Men i förvissning om att den trogne Axess-­läsaren är välvilligt inställd och alltid noga med att tillämpa generositetsprincipen, dristar jag mig ändå att säga detta som jag tänkt på länge nu: Jag är tacksam för de höga matpriserna. För alla männi­skor i samhällets utkant, för alla som är ekonomiskt trängda, för alla som driver skolor, sjukhus och äldreboenden och nu tvingas lägga en allt större del av budgeten på mat – för deras skull önskar jag givetvis – givetvis – att priserna sjönk igen. Men för egen del har prisexplosionen medfört en helt ny sorts kontakt med verkligheten, ett helt annat slags tacksamhet över att jag får äta gott och nyttigt varje dag, och att jag kan ge mina barn varierad och näringsrik kost. Att de aldrig, aldrig behöver gå och lägga sig hungriga.

”Jag jämför. Jag är villig att pröva det billigare varumärket.”

Vi är inte rika, inte alls, men vi har det så ställt att det på kort sikt inte gör någon märkbar skillnad om jag spenderar 7 000 eller 9 000 kronor på mat en månad. Jag lade därför inte riktigt märke till priserna på hyllorna i matbutiken. Om mjölken kostade 7 eller 12 kronor litern hade jag ingen aning om. Kilopriset på ­prästost? Inte en susning. Lite dyrare än herrgårdsost, föreställde jag mig, vilken i sin tur var lite dyrare än hushållsost, väl. En påse röda linser? Den kunde kostat 10 eller 30 kronor – jag hade inte reagerat på vare sig det ena eller det andra. Jag tittade inte ens. Jag tog det jag skulle ha. Inga excesser precis, sällan oxfilé eller färska skaldjur eller annat sånt som till och med jag insåg var dyrt på riktigt. Men lika gärna färska som frysta kycklingfiléer. Jag bakade visserligen ofta bröd, men bara för att det var gott, och de dyra finska rågkusarna fortsatte jag att köpa som en alldeles självklar basvara.

Men nu. Med priser som nästan blinkar från hyllorna kan jag inte längre ösa ner varorna i vagnen utan reflektion. Jag jämför. Jag är villig att pröva det billigare varumärket. Jag har noterat att alla de stora butikkedjornas egna märken har somliga produkter som är extremt prisvärda. Upprymdheten när man upptäcker en frukostflinga här, ett jordnötssmör där, en oväntat god yoghurt eller en alldeles förträfflig lågprisost…

När jag packar ur varorna hemma och ställer in dem i kyl och skafferi är det med ett slags andakt. Det är som att jag börjat förstå matens värde, och då menar jag inte bara vad den kostar i kronor och ören.

Häromdagen fick jag en kasse trädgårdsäpplen av svärmor och nu hur jag äppelmos i frysen som i alla fall kommer att räcka fram till advent. Tidigare år har jag stånkande plockat upp fallfrukten från vårt eget lilla Transparente blanche – så mycket mask och fallskador, så lite faktiskt fruktkött, har jag tänkt där jag stått böjd över diskhon och skalat och skurit, kanske motvilligt tagit emot en påse från vänner eller bekanta. I år tänker jag på de där stora äppelträden som år efter år släpper ner hundratals kilo skatter till oss. Så sent som häromdagen förstod jag att äppelträd inte kan bära riktig frukt utan att ha fått sina kvistar inympade från ett annat, liksom redan fungerande äppelträd. Tanken svindlar lite. Hur blev det då någonsin några äpplen…från början…?

Jag är inte ensam om att ha fått ett nytt förhållningssätt till livsmedel. Många jag talar med uttrycker samma sak: en ny sparsamhet, en ny glädje över det billiga, nyttiga och mättande.

Vi vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske stabiliseras priserna snart medan inkomsterna sakta kommer ifatt och allt blir normalt igen. Men kanske inte. Europa är oroligt. Mycket kan hända som gör att priserna fortsätter rusa samtidigt som det blir allt glesare på hyllorna i butikerna. Energikrisen kan bli så mycket värre. Kriget kan komma närmare, mycket närmare.

Kanske är det bara en förberedelsetid det här.