Få lät sig påverkas av detta. Det internationella samfundet var då fortfarande övertygat om att demokrati skulle födas automatiskt om bara tyrannerna föll. Inte bara i Libyen utan i hela arabvärlden. Det var en av vår tids största politiska felbedömningar som hade kunnat undvikas om kunskapen om klanvälden hade varit större.

Khadaffi var förvisso en diktator men också en visionär. När han tog makten i en kupp 1969 ville han bygga ett nytt samhälle som världen aldrig tidigare skådat. Han formulerade sina tankar i ”Den gröna boken”, ett slags pendang till Maoslilla röda. Han avvisade de konventionella moderna idéerna om hur en stat och regering skall fungera. Han ville istället lyfta upp beduinernas gamla föreställning om lagar och politik.

Samhällets viktigaste bas var klanen och stammen, hävdade Khadaffi. Makten skulle vara decentraliserad och exekveras av folkkongresser och kommittéer. Klanen blev den libyska statens viktigaste fundament.

Men det betydde inte att klanerna fick fria händer att utforma politiken. Khadaffi höll klanledarna hårt tuktade och belönade och bestraffade med samma fermitet. Eftersom han kontrollerade oljeintäkterna, hade han all makt att styra de grupper som befann sig i allians eller konflikt med varandra. När han störtades klipptes de strama tyglarna av och landets klaner föll varandra i strupen.

Fallet Libyen åskådliggör de teser som Mark S Weiner presenterar i boken The Rule of the Clan. Weiner utgår från antropologen Henry Sumner Maine, som formulerade tanken att det han kallade progressiva samhällen utvecklades från status till kontrakt.

Maine hade studerat klansamhällendär familjegrupperna utgjorde den primära basen för social organisation, med fokus på den utvidgade familjen. Enkelt uttryckt innebär detta kärnfamiljen plus alla nära relaterade släktingar som befinner sig i någon typ av beroendeställning till varandra. I sådana samhällen, menade Maine, avgörs en individs sociala och juridiska status av dennes position inom släkten. Det innebär bland annat att kvinnor, vars primära funktion är att reproducera släkten, har begränsade rättigheter när det gäller exempelvis arv och innehav av egendom. Reglerna gällande giftermål är stränga, i syfte att värna om den utvidgade familjen så att den inte hamnar i äktenskapsallians med oönskade grupper.

Med kontraktsamhällen avsåg Maine sådana som var orienterade mot individen snarare än gruppen, där omsorgen om den enskilda medborgaren styr utformningen av lagarna. Dessa samhällen är resultat av upplysningstiden och den industriella revolutionen som fick individen att träda fram ur kollektivet för första gången i historien. I sådana samhällen är individerna inte längre underordnade sina utvidgade familjer. De kan själva välja äktenskapspartner och inriktning i livet.

Mark Weiner bygger vidare på Maines forskningsrön. Hans centrala tes är att endast en stark stat kan slå vakt om det liberala rättssamhället och skydda individens frihet. När staten och dess rättskipning försvagas återuppstår de gamla klanstrukturerna som tjänar till att skydda de egna kollektiven snarare än individen.

Med klan avses en släktlinje som sträcker sig långt tillbaka i tiden och där det ofta finns en mytisk anfader. Klanens inflytande i samhället kan variera och i exempelvis Somalia är det extremt starkt. Där frågar man inte var, utan vem en person kommer ifrån. Den amerikanske historieprofessorn Charles Geshekter har träffande sagt att i Somalia är genealogi detsamma som en adress. Somaliska barn får tidigt lära sig att räkna upp hundratals förfäder.

I ett klansamhälle är en individs sociala värde bundet till varje enskild familjemedlems heder. Föreställ dig, skriver Weiner och riktar sig direkt till läsaren, att ditt finansiella värde var strukturerat på samma sätt. Det skulle betyda att ditt pensionskapital eller din möjlighet att skaffa ett banklån skulle vara knutet inte bara till din inkomst, utan även till dina släktingars investeringsbeslut och finansiella soliditet. I en sådan situation skulle man göra allt för att säkerställa att alla kusinerna hade ett oantastligt rykte om sig som skötsamma sparare. Om någon släkting började missköta sin privatekonomi skulle de andra i familjen kunna tillgripa våld för att få denne att rätta in sig i ledet.

Med det synsättet blir hederskulturer begripliga. Min heder solkas av att min släkting missköter sig. I hederskulturer kan en individ ställas till svars för en släktings dåliga beteende. Om min kusin skriver ut en check utan täckning till en person i en annan klan kan jag bli ansvarig. Det betyder att min kusin kommer att tänka sig för väldigt noga innan han prånglar ut denna check. Han kommer annars att få hela vår släkt på sig. Det kollektiva ansvaret minskar på det sättet risken att två klaner skall råka i dispyt med varandra. Det positiva resultatet blir att släktgrupper på grund av dessa regler kan samexistera fredligt trots att de är autonoma och ansvarsskyldiga bara gentemot sig själva.

Hur dålig kunskapen om dessa förhållanden är i Sverige belystes tydligt i samband med mordet på den svenskkurdiska kvinnan Fadime Sahindal 2002. Hon sköts ihjäl av sin far som motiverade sin gärning med att dottern hade vanhedrat familjen genom sitt individualistiska levnadssätt. Många framträdande debattörer vägrade acceptera förekomsten av en kurdisk hederskultur som förklaring och hävdade istället att det handlade om mäns våld mot kvinnor generellt. Det var en förklaringsmodell som var tydligt förankrad i det västerländska tänkande som dominerar i det Weiner kallar kontraktsamhällen. Alltså samhällen som sätter individer, inte släktgrupper, i fokus.

I ett klanbaserat statussamhälle som det traditionella kurdiska var mordet på Fadime inte bara ursäktligt utan till och med rekommendabelt. Hennes far hävdade att dottern utgjorde familjens stora problem och när han dödade henne löstes problemet.

För medborgare som är födda in i ett individcentrerat kontraktsamhälle som styrs av liberala demokratiska principer är staten som gravitationen. Den håller oss på plats och reglerar vår rörelseförmåga utan att vi någonsin behöver tänka på den. Den syns inte, men det är den som möjliggör vår existens.

På motsvarande sätt förhåller det sig med statussamhällen där klanen är den viktigaste enheten. Där betraktas staten som en förtryckare vars inflytande man måste lära sig att undvika. Många länder i världen har relativt nyligen utvecklats från klan till stat, från status till kontrakt. I många av dem finns det en fungerande statsapparat men de varierar mycket i auktoritet. Somliga är starka och skyddar individen. Andra är uppbyggda som kulisser bakom vilka urgamla beskyddarsystem, som kan jämföras med maffiastrukturer, fortsätter att konstituera den verkliga makten.

Weiner radar upp en mängd exempel för att tydliggöra sina teser. Mest historiskt välbekant för oss är kanske de skotska klanerna, men mer i tiden närliggande är klansystemet i Somalia. Han redogör också för hur klaner fortsätter att styra i det fördolda i Indien, Pakistan, Afghanistan, Filippinerna och även Sydkorea. Relationen mellan klan och stat är dialektisk, fastslår han. Så fort staten börjar svikta stärks klanerna och deras sekteristiska samhällssyn. När staten stärks trängs klanens inflytande tillbaka.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den unga staten Sydsudan bär syn för sägen. Den utropades formellt 2011 och en regering sammansatt av politiker från de många stammarna i landet försäkrade att landet nu var en konstitutionell parlamentarisk demokrati, med lika rättigheter för alla och likhet inför lagen. Men det behövdes bara en relativt liten förskjutning i makten mellan presidenten och vicepresidenten för att hela bygget skulle kollapsa. 2013 rämnade den potemkinkuliss som kallades Sydsudan och kriget bröt ut på nytt. Stamtillhörighet blev återigen den viktigaste identitetsfaktorn.

Praktiskt taget alla afrikanska länder söder om Sahara är de facto det Weiner kallar statussamhällen, där släktlinjen och den utvidgade familjen styr individens möjligheter att skapa sig ett liv. Västerlänningar fostrade i kontraktssamhällets individualistiska tänkande anmärker ofta på korruption och nepotism i afrikanska länder. De förstår sällan att det i ett klansamhälle är helt självklart att gynna sina släktingar och att informella belöningssystem är nödvändiga.

Weiners bok utgör en kraftfull plädering för den starka staten styrd av liberala principer. Demokrati är inte som många tror en teknikalitet som mest bara handlar om att gå till valurnorna en gång vart fjärde år och lägga sin röst. Demokrati är först och främst en mentalitet som de flesta laglydiga medborgare i kontraktsamhällen har i sig sedan födseln. Man underordnar sig nationella majoritetsbeslut, man accepterar att medlemmarna i en familj kan rösta på olika partier och tillhöra olika religiösa samfund utan att det sliter sönder familjebanden.

Klansamhällena utgör den arkaiska formen av politisk organisation och företrädarna för denna form betraktar kontraktsamhällen som en hotande ordning som marginaliserar klanen. Den intressekonflikten förklarar det som många västerlänningar undrar över. När al-Qaida slog till mot USA 2001 frågade sig många amerikaner varför stora grupper i den muslimska världen hatade den amerikanska livsstilen så mycket. Liberalismens hot mot klanen är svaret. Det är fråga om en internationell maktkamp mellan rivaliserande system.

Det är inte i första hand strävan efter demokrati som nu får arabstater skapade av europeiska kolonialmakter att falla sönder. Det handlar om klansamhällets revansch.