För flera år sedan deltog jag och några kolleger i en debatt om kollegial styrning och om den kunde skydda den akademiska friheten. Vi argumenterade mot professor Bo Rothstein som menade att forskarna inte gick att lita på. Jag och några kolleger kunde då visa att ett förslag om genuscertifiering, som skulle ha beskurit den akademiska friheten vid Uppsala universitet, hade stoppats av det kollegiala styret. Men frågan är vem som fått mest rätt i längden? Låt mig nämna några färskare exempel från mitt eget universitet, Uppsala universitet, som är besvärande – men inte unika i Sverige.

Fallet med Inga-Lill Aronsson ­(Axess nr 8/20)­­,­ som jag följt under flera år, visar vilken omfattande makt som HR-avdelningar och likavillkorsorgan har som kan inskränka den akademiska friheten. I detta fall ålades den anklagade rena omskolningsdirektiv. För att få slut på påfrestande utfrågningar fick Aronsson lova att bättra sig. Men så uppmärksammades fallet i medierna och delar av universitetsledningen svängde. Men dåvarande rektor Eva Åkesson vägrade be Aronsson om ursäkt – trots att det på ledningsnivå medgivits att behandlingen av henne var felaktig. Processen drevs inte bara av universitetets likavillkorsspecialist, utan även av en institutionsledning bestående av valda kolleger. Representanter i likavillkorsorgan, som är forskande kolleger, slog dessutom fast att vissa ord – Aronsson hade blivit anmäld för att ha nämnt ”n-ordet” vid ett panelsamtal mellan lärare och studenter – inte kan användas i undervisningen – det som Aronsson hade straffats för.

”Forskningsfrihetens främsta fiender är inte bara politiker eller ekonomiska intressenter. Följsamma akademiker deltar också.”

Har det blivit bättre sedan dess? Uppsala universitets nya rektor Anders Hagfeldt ger tydliga besked om att den akademiska friheten måste försvaras. Det väcker hopp. Men i den kollegialt styrda organisationen står det inte helt rätt till. Det finns fler indikatorer på det utöver Aronssonfallet.

Kollegiala organ har tidigare antagit direktiv som till exempel framtvingar intersektionella och normkritiska perspektiv i undervisningen för den enskilda läraren (se Respons nr 1/19). Dess­utom har normstyrningsvolymen skruvats upp på senare tid i olika former av interna utvärderingar. När samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet nyligen utformade en mall för hur forskarutbildningar skulle utvärderas så löd ett avsnitt så här:

Hållbarhets-, jämställdhets- och mångfaldsperspektiv

Kommer hållbarhetsperspektiv till uttryck i utbildningens innehåll, om så är fallet beskriv hur och ge exempel?

Kommer ett jämställdhets- respektive ett mångfaldsperspektiv i utbildningens innehåll, om så är fallet beskriv hur och ge exempel?

Vilka är styrkorna och svagheterna med er nuvarande ansats?

Resultatet blev att den enkät som sedan skickades ut specifikt uppmanade hand­ledare att besvara om och hur dessa ämnesområden diskuterats med doktorander.

Exemplet är intressant och viktigt av tre skäl.

Det första handlar om att utvärderingar styr verksamheten. Statsvetare, och i synnerhet förvaltningsforskare, vet att utvärderingar är styrning. Och i synnerhet kan de användas för politiska syften. Samhällsdebattören och regissören Stina Oscarsson, och journalisten Ola Wong har visat hur just utvärderingstänkandet med politiska motiv fått starkt inflytande i kultursektorn. Allt fler normer infogas i checklistor – på teatrarna och museerna. Och därmed går både kunskaper om vår historia och kreativ energi förlorad. Detta förtjänar att påpekas: frågorna går in i en enkät för att svaren sedan ska kunna omvandlas till åtgärder i form av nya policybeslut, nya ekonomiska satsningar eller omfördelningar, direktiv och utvecklandet av nya värdegrunder. Dessutom kan, som i Aronssonfallet, normerna missbrukas av egenmäktiga byråkrater och kolleger. I fallet med självvärderingen vid Uppsala universitet handlar det om att få in mer av ett ekologiskt tänkande i verksamheten, att belysa skillnader i behandling av kvinnor och män och att motverka diskriminering av minoriteter. Men det kan väl inte vara ett problem?

visst handlar det om vällovliga motiv och de kan bör befrämjas på olika sätt i verksamheten. Problemet är att värderingarna hanteras klumpigt och stoppas in i just de delar av verksamheten som ska präglas av frihet från styrning. Här finns inte någon som helst tanke på vad som motas bort när det uppstått ett slags tävlan om vem som kan få flest populära politiska perspektiv att ”genomsyra” verksamheten. Utvärderingar laddas med värderingar som sedan ska kunna visas upp, ”stämmas av”, följas upp (gärna med hjälp av dyra konsulter), och bockas av i den egna verksamhetsberättelsen. Det är långtifrån alltid reella problem blir lösta.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det för oss in på det andra skälet till att just detta fall bör uppmärksammas. Vad som hamnar under styrning här är alltså samtalet mellan doktorand och handledare. Ett underliggande antagande tycks vara att handledaren inte själv kan avgöra vad samtalen bör handla om. Däremot står det ju klart angivet i styrdokumenten att verksamheten ska befrämja jämställdhet, hållbarhet och mångfald – så då blir det detta som handledningen ska handla om. Och det går ju att utvärdera. Handledarens expertis skjuts åt sidan. Men hur mycket plats ska värdegrunden ta då? Det är ingen som vet. Säkrast kan vara att styra doktoranden mot de mål som är förutbestämda och som ska mätas i enkäten. Det är inte långsökt att hävda att detta strider mot skyddet för den akademiska friheten som anges i både grundlagen och högskolelagen. Men kollegerna i fakultetsnämnden vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet har resonerat tvärtom. De hämtar sitt stöd från egna tidigare antagna styrdokument och genom att hänvisa till nya formuleringar i högskolelagen:

• Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.

Ökad styrning är alltså rätt för att det tidigare har angivits att det är så. Och för att stärka den slutsatsen hänvisas de delar av högskolelagen där regeringen förstärkt styrningen av universiteten. Cirkeln sluts, och kollegerna övergår från att vara beskyddare av den akademiska friheten till att bli regeringens förlängda arm – rakt ner i organisationen. En ostoppbar koalition.

Den tredje observationen är framåtblickande och handlar om vilket slags prejudikat som åtgärder av detta slag ger upphov till. Låt oss anta att vi i Sverige i framtiden får en regering som vill driva på normstyrningen – men i en annan riktning. Då är bordet dukat även för den som vill tolka hållbarhets-, jämställdhets- och mångfaldsperspektiv på ett helt annat sätt än vad de antas stå för idag. Läs om direktiven för hur enkäten ska utformas och utgå från att klimatfrågan betraktas på samma sätt som den gör av politiker i Texas. Eller betrakta begreppen ”jämställdhet” och ”mångfald” med auktoritärt präglade politiska perspektiv som vi inte alls behöver resa så långt som till Polen eller Ungern för att hitta. Oavsett hur välmenande de är som har infört direktiven idag anser sig själva vara, så har dörren för ökad styrning och en begränsning av den akademiska friheten öppnats. Och det kan utnyttjas av vem som helst i framtiden. Det är därför akademiker under en längre tid förespråkade ett principiellt skydd för den akademiska friheten. Men det var förr. Idag resonerar de allt oftare som Groucho Marx: ”Det här är mina principer, och om du inte gillar dem – nåväl, då har jag andra.”

Sammantaget visar exemplen här att forskningsfrihetens främsta fiender inte bara är politiker eller ekonomiska intressenter. Följsamma akademiker finns med i bilden. Även om varje akademiker skulle svara ett tydligt ja på frågan om de värdesätter akademisk frihet – så handlar de i praktiken helt annorlunda. Det är alldeles för få kolleger som kan, orkar eller egentligen vill försvara den akademiska friheten. Idag besannas allt för ofta Bo Rothsteins farhågor om att det kollegiala styret inte skyddar den akademiska friheten. Jag hade fel.