Det är från första delen av hennes trilogi om Thomas Cromwells uppgång och fall. Norfolk styr upp sin socialt överambitiöse svåger Thomas Boleyn, vars dotter Anne ska gifta sig med Henrik VIII. Ett av flera av kungens äktenskap som inte i alla delar utvecklades till samtliga inblandades belåtenhet.

Mantells författarskap innehåller mycket annat. Men för mig räcker denna formulering för att göra det odödligt. Det är profaniteternas Rolls-Royce. Dess guldstandard. Leveransen av repliken i tv-serien – av den under fjolåret avlidne Bernard Hill – är dessutom utsökt. För att inte tala om den fantastiskt subtila och perfekt avvägda ögonbrynshöjning som utgör Cromwells (Mark Rylance)­ reaktion. Stort skådespeleri med stora respektive små medel.

Tio år senare kommer så nu den uppföljande säsongen. Baserad på den tredje och avslutande romanen The Mirror and the Light. Det är återigen bländande tv-underhållning. Inte minst visuellt. Många scener är närmast utstuderade. Skådespelarna är som orörliga i några extra tiondelar och känslan är att stå framför en renässansmästares verk. För egen del är jag helt såld.

Måleriet och Cromwells relation till Hans Holbein spelar också en inte oviktig roll i böckerna och i den engelska historien. Det är exempelvis Holbein som målar det porträtt av Anna av Kleve som är del av Henriks beslutsunderlag när han ska ta henne till sin fjärde fru.

Det visuella spelar stor roll för berättelsen. På flera plan. Den andra säsongen är nämligen också föremål för så kallad ”färgblind” rollbesättning. Det innebär att man inte låter sig begränsas av vilka människor som befolkade en viss hi­storisk epok, utan låter även personer av annan etnisk bakgrund spela olika roller.

När kameran panorerar över kungens råd sitter en svart person vid bordet. Och flera andra skådespelare har annan etnisk bakgrund än ”kaukasisk” (för att använda det märkliga amerikans­ka uttrycket). Thomas Wyatt, från Yorkshire, spelas av egyptier-britten Amir El-Masry. Nan Seymour – syster till Henriks tredje fru Jane och sedermera Cromwells svärdotter – spelas av den färgade Cecilia Appiah.

I debatten kring detta i Storbritannien har omdömena varit ganska hårda. Naturligtvis från väntat håll, men även exempelvis den svarta författaren Sonya Douglas konstaterade att det var ”jaw-achingly stupid”.

I ett inte bara övertygande försvar menar producenten att man uteslutande gått på talang och försökt hitta den bästa skådespelaren för varje roll. Dessutom avviker ju flera andra skådespelare utseendemässigt fysiskt från sina karaktärer.

Damian Lewis blir inte lika fet som Henrik till slut blev. Hans bensår ser illa ut, men var antagligen betydligt värre. De allra flesta har en tandhälsa som sannolikt inte var så vanlig bland fyrtio­åringar på 1530-talet. Våra krav på autenticitet är inte konsekventa.

Och det ligger något i det. ”You want a bloody photographer!” utbrister Michelangelo (Eric Idles) i Monty Pythons sketch. Utbrottet kommer då Påven (John Cleese) inte gillar att Nattvarden har 28 lärjungar, en känguru och tre Kristus. Det är ju fiction.

Det slumpar sig dock så att alla de ledande rollerna i Wolf Hall besätts av personer som är av ”kaukasiskt” utseende. Cromwell, Kungen, Kardinal Wolsey, Thomas More, Anne Boleyn, Norfolk, Suffolk, de ledande personerna i Cromwells entourage av rådgivare och handgångna och så vidare. När de roller som har mest exponering har besatts har det slumpat sig så att de alla har påfallande svag afrikansk bakgrund. Spridningen av talang är onekligen förunderlig.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Anna av Kleve spelas av nederländskan Dana Herfurth. Kungen är inte entusiastisk när de väl träffas. Holbeins porträtt är förskönande. Möjligen hade det hela blivit lite väl komplicerat om Anne hade spelats av en skådespelare med rötterna i Sydasien.

Jag funderar över min egen reaktion. Som ändå är rätt svag. Jag fortsätter att se med stor behållning och magin bryts inte. Jag skulle kunna hävda att det beror på min starkt progressiva läggning och egen färgblindhet. Sedan inser jag att det handlar om hur kalkylerat allt är. För att visa sin omedvetenhet inför att människor kan se olika ut på grund av etnicitet, har man alldeles uppenbart stannat vid sidofigurer och närmast statister. Den svarte mannen i kungens råd är tyst. Han är där för att han är svart.

Omedvetenheten är slående medveten. I de färgblindas rike är den vite kung.