Någon gång i början av oktober 1931 går Vanessa Bell och Duncan Grant på bio i London. Plötsligt, skriver Vanessa Bell, ”uppenbarade sig en enormt uppförstorad Maynard på duken i ett välfyllt bibliotek där han blinkade mot ljuset och talade ganska nervöst och berättade för världen att allt skulle ordna sig, att England genom ödets försorg hade räddats undan en närmast hopplös situation, att pundet inte skulle kollapsa, att priserna inte skulle stiga särskilt mycket, att handeln skulle återhämta sig, ingen behövde oroa sig.”

Vanessa Bells brev till maken Clive beskriver – något som hon själv och de andra världsfrånvända bohemerna i Bloomsburygruppen inte hade en aning om – John Maynard Keynes vid ett intellektuellt vägskäl. Han hade börjat inse att den ekonomiska depressionen krävde en ny teori för en ny och till synes ohanterlig verklighet. Fem år senare lade han fram den i boken The General Theory of Employment, Interest and Money. Därmed blev han också KEYNES, ekonomen som räddade kapitalismen från sig själv. Och likt bilderna från journalfilmen förstorades han upp: mytomspunnen och larger than life.

Men under 1970-talet började Keynes inflytande gradvis minska. Hans stabliseringspolitiska teorier förknippades med oansvariga statliga ingripanden, korporativism, infl ation och devalveringar. Snart gjorde också den osynliga handens förespråkare comeback i stor stil. Tillgång blev viktigare än efterfrågan, monetarism sexigare än ackomodationspolitik. University of Chicago triumferade över London School of Economics och värvade över Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Segerrusiga freedmanianer förkunnade att Keynes var irrelevant i en skön, ny, värld.

Not so fast. Historien har nämligen en lustig förmåga att upprepa sig och 2008/2009 kändes det plötsligt som 1929. USA:s ekonomi befann sig i fritt fall och drog snabbt andra länder med sig. En kollaps, en global depression, framstod som en fullt tänkbar eventualitet. Att det inte gick så illa berodde på att politiker och ekonomer visade att också de hade lärt sig av historien. En samordnad räddningsaktion sattes in för att stödja banker, försäkringsbolag och finansiella institutioner. Enorma summor pumpades in i det ekonomiska systemet för att stimulera efterfrågan och investeringar.

Utan statliga ingripanden hade det aldrig varit möjligt. Med ens framstod den fria marknadens förespråkare som naiva och orealistiska. John Maynard Keynes – mannen som förkunnade att i ”det långa loppet är vi alla döda” – visade sig vara mer livskraftig och relevant än vad många hade trott. Keynes insikter blev åter högsta sanning: att fi nansmarknader som tillåts självreglera sig alltid riskerar att kollapsa. Eftersom osäkerhet är en oundgänglig del av kapitalismen har staten en skyldighet att skapa förutsättningar för ökad ekonomisk stabilitet.

Keynes återupprättelse är en bekräftelse på att ekonomiska teoribildningar om rationella aktörer har sina begränsningar. Människor är inte rationella, alltså kan inte marknader vara det heller. Föreställningen att matematiska modeller skulle kunna kapsla in och bemästra riskmoment i en verksamhet där information alltid är ofullständig och emellanåt inkorrekt vilar på religiös grund. Men – och det visade Keynes redan för 75 år sedan – framtiden kan inte förutses.

Keynes var en handlingsmänniska, praktisk och pragmatisk. Han uppfattade inte depressionen som det kapitalistiska systemets slutgiltiga kris utan som resultatet av okunskap och missuppfattningar. Han var liberal och, under det förfärliga 1930-talet där diktaturerna växte sig allt starkare, politiskt hemlös. Erfarenheterna från första världskriget och Versaillesfreden fyllde honom med avsky över inskränkthet och intolerans. Men han valde inte isolering i Cambridge utan satte in all sin kraft på att bearbeta både politiker och den allmänna opinionen.

Det är svårt att tänka sig någon med bättre personliga förutsättningar för att gå i land med uppgiften. John Maynard Keynes begåvning var slösande rik och hans intressen breda och mångfasetterade. Att han lierade sig med Bloomsbury – och de med honom – säger en del om hans fördomsfrihet och perspektiv. Han var en moralist som eftersträvade det goda livet. Pengar var till för att spenderas, för att ge lycka och välstånd.

Denna fascinerande personlighet och renässansmänniska skildras i en magnifik biografi i tre delar av den brittiske ekonomen Robert Skidelsky. Ett helt samhällsskede drar förbi: intellektuellt, konstnärligt, politiskt och socialt. I sin senaste bok Keynes: The Return of the Master (2009) gör han, delvis som en reaktion på dagens ekonomiska kris, rent hus med enkelspåriga och obildade ekonomer utan kunskaper om psykologi och historia. Den ekonomiska krisen har sin grund i ekonomkårens intellektuella tillkortakommanden.

Jag träffar Robert Skidelsky (numera lord Skidelsky, eftersom han sitter i överhuset för Liberaldemokraterna) på årets Engelsbergsseminarium, ”On Capitalism”. Den första frågan är given.

Mats Wiklund (MW): Vad skulle Keynes ha sagt om dagens ekonomiska kris? Och vilka rekommendationer skulle han ha utfärdat?
Robert Skidelsky (RS): Han skulle antagligen ha sagt att hade han haft något att säga till om skulle vi aldrig behövt befinna oss i det här utgångsläget. Keynes hade upprättat ett system som skulle förhindra ekonomier från att kollapsa. Och när keynesianismen stod som högst, på 50- och 60-talen, gjorde de heller inte det. Under den perioden inträffade inga allvarliga ekonomiska nedgångar. Däremot var tillväxten stark. Men eftersom vi nu är där vi är tror jag att han i stort sett hade fattat samma beslut som många regeringar har gjort: stimulerat efterfrågan.

MW: Tror du att han skulle ha känt sig återupprättad?
RS: Ja. Han skulle ha tvingats tänka igenom villkoren för en framgångsrik stimulanspolitik för att öka den ekonomiska efterfrågan. Han skulle ha känt sig fullständigt återupprättad i uppfattningen att de finansiella systemen är instabila till sin natur och ger upphov till krascher, och att det i sin tur beror på osäkerheten i bedömningen av informationen som besluten fattas på. Jag tror också att han skulle ha oroats över att stimulanspolitiken övergivits för tidigt. Han skulle ha hållit med (Nobelpristagarna i ekonomi) Paul Krugman och Joseph Stiglitz om att USA borde ha stimulerat efterfrågan kraftigare.

MW: Låt oss uppehålla oss vid distinktionen mellan risk och osäkerhet. Risk är vad som kan förutsägas på basis av föreliggande information. Osäkerhet uppstår när det saknas information om följderna av beslutsfattande.
RS: Skillnaden mellan vad som kan mätas och vad som inte kan mätas om framtiden.

MW: Just det. Också här antar jag att du anser att Keynes har fått rätt, med tanke på hur finansmarknaderna har agerat.
RS: Jag driver den tesen hårt i The Return of the Master. Analytikerna trodde att de hade hittat formler och modeller som kunde förutse framtiden utan några stora avvikelser. Ungefär som att sätta odds på kapplöpningshästar: ju fler lopp de springer, desto säkrare kan deras fortsatta prestationer förutsägas. Keynes skulle ha sagt: ”Det går inte.” Beräkningsunderlag och parametrar förändras. Beslutsfattande som bygger på data tio år bakåt i tiden kan kullkastas av två år äldre data. Varför tror man att vad som gällt i fem års tid ska gälla i ytterligare fem år?

MW: Joseph Stiglitz säger ju, i polemik med dig och med Keynes, att problemets lösning ligger i öppenhet: att all information måste vara tillgänglig för alla.
RS: Det går inte att få fram all information. Rent teoretiskt skulle man kunna tänkas sig att en myndighet upprättas som gör all information tillgänglig. Men det kanske ändå inte vore tillräckligt för att kunna mäta de sannolika följderna av ett beslut. Tag en situation där den ena parten sitter inne med mer information än den andra parten. Hur kan det komma sig att båda parter ändå drar samma slutsats? Teorier om symmetrisk och asymmetrisk information förklarar inte varför alla drar åt samma håll. De förklarar inte flockbeteende.

MW: Och avsaknaden av fullständig information är vad som i sin tur är fel med hypotesen om rationella förväntningar?
RS: Alldeles riktigt. För att återgå till parallellen med kapplöpningshästar. Man utgår från att all information är tillgänglig redan innan hästarna börjar springa. Och då är det förstås meningslöst att låta hästarna tävla. Loppet är redan avgjort på förhand.

MW: Du anser att ekonomer gjort sig alldeles för beroende av matematiska modeller och att vad som behövs är bättre kunskaper i psykologi, historia och filosofi . Tror du att ekonomer med en sådan bakgrund – en bakgrund som den bildade Keynes hade och som gav honom ett bredare perspektiv – skulle ha kunnat bidra till att förhindra den ekonomiska krisens uppkomst?
RS: Ja. Jag tror att de hade förbättrat vårt omdöme. Jag är glad att du använder begreppet bildad om Keynes. Han ansåg att intet mänskligt skulle vara en ekonom främmande. Han ansåg också att anledningen till att det fi nns så få riktigt bra ekonomer beror på att de behärskar tekniken men saknar vaksamhet och insikt om den pågående utvecklingen. Vi vet nu att de som skulle övervaka och reglera finansmarknaderna brast i vaksamhet. De ställde inte rätt frågor och de förstod inte vad som hände.

MW: Kan du en skönja en omvärdering i universitetsvärlden av ekonomiutbildningens innehåll? Att det inte bara räcker med matematik och ekonometri?
RS: Ja, en viss förändring pågår. George Soros har grundat sitt The Institute for New Economic Thinking. Det finns en dissidentrörelse som känner att dess tid är inne. Min dröm är att kunna erbjuda ett alternativ till den traditionella ekonomiutbildningen, en studieplan med vetenskaplig noggrannhet där det också finns utrymme för filosofi , ekonomisk historia och så vidare.

MW: Uppfattar du det som ett allvarligt problem att så många av finanskrisens aktörer är ovilliga att medge eller diskutera sitt eget ansvar? Jag ställer frågan efter att ha läst följande där du skriver: ”Keynes skrev inte bara sin General Theory för att få ekonomer att tänka nytt utan också för att få näringslivet att inse att statlig intervenering låg i deras intresse. Men han underskattade deras intensiva hat mot den stora staten (big government).” Kan man inte se samma beteende upprepas – särskilt i USA – dryga 70 år senare?
RS: När den keynesianska revolutionen nedmonterades under 1970-talet kastades barnet ut med badvattnet. Visst hade fl era misstag begåtts när hans teorier omsattes i praktisk politik. Många keynesianer har varit för defensiva på den punkten. De talar, som till exempel Krugman, om ”onda makter” som tog över. Men hatet mot den stora staten är en tradition som upprätthållits sedan Roosevelts New Deal. Det är själva grunden för Chicagoskolan. Jag tror inte att de instinktivt gillar marknaden, men de gillar inte staten. Deras teorier skulle fungera alldeles utmärkt om de hade kontroll över en gigantisk dator som kunde sätta priserna i hela det ekonomiska systemet. Men marknader kan förstås inte kontrolleras så.

MW: Nej, det finns något som heter mänskligt beteende som brukar komma i vägen. Du har självt berört detta både på seminariet och under vårt samtal. Att i det långa loppet kan man inte ha ett ekonomiskt system som uppfattas så olika av vanliga människor och av näringslivet och finansmarknaderna. Här finns uppenbarligen en moralisk dimension.
RS: Tveklöst. Nu talas om behovet av att få bort onödigheter i den offentliga sektorn. Men vad händer med dem som gjorts onödiga på grund av den ekonomiska kollapsen? De anser inte att ett jobb i den off entliga sektorn är onödigt. Även om det finns slöseri och ineffektiviteter i staten, varför göra sig av med det som också fungerar? En sak vore om vi hade full sysselsättning, men det har vi inte. Bättre att upprätthålla sysselsättning än att inte ha någon alls. De som hatar staten ser hellre att alla är arbetslösa än att vissa är det.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

MW: Bara för att få sina teorier bekräftade?
RS: Ja, bara för att få rätt. Kraven på nedskärningar utgår inte alltid från välgrundade analyser utan är snarare resultatet av ideologiska, förutfattade meningar.

MW: Om vi tänker oss att en ny recession är förestående kan man alltså konstatera att den skulle sammanfalla med ett djupt misstroende mot ekonomer, ekonomiska aktörer och politiker. I USA beskrivs Barack Obamas ekonomiska politik som extrem, misslyckad och socialistisk. Det stämningsläget måste ändå innebära en demokratisk utmaning. Idag finns ingen Keynes som kan komma till undsättning, ingen skola eller teori som kan ge vägledning för framtiden.
RS: Man kan hamna i en situation där allas förtroenden är förbrukade. I längden är det farligt om ett genomtänkt alternativ till en kris saknas, då öppnas dörren mot extremism och populism. Obamas stimulansåtgärder undanröjde risken för en depression. Vad som oroar mig är att de avbryts för tidigt och därför inte kan dra i gång en snabb ekonomisk återhämtning och att vi istället bara hankar oss fram. (I en artikel i Financial Times varnar Skidelsky, efter vårt samtal, för den brittiska regeringens drakoniska besparingsåtgärder: ”I motsats till vad de flesta anser utgör budgetunderskottet inte en börda för framtida generationer. Det finns ingen återbetalningsbörda därför att regeringar, i motsats till individer, kan betala tillbaka sina skulder genom att åter låna.”)

MW: Jag vet att du har sagt att ett skäl till att Keynes så länge ignorerades är att det var lätt att glömma bort hur livet såg ut före Keynes. Istället uppmärksammades politikens och statens inneboende brister och tillkortakommanden. Har inte den trenden brutits? Idag finns ändå en utbredd uppfattning att utan statlig och politisk intervenering – och man kan alltid debattera dess omfattning – skulle den ekonomiska utvecklingen varit mycket sämre. Människor har insett att tillvaron är vansklig och oförutsägbar.
RS: Ja. Men insikten har inte gett upphov till en ny, ekonomisk teori. Det var vad Keynes gjorde. Redan före honom var regeringar naturligtvis beredda att skrida till handling, men nästan alltid i strid med sina principer. Keynes var först med att bidra med en logisk grund för en intervenering som ekonomkåren kunde sluta upp kring samtidigt som den fick allmänhetens stöd och förståelse. Den hade en hög abstraktionsnivå men var också begriplig på en basal nivå: ”Om ingen köper bilar blir fler arbetslösa.” Idag saknas den kopplingen mellan teori och praktik.

MW: Är det överraskande?
RS: Ja. Men övertygelsen om att politiken är problemet och marknaden lösningen är djupt rotad. Det lär krävas mer än en kris för att rucka på den. Åtgärderna som vidtagits under krisen betraktas fortfarande som undantag från regeln. Nu, heter det, är det dags att bli ortodox igen.

MW: Vi har mest talat om finansmarknadernas och politikernas ansvar. Men du har också hårda ord att säga om dina kolleger. Du beskriver en sammanblandning av ekonomiska intressen och akademisk forskning och idéutveckling. Gapet mellan de två, skriver du, har dramatiskt minskat sedan Keynes dagar. Särskilt amerikanska forskare har nu möjlighet att tjäna stora pengar på sina teorier. De är med andra ord inte längre oberoende utan en del av problemet.
RS: Ja, de är en del av problemet. Många som undervisar i finansiell ekonomi på universitet har hedgefonder och konsultverksamhet. De har ett egenintresse av att stödja teorin att finansmarknaderna är effektiva.

MW: Vilket gör det mycket svårare för dem att omvärdera sina teorier och analysera nya data på basis av verkliga förändringar.
RS: Alldeles riktigt. Vi kritiserar risk- och kreditanalytiker för att ha komprometterat sig. Men akademikerna då?