”Logik räcker inte som argument”, invände språkvetaren Olle Josephson. Språket utvecklas, och det som var fel igår kan vara rätt idag eller imorgon. Språket omfattar allehanda regionala och sociala variationer som enligt hans mening måste rymmas i ”standardspråket”.

Det är inte alla språk som har officiella språkvårdande instanser. Engelskan har inga alls, medan Académie Française gör anspråk på att vara allenarådande. Den spanska akademien har på senare år accepterat att den måste vara jämställd med de andra spansktalande ländernas motsvarigheter, och de har numera en gemensam ordbok. Sverige ligger någonstans mittemellan på den institutionella skalan, men om man ser på våra rättesnören finner man att de är rätt beskedliga. Till de mest toleranta hör Språkrådet, som hellre friar än fäller i jämlikhetens namn. Och alltsedan 1960-talet har skolan lärt oss att ”en ann’ är så god som en ann”.

Inställningen är välment, men istället för att öka kommunikationsmöjligheterna riskerar den att försvåra dem. Kallifatides skriver att han vill att ”det ska vara möjligt att tillägna sig ett nytt språk, och ett språk utan regler är inte ett språk utan ett signalsystem för de invigda … Man kan inte lära sig ett språk som inte följer några regler.”

De stora språk som spänner över flera världsdelar tenderar att gå isär. ”Separated by a common language”, sade Oscar Wilde om England och Amerika, och då vann han ändå större framgång på andra sidan pölen än på hemmaplan. Kinesiska och arabiska kan numera bara förmedlas via skriftspråk, och det med svårighet.

Den franska modellen syftar till assimilering och medborgaridentitet, den anglosaxiska uppmuntrar till separata subkulturer. Frågan om språkriktighet är alltså också politisk.