösatsningar som har misslyckats, men som ändå har medfört en ökad insikt om specifika problem. Jag har till exempel bevakat skogsplantering i Mexico och Guatemala. Och även om de inte har blivit några stora framgångar så finns där nästan alltid några små detaljer som gör att man kan gå vidare. Allt handlar inte bara om a t t t&au ml;nka ut en lösning. Man måste våga prova sig fram, och ibland tvingas man inse att allt inte lyckas på en gång, men att människor kanske tro ts allt har lärt sig något av att samarbeta. Sådana insikter är också viktiga små segrar.

Teoriintegration – Elinor Ostrom upprepar ordet flera gånger under intervjun. Det är tydligt att hon gärna vill föra samman vetenskapsmän med olika bakgrund.

– Att bli utnämnd till hedersdoktor under Linnéveckan kändes särskilt bra, eftersom Linné är en underbar förebild för alla som vill skapa hållbara teorier. Hans typologier har gjort det möjligt att hela tiden packa upp nya kategorier som kan hjälpa oss att förstå växtriket. Jag är förvisso en person som tänker nerifrån-och-upp i min forskning. Samtidigt kommer vi inte ifrån att om vi ska lösa framtida resursproblem måste vi våga ställa olika teorier mot varandra. Ofta hamnar man i något slags nivåkrig, mellan mikro- och makroanalyser. Så länge det leder till konstruktiv kritik är sådana motsättningar mellan teorier och analysnivåer ingenting negativt. En del forskare, Robert Keohane till exempel, rör sig nästan aldrig på individnivå utan försöker enbart att skapa förståelse för hur större system hänger ihop. Andra väljer att bli mer specialiserade. Vi måste helt klart våga tänka systematiskt för att förstå stora makrofenomen. Men om det vi finner inom systemteorier inte passar in när vi tittar på mindre enheter då krävs det att vi går in och detaljstuderar enskilda fall. Därför behöver samhällsvetenskapen både dem som tittar på systemteori och dem som driver fallstudier. Vad som däremot gör mig nästan våldsamt ilsken är när jag träffar människor som säger att du inte får snegla på en viss teori, eller försöka dig på en viss typ av lösningar. Sådana inskränkta inställningar klarar jag helt enkelt inte av.

Under vårt samtal kommer vi flera gånger in på möjligheten för forskare att påverka folkopinionen. Elinor Ostrom är inte säker på att hon alltid gillar vetenskapsmän som ser den tredje uppgiften som ett alltför stort personligt åtagande. På frågan om det inte är viktigt att forskare deltar i samhällsdebatten svarar hon förbehållsamt:

– Det är en svår fråga. Jag tror inte att det enbart finns ett svar. Det beror väldigt mycket på omständigheterna. Personligen har jag aldrig känt att jag vill lägga mig i offentliga debatter. Världen är osäker nog som den är.

Den sista meningen avslutar hon med ett skratt. Hon lägger stor vikt vid att inte ”pådyvla sina åsikter på andra”, som hon uttrycker det. Denna anspråkslöshet är möjligen en strategi för att ingen ska förväxla hennes forskarrön med hennes personliga övertygelser – en inte helt lätt uppgift för någon som likt Ostrom ofta rör sig på politiskt minerad mark. Bara i några få fall medger hon att bevisen mot vissa politiska lösningar har varit så överväldigande att hon har känt sig säker nog att klargöra sin personliga åsikt. Ett exempel är storstäders försök att vinna stordriftsfördelar på att slå ihop enheter för bland annat skola och polisväsende. Detta leder nästan uteslutande till kostnadsökningar, p&am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p;am p; ;arin g; ;p ekar hon. För att förklara orsaken hänvisar hon till den så kallade Baumol-effekten: effektivitetsvinsterna uteblir eftersom produktiviteten är helt beroende av p ersonal. Utan lärare i klassrummen eller poliser på gatorna blir det ingen service.

UNDER HELA INTERVJUN ler Elinor Ostrom oavbrutet. Hon trivs med sin forskning och verkar genuint stolt över att få prata om sina kommande projekt, till exempel det program som hon har hjälpt till att starta vid Arizona State University. Hon lade fram sin avhandling för 42 år sedan men har ännu inte slagit av på tempot. Kalendern är fullbokad i över ett år framåt. På frågan om hon någonsin har hunnit luta sig tillbaka och försökt överblicka det inflytande som hennes forskning har fått, svarar hon med ett skratt:

– Nej, det har jag inte haft tid med. Jag har fortfarande mängder med intressanta forskningsidéer som jag måste ägna mig åt.