Lite drygt ett år efter riksdagsvalet har den mest påtagliga turbulensen lagt sig. Nyvalet avvärjdes och den rödgröna koalitionsregeringen styr med hjälp av decemberöverenskommelsen. Ändå tycks det politiska systemet vara utsatt för konstant press där kortsiktighet och enskilda händelser tar över dagordningen. Stämningsläget präglas fortfarande av pessimism och de etablerade partierna famlar efter nya lösningar.

I början av september träffade jag statsvetaren Peter Santesson, opinionschef för analysföretaget Demoskop, för att försöka överblicka en vansklig politisk terräng.

Mats Wiklund (MW): Vad har hänt i det politiska landskapet? Du talar om ett nytt läge.

Peter Santesson (PS): Det nya och dramatiska är att invandringen har blivit den viktigaste väljarfrågan. Det har länge varit så att den förda invandringspolitiken skilt sig från den allmänna opinionen. I många år har det varit en övervikt för negativa opinioner kring en ökad invandring. Men tidigare har det inte varit en viktig politisk fråga. De stora frågorna har varit välfärd, ekonomi och jobb. Men för ett år sedan började det röra på sig.

MW: Ungefär i samband med valet?

PS: Ja, men invandrarfrågan låg inte etta då.

MW: Du menar som den viktigaste frågan?

PS: Ja. Jag tror den låg trea. Ändå lyckades Sverigedemokraterna få 13 procent i valet. Efter valet exploderade den och är idag solklar etta. Folk börjar nu agera utifrån var de står i invandringsfrågan och det är bakgrunden till att SD ligger uppe på 20 procent och mycket väl kan öka ännu mer. Missmatchning mellan politik och opinion har alltså börjat få effekter.

MW: Har vi sett någonting liknande i svensk politik?

PS: Dramatiska, enstaka händelser för upp frågor på dagordningen. Tag kärnkraftshaveriet i Tjernobyl. Eller säldöden. Migrationsfrågan är av ett annat slag. Den har vuxit i betydelse under lång tid. Och det är en fråga som griper brett. Människor är inte bara oroliga för invandring i sig utan i en vidare samhällskontext.

MW: Vad ska hända med Sverige?

PS: Just det. Vad händer med bostäder? Med jobb? Med skolor? Vad händer med andra välfärdssystem? Man börjar uppfatta det här som en faktor som får systempåverkande effekt.

MW: Är inte detta ändå någonting nytt? Att man har haft en fråga som legat och jäst länge och som nu breder ut sig och får ett slags påverkan på hur människor uppfattar politiken i sin helhet?

PS: Jag tror det. Att se den som en viktig fråga var tidigare intimt knutet till att rösta på Sverigedemokraterna. Och kanske också att hysa negativa attityder till andra etniciteter. Den kopplingen tror jag håller på att avta i och med att invandringen blir föremål för en bredare, folklig diskussion. Men jag är inte säker på att vi därför får en mer negativ attityd till invandrare. Sverige är det mest toleranta landet i världen. Samtidigt som många är negativa till invandringens storlek är de positivt inställda till invandrare och anser att de bidrar till samhället.

MW: Det är alltså volymerna som det handlar om?

PS: Ja. Än så länge. Man kan tro att detta är någonting paradoxalt. Men de uppfattningarna går mycket väl att gifta samman.

MW: För att förenkla: ”Det kommer för många invandrare. Jag själv har ingenting emot invandrare som individer och jag ser att de kan gör bra saker. Men de är för många och det kan skada Sverige.” Ytterst förenklat.

PS: Ja. Man kan säga så här: ”Ett fenomen som jag i grunden inte bara inte har någonting emot utan ett fenomen som jag uppfattar som positivt blir så pass omfattande att vi får praktiska problem som jag inte tror att vi kan hantera. Och då kommer andra viktiga värden att hotas.”

MW: Så där befinner vi oss nu – i det nya, svenska partipolitiska landskapet. Jag vill inte dramatisera, men jag har känslan av att du ser på detta med en betydande oro.

PS: Vi står inför en lång rad problem som vi inte vet hur vi ska hantera. Det europeiska säkerhetsläget. Den snabba befolkningstillväxten som gör att vi måste skala upp offentliga tjänster, bostäder, infrastruktur och anpassa Sverige till en ny kostym. Ett stort utanförskap och en ny brottslighet. Samtidigt har vi ett svagt politiskt ledarskap med ett lågt förtroende för ledande politiker. Vi saknar idag politisk kraft i Sverige. Tidigare har det alltid funnits en politisk ledare som samlat åtminstone halva svenska folket och accepterats av ännu fler. Det har vi inte idag.

MW: Fredrik Reinfeldt hade ett ganska hyggligt förtroende även utanför den egna kretsen.

PS: Hyggligt! Han hade ett mycket stort förtroende. Och det har alltid funnits någon som kan accepteras av breda lager. Ledarna för de stora partierna är nu mellanviktare där vi egentligen ska ha tungviktare. Det finns ingen politisk firmatecknare för det svenska folket. Men vi har inte bara stora problem och ett svagt ledarskap utan en betydande framtidspessimism. För bara fyra år sedan ansåg en majoritet att Sverige var på väg åt rätt håll. Nu är majoriteten pessimister och den synen blir alltmer utbredd.

MW: Det är verkligen en kort intervall mellan de olika stämningslägena.

PS: Man känner nästan månad för månad en allt tilltagande svartsyn och uppgivenhet i debatten.

MW: Ett kärt statsvetenskapligt begrepp: korrelation. Finns här några samband till decemberöverenskommelsen?

PS: Decemberöverenskommelsen är inte drivande. Det här började innan. Strax före DÖ var många förtvivlade. Direkt efteråt lättade och sedan åter besvikna. Det går upp och ned månad för månad. Men tittar man på trenden är det tydlig, lutande backe. Visst skiljer det sig mellan olika väljargrupper, men hos samtliga har pessimismen ökat.

MW: Spelar invandringsfrågan in här?

PS: Ja, det tror jag. När den nu har blivit störst på agendan är den mer speciell på ett sätt än andra frågor. Sverige är normalt ett högtillitssamhälle. Vi litar på att de besked man får är sanna och att systemet fungerar. Men i migrationspolitiskt relaterade frågor i vid mening kan man se spår av en mycket högre och utbredd misstro. Lite mer än halva svenska folket instämmer i påståendet att medier inte berättar sanningen om samhällsproblem som är förknippade med invandringen. Så länge som det är en undanskymd fråga är det inte så dramatiskt. Men när det nu är den viktigaste samhällsfrågan – den största utmaningen – och att det finns en misstro mot att man får korrekt information blir det väldigt allvarligt.

MW: Det berör själva grunden i demokratin.

PS: Alldeles riktigt. Ett annat exempel är den Eurobarometer som EU-kommissionen genomförde för ett par år sedan där frågan ställdes om debatten om migration i EU baseras på tillförlitliga data och fakta. Jag erkänner att frågan är svårtolkad. Men likväl. Svenskarna uppgav störst misstro av alla. Detta högtillitssamhälle! Varför skulle vi hamna just där? Sådant här gör mig fundersam. Det är inte en rykande pistol, men det är olustiga tecken.

MW: På vad? Finns här historiska paralleller? Att tala om 1930-talet är väl lite way out?

PS: Det är det. Historiska paralleller är alltid vanskliga. Men det är klart att det finns en obehaglig igenkänning. Jag har skrivit att migrationsdebatten sliter sönder oss. Det jag menar är att vi får en så pass polariserande fråga som är så fylld med misstro att den kan sätta sin prägel på hela den politiska kulturen.

MW: Det spiller över.

PS: Absolut. Det är jag rädd för. Många vittnar om en fränhet och råhet i den offentliga debatten som man inte känner igen.

MW: Rör det sig om en större konfliktbenägenhet?

PS: På alla sidor i det politiska fältet, från Sverigedemokrater till den andra ändan, får jag kommentarer från politiskt aktiva som visar att alla är oroade över stämningarna och vart det här håller på att ta vägen. Man känner att det är en förändring som är svårförutsebar och svår att få kontroll över. En dynamik som känns otäck.

MW: Alltså mer än bara ett förråande av det politiska samtalet?

PS: Mer än så. En ömsesidig misstro.

MW: En ömsesidig misstro mellan väljare och politiker och mellan politikerna själva?

PS: Ja. Både vertikalt och horisontellt. Man tillskriver varandra de mest gräsliga avsikter i politisk debatt idag. Det är inte heller så att de som har en kritisk uppfattning om migrationen alltid är helt oskyldiga offer. Tar man del av diskussionen i de där kretsarna kan man se rent konspiratoriska uppfattningar om det politiska etablissemanget. Där finns uppfattningen att de problem som finns förknippade med invandringen inte är oavsiktliga bieffekter utan att det istället rör sig om ett medvetet undergrävande av det etablerade systemet för att genomföra en social revolution. Ska politisk debatt i ett demokratiskt samhälle fungera måste man vara ömsesidigt övertygad om att motparten också strävar efter sanning. Annars kan man inte mötas eftersom vi inte ens är överens om spelreglerna.

MW: Tycker du att det finns tecken på att vi rör oss i en sådan riktning?

PS: Jag har inga säkra belägg för det, men det är absolut mitt intryck.

MW: I vilken mån har sociala medier påverkat utvecklingen? Där har man sina allierade och kluster. Och där kan man tillåta sig vad som helst.

PS: Visst finns det en klickbildning och särskild dynamik i sociala medier. Men det är ju också så att även etablerade medier kan inta en mer uttalad aktivistisk linje än de tidigare haft. Det uppfattas inte som problematiskt eller kontroversiellt att de har en uttalad politisk agenda. De beskriver det ofta så själva. Och det är klart att det skapar barriärer till personer som själva inte delar de värderingarna. Det blir som att alla offentliga medier är politiserade kanaler. Var finns den neutrala arenan som inte själv är en spelare i en politisk process? Vi har ju sett en väldig mobilisering den senaste veckan (för flyktingarna). Men då tar medierna uttalad ställning i ett politiskt samtal. Och det kan de ju förstås göra. Men det är klart att man funderar över effekten.

MW: Tror du att det kommer att påverka opinionen?

PS: Vad jag funderar över är diskussionen mellan dem som tar tydligt ställning för eller emot och vad som händer med slitningarna i samhället. Där tror jag att det kan bli bekymmersamt med en sådan väldig polarisering.

MW: Vad jag menar att med den här dramatiska utvecklingen ställs saker och ting på sin spets i debatten.

PS: Tag den här gruppen på 50 procent som anser att medierna inte talar sanning om problem som är förknippade med invandringen och den stora grupp som kritiserar invandringens omfattning. Den möts av en vägg från riksmedierna, ett uppenbart politiskt budskap på nyhetsplats, och det är klart att det föder en distans. De får nog sin verklighetsuppfattning bekräftad.

MW: Alla partier har förlorat på invandringsfrågan utom Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna är nere på Juholtnivåer, men de borgerliga gynnas inte.

PS: Centerpartiet vinner – för de är tydliga. De som är riktigt tydliga i migrationsfrågan är Centerpartiet och Sverigedemokraterna. Båda har ökande förtroendenivåer för partiledarna. Centerpartiet som tidigare såg ut att ramla ur riksdagen har fått en solid nisch. De två stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, kommer med motsägelsefulla budskap för att de vill tillfredsställa två olika väljargrupper samtidigt. Båda famlar och försöker leta sig fram till nya ståndpunkter.

MW: Hur påverkar det blockpolitiken? I migrationsfrågan har det funnits en koalition mellan liberaler och konservativa. Kommer den att spricka nu?

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

PS: Om borgerligheten ska vinna val måste det finnas en koalition mellan liberala och konservativa. Finns den koalitionen, mellan konservativa, socialliberaler och marknadsliberaler, så samlar de, om än knappt, en majoritet i väljarkåren. I det förra årets riksdagsval övergav många konservativa Moderaterna för Sverigedemokraterna. Och i takt med att konservativa väljare lämnar alliansen och borgerligheten för SD kommer två saker att inträffa. Dels kommer vi inte att få starka regeringar i Sverige, eftersom det då finns tre större block. Dels kommer vi att få en svit av svaga socialdemokratiska regeringar, eftersom den sidan trots allt blir något större.

MW: Det framstår som ett betydande strategiskt problem för borgerligheten.

PS: Ett mycket stort bekymmer. Man märker det tydligast i samhällsdebatten mellan konservativa och liberaler där den här sprickan närmast odlas. Tidigare fanns det en idé bland liberaler i borgerligheten att man skulle kunna byta ut konservativa väljare mot miljöpartister. Men det projektet har visat sig vara dödfött. Miljöpartisterna är ju nu mycket tydligt vänster. Och då uppstår frågan: Vad är planen?

MW: För sossarnas del är väl planen att hanka sig fram? De vet att de är försvagade. Att de inte kommer att bli ett 45-procentsparti och heller antagligen inte bli ett 35-procentsparti utan snarare ligga mellan 28 och 30 procent. Men det fixar man. För det finns inga reella parlamentariska alternativ. Alltså kan man sitta ensam och driva på, eller tillsammans med andra. För så ser det ut när SD är isolerat.

PS: Jag skulle tro att det är Socialdemokraternas plan. Vad de måste göra är att vinna tillbaka en del LO-väljare och en del pensionärer och hoppas väl att kunna göra det genom en ekonomisk politik som gynnar de grupperna. Och då kanske man måste acceptera att statsfinanserna försvagas. Socialdemokraterna siktar in sig på att regera vidare, om än illa och med svaga regeringar.

MW: Men har inte Socialdemokraterna tvingats att göra en vänstergir, vilket väl inte Stefan Löfven ville?

PS: Det är lätt att få intryck av att det har varit alliansens plan. Genom decemberöverenskommelsen och genom att fortsätta att föra blockpolitik kedjas Löfven fast vid två partier som tvingar honom att regera så pass illa att han ska bli ovalbar: antingen 2018 eller vid en regeringskris som tvingar fram ett nyval. Men nu är Sverigedemokraternas siffror så extrema att jag inte tror att alliansen skulle våga försöka tvinga fram ett nyval. Väljarna straffar ju inte bara Stefan Löfven, utan hela det politiska systemet. Om man tycker att Sverige har en dålig regering och saknar en tydlig opposition…

MW: Så skyller man inte bara på sossarna.

PS: Man går till det tredje alternativet. Det är helt uppenbart. Om det har varit alliansens strategi så kan den uppfattas som ganska cynisk. Att i praktiken driva fram att Sverige ska styras på ett sätt som är mer oförnuftigt än det skulle behöva vara under fyra år. Detta för att provocera fram ett mer gynnsamt valresultat.

MW: I SOM-rapporten Fragment talas det om att svensk politik inte längre kan bara beskrivas utifrån en höger-vänsterskala utan att den också måste omfatta en konflikt mellan å den ena sidan det nationella och konservativa och å den andra sidan globalisering, migration och mångkulturalism. Ser man det så borde det finnas utrymme för resonemang kring nya ideologiska konstellationer?

PS: I våra analyser delar vi ofta in väljarna i två dimensioner: graden av materialistiska värden kontra idealistiska värden. Hur mycket man fokuserar på konkret vardag och plånboksfrågor respektive på abstrakta värdefrågor. Det är den ena axeln. Den andra axeln är hur man förhåller sig till förändring kontra traditioner och bevarande. Längs de axlarna fördelar sig väljarna. Då får man ett tydligt förändringsbenäget, marknadsliberalt hörn som är materialistiskt orienterat. Och ett naturligt konservativt hörn som är materialistiskt och inriktat på det konkreta och bevarande. Socialdemokrater och moderater placerar sig i mitten. Mellan dem finns naturlig axel, en balans mellan förändring och bevarande. Den balansen har också funnits i invandringspolitiken. Nu är den helt upplöst.

MW: Vilket väl innebär att en uppgörelse i migrationsfrågan dem emellan är svår att tänka sig?

PS: Det vore egentligen den naturliga lösningen, men det förhindras av den hårda blockpolitiken. Nu talas det om en bred uppgörelse mellan sju partier, men det lär bara bli en halvmesyr som dessutom bara skärper intrycket hos väljarna att vi har ett samhällssystem som är berett att går hur långt som helst för att stänga ute Sverigedemokraterna.

MW: Vad är det då vi ser framför oss?

PS: Jag tror att mycket talar för att Sverigedemokraterna kan fortsätta att växa ytterligare. De befinner sig redan på dramatiska nivåer, men om de passerar 20-procentsstrecket kommer det att bli väldigt omvälvande för de stora partierna. Jag tror att de mycket väl kan passera Moderaterna. Allting som rör SD präglas nu av så mycket av önsketänkande. Det anses höra till god ton att underskatta SD och explosiviteten i migrationsfrågan. Det är en naivitet som straffar sig.

MW: Så vad kommer att hända? Låt oss tänka oss en situation om ett år där SD är större än Moderaterna. Finns det inte en risk att de andra partierna bara väljer att sitta stilla i båten och fortsätter att hoppas att det ska vända?

PS: Visst finns risken att man slår alla varningar ifrån sig som en panikreaktion. Att de sitter och stirrar glasartat på avgrunden som öppnar sig i opinionssiffrorna och inte kan ta in på allvar att det här inom ganska kort tid kan bli ett verkligt valresultat. Vem vet hur Sverige då ska styras?