Att som tolvåring lämna det så kallade DDR-Sverige och dimpa ner i den amerikanska Södern var som att komma till ett Schlaraffenland.

Jag satt med halvöppen mun i värdfamiljens La-Z-Boy och glodde på en tv där snutserier, Bugs Bunny och kittlande glittriga tävlingsprogram avlöste varandra, och i gliporna mellan dessa äventyr kom något så exotiskt som reklamfilmer.

Fyrtio år efteråt kan jag fortfarande lalla jingeln ”real goodness from Kentucky Fried Chicken”, och jag kan när som helst återkalla pojken som stirrar på den uppochnervända ketchupflaskan och suckar: ”I sure wish the ketchup would come out faster”, varvid hans leende pappa svarar: ”Son, if it came out any faster, it wouldn’t be Heinz.”

När vi inte kollade på tv sköt vi prick på läskburkar med Toms revolver. Eller tog en tur med hästarna.

För att komplettera DDR-liknelsen köpte jag med mig jeans hem till Sverige. Äkta Wrangler att svassa runt med i högstadiet. De fanns visserligen i Stockholm också, men till priser som gjorde dem oåtkomliga för ett akademikerbarn.

När Tom återgäldade besöket sommaren 1977 fick jag se mitt DDR genom hans ögon.

Två saker minns jag att han reagerade starkt på. Filmjölken väckte hans gillande. Eller ”filmjoke”, som han sa. Och när vi satte oss framför tv:n förundrades han över det som fyllde glappet mellan två programpunkter; mellan, säg, Helgmålsringning och Aktuellt: nämligen en klocka med en sekundvisare som vandrade runt, runt, i väntan på att nyheternas vinjett skulle veva igång och Knut Ståhlberg spände ögonen i oss.

För Tom var det obegripligt att ingen passade på att knö in någonting i dessa sövande mellanrum. Bara en klocka som stoiskt knuffade minutvisaren mot tolvan, med ett hack i taget.

Sen dess har mycket har hänt, som bekant.

En grusögd morgon väcks minnet av Toms fascination av den tickande klockan.

Jag är på Gotlandsbåten, i den så kallade djurhytten.

Reser man med husdjur till Gotland har man att välja mellan djurkupén – en vidsträckt, galonklädd salong som luktar blöt hundpäls och revirpink, och där den bedövade stämningen bara bryts av plötsliga, nervtrasande vredesutbrott mellan hundarna – och de jämförelsevis exklusiva djurhytterna, där man kan stänga dörren om sig, sträcka ut sig på en soffa, lägga en flytväst under huvudet och fibbla igång den väggfasta tv:n.

”När vi inte kollade på tv sköt vi prick på läskburkar med Toms revolver.”

Klockan är runt tio, och morgonnyheterna har avklingat. Utbudet inskränker sig till ettan, tvåan, fyran och barnkanalen. På barnkanalen lånar skuldtyngda skådisar ut sina skrikande röster till tecknade dinosaurier. På tvåan är det sändningsuppehåll. På fyran går en dröjande engelsk såpa.

Men i ettan hittar jag äntligen en modern motsvarighet till tv-klockan som tickade så uttryckslöst för fyrtio år sen.

Det är en konferens av något slag. En kvinna vid en powerpoint. Hon har mygga vid munnen. På ett podium bredvid henne sitter människor som försöker se intelligenta ut.

Jag försöker minnas vad programmet handlade om. Men det är som en tvål i badkaret. En utredning som presenterades? Allt jag vet är att jag sjönk in i en tristess av det meditativa slaget, samtidigt som jag genomfors av en hisnande känsla av att detta är Sverige. Det är så här idéer stöts och blöts, reformer idisslas, kampanjer formas och varor krängs.

Kameran segade sig fram mellan olika huvuden runt ett bord. Huvudena levererade långrandiga inpass på powerpointkvinnans föredrag. Det var den sortens långrandighet som folk snärjer in sig i när de är hypernervösa och helst vill gömma sig under bordet, men när det blir deras tur slår det över för dem och de kan aldrig sluta prata.

Plötsligt dök självaste Stefan Löfven upp. När han kom i bild fick han rörande bråttom att rycka av sig glasögonen.

Det är inte ofta man har tid att kolla på förmiddags-tv, och när det sker handlar det om ögonblick som ligger utanför vardagen, som när man har en sjukdag eller gungar fram över Östersjön utan mobiltäckning.

Men ibland har jag tryckt igång tv:n och känt en stilla våg av välbehag när jag fått syn på vinjetten ”SVT Forum”, vilket är namnet som dessa icke-program samlats under.

”Forum” väcker associationer till romerska senatorer som står i skägg och toga och gymnastiserar sina retoriska färdigheter.

Men i SVT härskar den svenska konferenskulturens sönderkokta glosor. Och det känns betryggande att veta att långt under grannkanalernas stoj och sprattel pågår malandet vid powerpointen, staplarna och cirkeldiagrammen och presentationsrundorna av notoriskt blyga forskare och sakkunniga, likt en avloppsledning eller ett blodomlopp – eller för all del en tickande klocka – som vi sällan tänker på, men förutan vilka allt skulle stanna.