Historiskt sett har islam varit en mer överseende och tolerant religion än kristendomen. De många religiösa minoriteter som idag existerar i Mellanöstern är ett bevis för detta, enligt den före detta diplomaten Gerard Russell. Den upptrappade religiösa terrorismen föranleder en kritisk, forskande blick i backspegeln.

Russell – som under sina 14 år i Mellanöstern varit bosatt i Kairo, Jerusalem, Bagdad, Kabul och Jidda – talar flytande arabiska och dari, samt hygglig persiska. Han förmår även prestera ett gediget journalistiskt fotarbete. Det tog honom fyra och ett halvt år att göra research för och skriva debutboken Heirs to Forgotten Kingdoms, som är dels en reseskildring, dels en djuplodande historielektion som berättar om sju mindre trosuppfattningar i Mellanöstern.

Under Osmanska riket (1299–1923) levde många etniciteter och religioner sida vid sida – om inte i perfekt harmoni så åtminstone i pragmatisk jämvikt. Men i takt med rikets gradvisa sönderfall började balansen gå om intet. Konflikter har följt i spåren, somliga ledde till inbördeskrig över religiösa skiljelinjer, som i Turkiet 1919–21, Palestina 1948, Cypern 1963–74, Libanon 1975–90, Bosnien 1993–95, Irak från 2003 och senast i Syrien från 2011. Samexistens har blivit allt svårare. Så vari bestod och hur förklara muslimernas tidigare tolerans?

När arabiska erövrare först tågade in i Bysans och Persiska riket i decennierna efter 632 e Kr gjorde de inga särskilda ansträngningar för att påtvinga de nya folken islam, då denna ansågs vara en religion för araber. Enligt sägnen grät till och med kalifen Omar när han hörde talas om icke-arabiska undersåtar som konverterade. Icke-muslimer – en stor del av befolkningen, vars bidrag inom exempelvis det vetenskapliga området välkomnades – betalade högre skatt, så det fanns även ekonomiska incitament för religiös frihet.

Geografin var ytterligare en faktor som skyddade minoriteterna – flera levde i svåråtkomliga områden och lämnades därför ifred. Dessutom fanns det en tradition enligt vilken man tolererade andra ”Bokens folk” – monoteister med skriftliga religiösa urkunder. Till dessa hörde kristna och judar, men även zoroastrier och sabier, som var särskilt omnämnda i Koranen, och den luddiga definitionen på just sabierna förblev i flera hundra år ett kryphål för andra religiösa minoriteter.

I modern tid har dock livet försämrats rejält för Iraks minoriteter efter invasionen 2003. Mandéerna i södra Irak sågs av Saddam Hussein-regimen som en länk till det babyloniska riket, vilket gav dem ett mått av beskydd. Med amerikanernas intåg förändrades den situationen drastiskt.

Russells framställning öppnar med en scen från Gröna zonen i Bagdad, där just mandéernas högste präst hade stämt träff med diplomatförfattaren i ett nedgånget hotellkafé. Det går inte att ta miste på hur hedrad Russell känner sig över att förärats audiens hos denne potentat, men skälet står snart klart: desperation.

”Snälla. Det finns bara några hundra av oss kvar i Irak. Och vi vill alla åka härifrån. Vi vill att ditt land ska ge oss alla asyl”, ber prästen.

Mandéerna är en minoritet som härstammar från Iraks södra träskmarker, vars svårgenomtränglighet under årens lopp har skyddat dem från omvärlden. De tror sig vara ättlingar till Adams son Set och tillber i första hand Johannes Döparen. Anhängarna bär långa vita kläder och dyrkar genom att doppa sig i Tigris och Eufrat. Efter Saddam Husseins fall har gruppen utsatts för kidnappningar, tvångskonvertering och mord. Idag har 90 procent av dem flytt landet.

En annan grupp som har förlorat på kriget är yazidierna. De lever i norra Irak och delar av Syrien, Georgien, Armenien och nordvästra Iran, tror på reinkarnation och förväxlas ofta med muslimer då de ber tre gånger per dag. De 700 000 anhängarna talar kurumanji, en dialekt de delar med kurderna, och tillber en ängel i skepnad av en påfågel, vilket har lett till anklagelser för djävulsdyrkan. Det har i sin tur givit upphov till attacker under årens lopp. Sedan 2003 har de ultraortodoxa salafisterna vuxit sig starkare i Irak och vänt sig emot yazidierna; senast i somras drevs 40 000 av dem ut ur sina hem i Sinjar i norra Irak av Islamiska staten.

Russell drivs av en nyfikenhet och ihärdighet som inte sällan ger honom tillträde till de slutna rum som ibland är så hemliga att inte ens de troende själva är riktigt säkra på vad de innehåller.

”Jag vet ingenting om druserna”, säger Walid Jumblatt, drusernas egen ledare, med en irriterad armgest när Russell besöker honom i hans lägenhet i Beirut. Trots att familjen Jumblatt lyckats med konststycket att både vara feodala landsherrar på ett slott i södra Libanon och samtidigt leda ett modernt radikalt socialistiskt parti, tillhörde de inte kretsen av asketiska präster, el uqqal, vilka är de enda som är insatta i drusernas religiösa lära.

Russell nöjer sig inte med att berätta om dagens minoriteter: han tar oss även tillbaka till faraonernas tid och följer hur relationerna mellan muslimer och kristna kopter utvecklas efter islams intåg, då Egypten tillhörde det babyloniska riket. Till en början gjorde egyptierna (som alltså alla var kristna vid den här tiden, tack vare romarnas övergång till kristendomen på 300-talet) inte mycket motstånd, men som en följd av att kopterna dels beskattades på grund av sin religion, dels påtvingades det arabiska språket, försämrades relationerna. På 1300-talet, efter de korståg som var sanktionerade av den romerska kyrkan, blev det allt vanligare med anti-kristna upplopp.

När Egyptens president Nasser 1952 genomdrev ny lagstiftning för ägande av mark slog detta hårt mot kopterna, som var stora jordägare. Anwar Sadat lierade sig med islamisterna vid sitt makttillträde och kristendomen försvann från grundskolans historieundervisning. Att bygga och renovera kyrkor blev något som krävde tillstånd, tillstånd som var svåra att få.

Russell spårar tanken på livet efter döden samt helvetet till zoroastrierna, vilkas avlidna inte längre lämnas åt gamarna i Iran, något som dock fortfarande sker i Indien. Han upptäcker samariterna, vilka anser sig vara ättlingar till de tio försvunna stammarna och som idag inte är fler än 750 personer som ännu slaktar lamm som påskoffer i byn på Västbanken. Russell letar även upp migranter från Mellanösterns religiösa minoriteter i USA. Här ställs de irakiska kristna i Detroit och yazidierna i Lincoln, Nebraska, inför nya utmaningar: Hur behålla sin identitet i exilen?

Vad beror då den tilltagande intoleransen mot minoriteter i Mellanöstern på? Russells svar är att vidsyntheten de facto ökade fram till 1970-talet tack vare den nationalism och de nationalstater som växte fram efter imperialismens och kolonialismens fall. Ur ett nationalistiskt perspektiv var alla medborgare likar, oavsett religiös identitet. Men de nya nationalstaterna kunde aldrig leverera välstånd i tillräcklig mängd och inte heller utrota korruptionen, varför ideologin försvagades och dog. Hoppet gick istället till panarabismen, som utlovade styrka och enighet

Efter den USA-allierade shahens fall i Iran fruktade Saddam Hussein för att shiamajoriteten i Irak skulle inspireras till resning, vilket var en av anledningarna till Iran-Irakkriget på 1980-talet. USA, som fortfarande var skakat av gisslandramat på den amerikanska ambassaden i Teheran, stödde nu Saddam, som i sin tur sådde religiös splittring i Irak genom att favorisera den egna sunnigruppen.

Efter Saddams fall vände efterföljaren Nouri al-Maliki så småningom på steken och rensade ut sunni-irakier från armén. Samma sekteristiska mönster kunde senare även ses i Syrien, där Bashar al-Assad, själv alawit, i än högre grad började favorisera den egna gruppen. Väst brydde sig till en början inte mycket om islamismen, som man såg som en nyttig motvikt till farligheter som kommunism och nationalism.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Enligt denna kalla kriget-logik stödde USA mujahedinerna i Afghanistan för att motverka Rysslands invasion. Och hela 1970-talet var ett omtumlande decennium. I Israel växte religiösa vågmästarpartier fram efter krigen 1967 och -73 samt valet -77. Pengar från Opecs oljeembargo 1973 med efterföljande prisstegring gick till att sprida den aggressiva wahhabismen från Saudiarabien till övriga delar av den muslimska världen. På 1980-talet föds det kraftigt religionsfärgade Hamas, vilket Israel initialt hoppades skulle splittra palestinierna, som dittills hade slutit upp bakom det socialistiska Fatah.

En aspekt som Russell inte tar upp är det demokratiska underskott som råder i den muslimska världen. Den snabba moderniseringen på 1960- och 70-talen, av bland annat shahen i Iran (visserligen upplyst men ändå despot) och Nasser i Egypten, skedde på bekostnad av islam och dess institutioner. Samtidigt attackeras ständigt civilsamhället och alla ansatser till växande folkrörelser. Istället tar religiösa organisationer över en del funktioner som normalt sett utförs av staten eller civila gräsrötter. I Egypten ordnar Muslimska brödraskapet soppkök, och i dagens Syrien ansluter sig människor på svältens rand till IS av ren desperation.

Därtill kommer att religionen tillhandahåller en identitet för människor som har förlorat sin nationella stolthet, menar Russell. Religiös extremism är särskilt attraktiv för människor som flyttar från den konservativa landsbygden till städerna eller till väst. Till viss del handlar reaktionen om förlusten av kulturella rötter, vilket reflekterar en svaghet snarare än en styrka i muslimsk identitet, skriver han.

Det har han helt rätt i. Att första generationens muslimska invandrare är mer konservativa i sitt nya hemland än vad seden påbjuder, är ett känt fenomen, och i många fall känner sig även andra generationens invandrare rotlösa. Att en del väljer att åka och strida med terroriststämplade grupper istället för att leva i länder som Sverige är ett sorgligt bevis på bristen av integration och gemenskap i de nya hemländerna.

Russells slutsats är att minoritetsreligionerna har hjälpt Mellanöstern att blomstra genom sin blotta existens. De har bidragit till ett idéutbyte, blockerat en utveckling mot strikta religiösa regler och bundit samman öst och väst. Att de nu försvinner innebär en smärtsam förlust för regionen. Och i förlängningen kommer denna förlust att drabba även andra delar av världen.