I första kapitlet av ”Mörkret och människan. Om svarta hål och vår plats på jorden” (2024) utlovar Jonas Enander att läsaren ska få veta hur svarta hål fungerar, ”var de kommer ifrån och vilken roll de spelar i universum. Du kommer också att få veta hur astronomerna överhuvudtaget kan slå fast att svarta hål finns trots att de är helt mörka.”

Enander har disputerat i fysik och forskat om Albert Einsteins allmänna relativitetsteori men arbetar idag som forskningskommunikatör. En viktig person i hans bok är den tyske astronomen Karl Schwarzschild (1873–1916). Schwarzschild anmälde sig som frivillig när första världskriget bröt ut. Då var han ändå 40 år och framstående astronom. Men han hade utsatts för antisemitism och ville att han och andra judar skulle bemötas med större respekt.

Schwarzschilds kunskaper visade sig bli efterfrågade i armén. Han behövde inte delta i några markstrider, utan räknade istället ut hur väderleken kan påverka artilleriprojektionernas banor.

Han ägnade sig emellertid inte bara åt militära beräkningar. År 1915 skrev han att han ”som söndagsnöje studerat Einsteins gravitationsteori”. Detta ledde till att Schwarzschild, på Einsteins uppmaning, publicerade två vetenskapliga artiklar som analyserade det möjliga gravitationsfältet inuti och utanför en stjärna. Tragiskt nog fick han aldrig veta betydelsen av sin nyupptäckta formel. Han blev svårt sjuk och dog i maj 1916.

Einstein deltog vid begravningen och hyllade Schwarzschilds vetenskapliga gärning. Till en vän skrev han dock att Schwarzschild skulle ha varit ”en pärla, om han hade varit lika anständig som han var klipsk”. Einstein ogillade att han hade deltagit i kriget. Och så vägrade Einstein acceptera att materia kan koncentreras i en så liten volym att ett svart hål uppstår. Men Schwarzschild blev en viktig historisk person på detta område.

Mörkret och människan lär oss – bland annat – att vetenskapsmän sällan fungerar som enskilda genier, utan forskning sker bäst i grupp och som fortsättning av tidigare upptäckter.

Jag sugs in och bläddrar hungrigt framåt, noterar fina liknelser som görs på en närmast poetisk prosa. Jonas Enander är uppenbarligen en skicklig forskningskommunikatör.