Kramer, som hade fått nog av sina trendkänsliga kolleger vid New York Times, grundade tidskriften i syfte att ”kämpa för det som är bäst och mest livskraftigt i vårt kulturarv och att avslöja det som är lögnaktigt och destruktivt”. 1989 lämnade han över rodret till författaren Roger Kimball, som i egenskap av redaktör hållit fanan högt för klassisk bildning, litterär kvalitet och döda vita män. Sällan trycks en hel sida utan åtminstone ett citat från Edmund Burke, G K Chesterton eller Samuel Johnson. Citat på franska eller latin översätts i princip aldrig.

Roger Kimballs senaste samling av essäer, The Fortunes of Permanence, är inget undantag från denna linje. Texten kryllar av ord som min engelska ordlista beskriver som archaic, såsom ”surcease” och ”tergiversation”. Kimball ägnar flera essäer åt rehabiliterandet av bortglömda anglosaxiska genier såsom John Buchan och Malcolm Muggeridge. I den mån som dessa herrar förpassats till historiens sophög på grund av oförmåga att leva upp till moderna normer om politisk korrekthet så gör Kimball ett bra jobb som försvarare. (Med Rudyard Kipling vågar han dock inte gå fullt ut; i sin spekulation om att uttrycket ”den vite mannens börda” i själva verkat syftar på ett slags ”inre vithet” snarare än vit hudfärg ter sig Kimball en smula blåögd.)

Bättre är essäerna om modern konst. Kimball tar med oss till Bard College i New York, en dyr och trendig konstskola, vars elever lär sig att producera konst tänkt att provocera och ”spränga barriärer”. Resultatet blir det motsatta; installationer som för femtio år sedan möjligen hade väckt en smula anstöt står idag som monument över en trött och enfaldig konformism. Har man väl sett en amerikansk flagga eller bild av jungfru Maria nersmetad eller indränkt med blod och snor så har man sett dem alla.

Det är när Kimball lämnar den kulturella sfären för den politiska som hans analys börjar gå överstyr. En och annan gliring mot Barack Obama är väl okej; mer problematiskt blir det dock när Kimball försöker koppla samman en uppskattning av Shakespeare och Mozart med en entusiasm för hela det republikanska partiprogrammet. Jag har själv svårt att tro att till exempel G K Chesterton eller Edmund Burke hade varit särskilt lyckliga över den amerikanska regeringens planer på att möblera om i Mellanöstern eller demokratisera Afghanistan. Även i sina jämförelser mellan Sovjetkommunismen och radikal islamism drar Kimball på tok för stora växlar. Den västerländska kulturelitens nonchalans inför islamistiska våldshot är förstås oroväckande; viktiga skillnader föreligger dock mellan nu och då.

För radikala intellektuella under 1950- och 60-talen var marxismen en sammanhängande vision av en ärorik framtid som innefattade alla typer av mänsklig aktivitet. Inte ens islamismens mest ihärdiga apologeter inom dagens vänster verkar särskilt intresserade av islamisk teologi per se; få av dem har till exempel gjort några ansträngningar att anlägga ett islamiskt perspektiv på vetenskapsteori, stadsplanering eller relationerna mellan könen.

I bokens mest deprimerande kapitel delger Kimball läsaren sin oro över den amerikanska republikens framtida kultur och identitet. Kimball instämmer med statsvetaren Samuel Huntington att ”en nation som endast är baserad på politisk ideologi är en fragil nation”. Efter några sidors velande framhåller Kimball till sist religionen som det sociala klister som ska rädda den amerikanska nationen från moraliskt och politiskt förfall. Han påpekar triumferande att 92 procent av amerikaner tror på Gud och att 80–85 procent av dem beskriver sig själva som ”kristna”. Frågan är dock om Kimball i detta avseende inte valt att luta sig mot en fallfärdig vägg; nog måste han väl själv ha noterat att amerikansk kristendom i växande utsträckning domineras av sluga affärsmän som Joel Osteen och etniska demagoger såsom Barack Obamas före detta mentor, den ökände pastorn Jeremiah Wright.

Det är också i fråga om religionens roll i samhället som man ser den intellektuella högerns begränsningar. I likhet med sina kolleger vid New Criterion är Kimball inte personligen religiös. Men han betraktar religiositet i allmänhet, och kristendom i synnerhet, som ett nödvändigt moraliskt elixir för massorna (ett ”opium för folket”, om man så vill). Detta är en fullt rimlig inställning, som också delades av bland andra Thomas Jefferson och John Adams. För en modern publik kan den dock framstå som en smula elitistisk och nedlåtande.

Detta moderna krav på ”autenticitet” i andliga frågor kan delvis förklara varför republikanerna har så svårt att få fram kvalificerade politiska kandidater. Inte ens om de drog ner på de trestaviga orden och Chestertoncitaten skulle Kimball och hans tidskrift kunna gå i bräschen för någon bredare folkrörelse; högutbildade, medelålders män i fluga och slipover förblir deras naturliga klientel. För detta har de dock ingen anledning att skämmas – otrendiga vita män som Roger Kimball spelar idag en viktigare roll än någonsin.

Om det är något vi lärt oss av 1900talet är det att kristendomen i sitt återtåg lämnade ett gigantiskt vakuum efter sig, ett vakuum som vi sedan dess desperat har försökt fylla ut med allehanda ideologisk galenskap. Behovet har aldrig varit så stort av ohippa, pessimistiskt lagda typer som vågar peka på den senaste ideologiska gudomen och säga ”det där har vi redan provat och det funkade inte”. I en ytlig och rastlös värld förblir New Criterion en guldgruva av traditionell visdom – immun mot tidens nycker och paradoxalt uppfriskande i sin oförblommerade mossighet. Eller som Chesterton själv uttryckte det för snart hundra år sedan:

”Vi läser ofta idag om det mod med vilket någon rebell attackerar något grånat tyranni eller någon förlegad vidskepelse. Att attackera grånade eller förlegade ting kräver dock inte mer mod än vad som krävs för att utmana sin mormor på en brottningsmatch. Den verkligt modiga människan är hon som motsätter sig tyrannier unga som morgonen och vidskepelser färska som vårblommor.”