Vår tids intresse för individers intellektuella förmågor föddes när en ny borgerlig klass började utmana bördssamhället. När det inte längre var anor och stånd som styrde hur långt man skulle få gå, utan individens egen begåvning, blev det viktigare hur denna såg ut. Bilden av en ny, snabbtänkt medelklass mot en trög gammal aristokrati blev så populär att den snart blev en kliché. Det är den vi roas av när vi läser P. G. Woodhouses berättelser om hur den briljante Jeeves alltid måste hjälpa Bertie Wooster och hans överklassfånar till vänner till rätta.

Den verkliga explosionen dröjde till slutet av 1800-talet, när Darwins utvecklingsteori och den statistiska vetenskapen gav forskarna instrument att spekulera. Darwin menade att intelligensen inte var unikt mänsklig. Om man inte har förmågan att lära sig av erfarenheter – hur man hittar mat, var faror finns – så överlever man inte och kan inte sprida denna oförmåga vidare. Människan var mest intelligent och det hjälpte henne att slå ut sina närmaste rivaler.

Det var Darwins kusin, den uppfinningsrike sir Francis Galton, som lade grunden för de moderna teorierna om intelligens genom sin besatthet vid tanken på att mäta världen. Bekanta är hans försök att mäta kvinnors skönhet på en tregradig skala (de vackraste bor i London, de fulaste i Aberdeen) och hans ambition att utvärdera om böner fungerar, bland annat genom att undersöka om medlemmar av kungafamiljen levde längre för att många bad för deras välgång.

Galton intresserade sig för intelligensens bakgrund, kanske för att han led av svåra prestationskomplex. Till skillnad från sin kusin trodde Galton att intelligensen skilde sig dramatiskt mellan olika människor, och i ett verk kartlade han ledande brittiska familjer och tyckte sig kunna visa att begåvningen går i arv. Han försökte också mer direkt mäta intelligens. I den hobbesianska traditionen såg han intelligens som en form av mental snabbhet, varför han utvecklade en rad tester av reaktionsförmåga. Ett av dem gick ut på att han med ett stoppur mätte hur många tankar han kunde tänka på en minut.

Metoden framstår idag som löjeväckande, men tanken att mäta intelligens kom därefter aldrig att dö. Under 1900-talets första år utvecklade den franske psykologen Alfred Binet ett framgångsrikt test som var mer inriktat på problemlösning, att upptäcka mönster och resonera analytiskt. Binet såg intelligens som en mångfald egenskaper och trodde att den i hög utsträckning kunde tränas upp. Han drevs av viljan att identifiera barn som hade problem i skolan och ge dem en undervisning som utvecklade deras begåvning.

Binets tester gav den vetenskapliga grunden för andra slutsatser än hans egna. Psykologen Charles Spearman kombinerade Binets mångsidiga tester med Galtons syn på intelligens som en typ av förmåga som huvudsakligen ärvs. Med statistiska metoder analyserade han resultaten och fann ett starkt samband mellan hur en individ klarar olika typer av intellektuella problem, i synnerhet de som förutsätter abstrakt tänkande. Han kallade det generell intelligens, g-faktorn. Spearman såg det inte som förmågan att lära sig, utan som förmågan att tänka abstrakt, som i sin tur påverkar inlärningsförmågan. Det var en slags mental energi, en ”hjärnkraft” som Spearman uttryckligen jämförde med ”hästkrafternas” mått på effekt.

Den tyske psykologen William Stern utvecklade idén om att relatera en persons begåvning till den åldersgrupp hon tillhör och därmed fick vi begreppet intelligenskvot – Intelligenz-Quotient (IQ). Stanfordpsykologen Lewis Terman skapade 1916 det första moderna IQ-testet. Hans ambition var inte bara att finna problembarn, utan att gradera hela befolkningens intelligens för att se vilka som var över och under snittet för sin åldersgrupp – över och under 100 IQpoäng – för att hjälpa alla till sin rätta plats i tillvaron.

Redan året efter började den amerikanska militären använda testerna i väldig skala. Hela 1,75 miljoner rekryter IQ-testades under första världskriget. De som fick ett A skulle ges officersutbildning, medan man inte skulle lita på att de som fick ett D eller E kunde läsa eller förstå skrivna instruktioner. Armétesterna gjorde att IQ-begreppet på kort tid blev allmänt känt i USA. Jakten på g-faktorn kom snart att överskugga alla andra försök att bedöma människor och deras förmåga. Myndigheter och företag började använda intelligenstester för att få rätt man till rätt plats. Efter andra världskriget kom också standardiserade tester som kunde utvärderas automatiskt, utan närvaro av utbildad personal, och mätindustrin täljde guld. Sällan har en så ny metod fått ett så snabbt genomslag i vår syn på samhället och varandra.

IQ-testerna kunde användas i meritokratiska syften. Om miljön styr allting betyder det att föräldrar för över både sitt finansiella och intellektuella kapital till barnen, men om intelligensen delvis är medfödd kan talang finnas på de mest oväntade ställen och social rörlighet blir möjlig. I många fall användes testerna för att hitta de begåvningar som hindrats i sin utveckling av fattigdom och usla skolor. I sin bok om utbildning och psykologi i Storbritannien, Measuring the Mind, dokumenterar Adrian Wooldridge hur IQ-testerna efter andra världskriget öppnade de brittiska elitskolorna för större delar av befolkningen. En gammal Cambridgelärare reagerade bittert när han fick höra att en student var intresserad av IQtester: ”Ha. Det är något judar har uppfunnit för att gynna judar.”

Parallellt med att testerna blev allmängods växte emellertid en allt starkare motreaktion fram, och inte bara från den gamla eliten. Motviljan mot att sätta en siffra på en människas begåvning var lika gammal som idén om att man kan göra det. ”Jag hatar fräckheten i påståendet att man på 50 minuter kan bedöma och klassificera någons förutbestämda duglighet i livet”, skrev författaren och journalisten Walter Lippman 1923. Motviljan förstärktes av att intelligenstesterna i många fall utnyttjades för att rättfärdiga elitism och diskriminering, vilket är en annan sida av forskningen som fanns med från början.

En av Francis Galtons drivkrafter när han sökte mäta intelligens var farhågan att världen skulle fyllas av idioter – som inte var ett skällsord, utan det vetenskapliga begreppet för en person med IQ under 30. De mindre begåvade satte fler barn till världen och eftersom det moderna samhället hade kämpat ned spädbarnsdöd, hunger och sjukdomar överlevde nu dessa barn och kunde få egna. De var på väg att tränga undan de goda anlagen. Det var Galton som myntade begreppet eugenik (grek. god börd) och ville hitta system för att få de intelligenta att gifta och fortplanta sig, så ett bättre släkte kunde skapas.

Spearman var ännu mer hårdför och föreslog att de som inte kom tillräckligt högt i ett g-index borde fråntas rätten att rösta och fortplanta sig. Terman menade att svarta och invandrare från Öst- och Sydeuropa hade lägre intelligens än de ursprungliga invandrarna från den nordiska, intelligenta rasen. De tidiga intelligensforskarna såg en större roll för kvinnorna än den samhället velat ge dem, men de kom att befästa och legitimera andra slags skiktningar, särskilt i USA där många vita kände oro över massinvandringen och den stora svarta befolkningen. ”Hur kan man ha något som social jämlikhet med dessa stora skillnader i mental kapacitet?”, frågade sig en av pionjärerna.

Resultatet av armétesterna väckte oro i hela USA. De tydde på att rekryterna hade en mycket lägre intelligensnivå än forskarna föreställt sig när de mest testade studenter – och den höll på att minska snabbt. Många trodde att det berodde på att svarta och icke-nordiska invandrare blandade sig med befolkningen, då de enligt testerna hade en chockerande låg intelligens. Genomsnittspersonen i många länder är imbecill, förklarade flera psykologer.

De tidiga testerna var begränsade och även de som bara skulle mäta abstrakt intelligens förutsatte ofta någon slags allmänbildning och språkförståelse. Psykologerna hade kunnat förklara dåliga resultat med att invandrare inte behärskade språket, att svarta fått mycket begränsad skolgång och att mindervärdeskänslor ledde till sämre motivation och större nervositet. Men de läste resultaten utifrån sin tro på genetiska skillnader mellan raser, och istället för att se potentialen såg de hotet mot nationen. Kampanjer för att begränsa invandringen fick nytt bränsle och 1924 införde USA en ny invandringslag med etniska kvoter, som minskade eller stoppade invandringen från länder med mindre lovande befolkning.

I början av 1900-talet var eugenik i någon form en modeuppfattning bland intellektuella i västvärlden. Motståndet kom bara från konservativa som såg det som ett brott mot skapelsen, liberala som såg det som ett ingrepp i den personliga sfären och socialister som solidariserade sig med den arbetarklass som skulle drabbas, men under lång tid befann sig dessa i minoritet inom sina egna idériktningar.

En tid betraktades eugenik som ett universalbotemedel, det politiska verktyg som skulle lösa samhällets alla problem – fattigdom, brottslighet, arbetslöshet, prostitution. Bara vi fick intelligenta barn skulle de leva goda och lyckliga liv. Även de progressiva skrämdes av hotet från de imbecilla, även om de mer sällan accepterade tanken på skarpa IQ-skillnader mellan raserna. Som Adrian Wooldridge observerar var den intellektuella vänstern i Storbritannien entusiastisk inför eugeniken och den ledande fabianen Sidney Webb noterade skadeglatt att detta var en fråga där laissez-faire-liberalerna var handfallna eftersom all rashygien bygger på idén om att staten ska ”ingripa, ingripa, ingripa”.

John Maynard Keynes var en av ledarna för Eugenics Society 1937–1944, George Bernard Shaw ville ”socialisera människans fortplantning” och den brittiska välfärdsstatens fader William Beveridge ansåg att de som var mentalt defekta borde förlora rätten att rösta och skaffa barn. Bertrand Russell var som vanligt mest uppfinningsrik. Han föreslog att staten skulle dela ut fortplantningsbiljetter i olika färger, så att folk parade sig med dem som är lika smarta. Den som skaffade barn med någon med annan färg på biljetten skulle bötfällas.

Här i Sverige var de socialdemokratiska tänkarna Gunnar och Alva Myrdal inte mindre oroade. I Kris i befolkningsfrågan uppskattade de att samhällets och arbetslivets ökande krav på kunskap och effektivitet gjorde att mellan 10 till 20 procent inte längre klarade tillvaron. Intressant nog var de mindre bekymrade över fysiska och psykiska sjukdomar än ”de lindrigt sinnesslöas fortplantningsfrihet”, som antogs leda till asocialitet, bidragsberoende och brottslighet. Makarna Myrdal förespråkade därför ”ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande” och inte minst ”rätt för samhällets organ att också mot deras vilja sterilisera även rättskapabla”. 1934 fick vi en för demokratiska länder unikt omfattande steriliseringslag som ledde till att runt 63 000 svenskar steriliserades, varav mer än 20 000 mot sin vilja. Alva Myrdal uttryckte tidigt oro över det låga antalet.

Så sent som 1946 talade Keynes om eugenik som ”den viktigaste, mest betydande, och jag skulle vilja tillägga, den mest genuina grenen av sociologin”. Men nu var han rätt ensam om den synen. Efter att världen hade sett nationalsocialismens bestialiska bruk av idéer om ärftlighet och rashygien föll idén i vanrykte och även den intelligensforskning som den förknippats med. Snart gjorde USA upp med sin officiella rassegregation och i land efter land möjliggjorde öppnare utbildningssystemen fler bildnings- och klassresor. Eftersom vetenskapen om intelligens hade missbrukats för att befästa skillnader kastades nu hela vetenskapen ut.

Behaviorismens popularitet bidrog till ett växande ointresse för våra inre. Denna psykologiska skola ägnade sig åt våra handlingar och hur de påverkas av yttre omständigheter. Hur vi är, medfödda förutsättningar och skillnader mellan människor var inte intressant. Teorin var utmärkt kompatibel med 1960-talets vurm för jämlikhet. Den framväxande jämlikhetsideologin, som i dess radikala tappning kunde påminna om lysenkoism, gjorde gällande att vem som helst kunde bli vad som helst, det var främst miljön som gjorde att den ena blev elit och den andra lodis. Det är samhällets fel (eller förtjänst).

Teorier som tills nyligen närmast betraktats som trossatser upplevdes plötsligt som ofattbart kontroversiella. 1969 skrev en psykolog vid Berkeley, Arthur Jensen, en artikel om att nya skolreformer inte hade levt upp till förväntningarna därför att de riktade sig till elever som hade lägre IQ och han menade att det till stor del var ärftligt. Jensen blev utskälld, hotades och möttes av en veritabel proteststorm var gång han försökte föreläsa någonstans. ”Det hela påminde snarare om religiös förföljelse än om ett vetenskapligt meningsutbyte”, skriver Nils Uddenberg i sin bok Själens schamaner.

1971 förbjöd USA:s Högsta domstol arbetsgivare att använda IQtester om det inte hade en tydlig koppling till den position som skulle tillsättas. Lärarfacket uppmanade skolorna att avbryta alla tester, eftersom minoriteter fick sämre resultat. 1981 blev paleontologen Stephen Jay Gould hyllad för boken The Mismeasure of Man där han angrep idén att intelligens är ett meningsfullt begrepp som kan mätas, och menade att de som ändå försöker bara gör det för att de vill visa att minoriteter förtjänar sin underlägsna position.

Det visade hur långt pendeln hade svängt. Det är också ett idéhistoriskt praktexempel på hur vetenskap och samhällsklimat kan gå i otakt. Under samma tid hade nämligen forskningen om intelligens utvecklats snabbt. Kring sekelskiftet fanns föga empiri, men forskarna drog ändå anspråksfulla slutsatser. Men samtidigt som tongivande intellektuella gjorde sig av med deras idéer om g-faktorn, arv och skillnader, blev testerna mer vetenskapliga och kunskapsmassan större – och den pekade i en helt annan riktning.

1994 slog en bomb ned i debatten, boken The Bell Curve, av psykologen Richard Herrnstein och samhällsvetaren Charles Murray. Den argumenterade på 800 sidor med mängder av hänvisningar, men ändå lättillgängligt, för att det finns en g-faktor, att den till stor del (40– 80 procent) kan förklaras genetiskt, kan spåras med IQ-tester och att den har stor betydelse för hur det går för en person i livet. Mest kontroversiellt går den igenom genomsnittliga skillnader mellan etniska grupper (vita amerikaner har högre IQ än svarta, men lägre än dem med asiatiskt ursprung) och hävdar att även dessa till viss del har genetiska orsaker. Boken sålde i väldiga upplagor och blev våldsamt omdebatterad och utskälld.

Det intressanta var emellertid inte bokens kontroversiella påståenden om etnicitet och IQ, utan allt det som egentligen inte var kontroversiellt i den. Det som förmodligen gjorde störst intryck på läsarna var att så mycket av informationen som bröt mot den vardagliga uppfattningar visade sig vara vetenskapligt allmängods. I december 1994 signerade 52 intelligensforskare uppropet ”Mainstream opinion on science” i Wall Street Journal, ett dokument som förklarade att forskningen står bakom många av påståendena i The Bell Curve.

Kontroversen fick den stora organisationen för amerikanska psykologer, American Psychological Association, att tillsätta en utredning om IQ. APA menade att debatten om Herrnsteins och Murrays bok hade bjudit på så många missförstånd att det var dags att en gång för alla slå fast vad vetenskapen vet och inte vet. En kommission med elva respekterade forskare som stod för bredd både i expertis och uppfattningar tillsattes och rapporterade i enighet i augusti 1995. Gruppen konstaterade att det inte finns några bevis för att etniska skillnader i intelligens har genetiska orsaker, men i övrigt låg slutsatserna nära Bell Curve-författarnas: det finns en relativt stabil gfaktor, den går att mäta med intelligenstester och dessa visar att individer skiljer sig åt och att det har betydelse för hur man i genomsnitt klarar sig i utbildning och yrkesliv.

1900-talet avslutades med att den klassiska intelligensforskningen återupprättades, inklusive genernas och skillnadernas betydelse. Men svängningarna i debatten ger oss skäl att tro att den kommer att fortsätta utvecklas och kanske är vi på väg mot en bild av en dynamisk intelligens, under konstant förändring. Bevisen är nu oomtvistliga att IQ-nivåerna inte är konstanta, utan tvärtom har ökat ganska snabbt i nästan alla grupper under det senaste seklet. Oavsett om denna ”Flynneffekt” beror på att vi har blivit mer intelligenta eller på att allt fler lever i ett informationssamhälle där vi ständigt tränar oss i att tänka abstrakt, så väcker det frågan varför vi ska dramatisera skillnaderna mellan grupper. De kan helt enkelt spegla den tjuvstart vissa fick.

Genetiken har lärt oss att samspelet mellan generna och mellan dem och vår miljö är lite mer komplicerat än vi trodde. Alla tror att intelligensen till viss del har genetiska orsaker, men ingen tror längre att vi ska hitta en gen för intelligens. Modern hjärnforskning har samtidigt visat att hjärnan inte alls är någon statisk maskin. Varje dag skapas nya hjärnceller och varje mikrosekund förändras hjärnans nätverk på grund av vad vi tänker, känner och upplever. De delar av hjärnan som vi använder mycket växer och de nya hjärnceller som vi inte utnyttjar förlorar vi.

Till detta kommer den tekniska revolution som kan nå vår hjärna. Snart kan vi mycket väl ha minimala mikroprocessorer i hjärnan som förstärker vårt minne, robotar i nanostorlek som diagnostiserar och reparerar hjärnskador och mediciner som förbättrar hjärnfunktionen. Och våra hjärnor kommer naturligtvis att vara trådlöst uppkopplade till nätet. Den centrala frågan blir inte längre hur intelligenta vi är, utan hur intelligenta vi kan bli.

Inte ens med våra sinnrika hjärnor kan vi förutse vad detta ska leda till, men det är tänkbart att framtidens liknelse för hjärnan inte hämtas från industrialismens maskiner eller informationssamhällets datorer, utan från den moderna, myllrande staden, med ständiga kontakter och samarbeten, där vi möter nya besökare och okända kvarter och där vi hela tiden river, renoverar och bygger nytt.