När vi firar att kvinnor haft rösträtt till riksdagen i ett sekel bör historien bakom rösträttens principer och utveckling belysas. Hela omstöpningen av riksdagen var en utdragen process. Allmän rösträtt för kvinnor kan knappast ses som ett verk av suffragetter på barrikaderna, såsom det ofta beskrivs idag. Denna milstolpe utgår från ett underliggande antagande: att kvinnor i Sverige fram till 1921 var underordnade männen, som vi ser i många delar av världen idag.

Frågan är komplicerad eftersom rösträtt har betraktats som en förmån kopplad till ett åtagande, skattskyldighet mot samhället. Vi vet att det främsta kriteriet för att få rösträtt under vår tusenåriga historia har varit att betala skatt till socknens eller rikets kassa. Då får skattebetalaren vara med och rösta fram politiker som ska ha förtroendet att sköta ekonomin, lokalt och på riksnivå. Efter hand slopades kravet och 1976 upphörde definitivt denna koppling. Nu kan – skattebetalare eller ej – utländska medborgare som folkbokfört sig i en svensk kommun få kommunal rösträtt.

Rösträtt hänger samman med skattebetalningsförmåga och således med företagandets villkor under historiens gång. I en nyligen publicerad bok The Weirdest People in the World behandlar Joseph Henrich olika bidrag till forskningsfrågan – varför lyckades Västeuropa bäst i världen med att utveckla sitt företagande, sina innovativa idéer och att bereda väg för en framgångsrik industrialism? Den svenska historien passar väl in i denna beskrivning med medeltiden som utgångspunkt.

”Under 1700-talet ökar hushållens konsumtion. Kvinnorna är inte sen att starta företag för att följa nya moden och innovationer.”

Historiskt har familjen och släkten varit en bärande ekonomisk enhet och försörjt sig främst på jordbruk. Före kristendomens intåg i Europa fanns många olika stammar och släktbaserade institutioner. Dessa försvagades av den kristna gren som utvecklades ur den romerska katols­ka kyrkan. Människor började bilda nya frivilliga föreningar som baserades på gemensamma yrken, intressen eller trosfrågor snarare än på släktskap eller klansammanslutningar.

Kyrkan förde med sig behovet av kloster, kyrkobyggnader, anlagda vägar och därmed växte städer upp kring kyrkobyggnader. Detta krävde yrkesfolk, materialleveranser, bostäder och livsmedel. Gillen och skrån bildades. Kvinnornas roll var stark och historien visar att kvinnor framträtt både vid tinget och på sockenstämman.

Sockenindelningen kom med kyrkan på 1100-talet och stående skatter på jord började införas. Som flera studier visat, arbetade åtskilliga kvinnor i det medeltida bergsbruket. I städerna var borgerskor verksamma på marknaderna. Kvinnor återfinns redan under medeltiden bland såväl små som stora jordägare. De besuttna bönderna av båda könen i Sverige upprätthöll en stark ställning och drev sockensjälvstyre fram till 1862.

Internationellt har forskningen alltmer börjat fokusera på det kristna äktenskapet som en grundpelare för ett dynamiskt familje­företagande. I Sverige baseras kunskapen på många av de över 40 000 bevarade medeltida urkunderna. Forskare som Birgit Sawyer och Kerstin Stenson visar att kvinnorna i stabila äktenskap med gemensamma barn lade ned stor möda i företagandet, liksom på den fäderneärvda jordens skötsel. De verkade även som donatorer och grundare av kyrkor, kloster, hospital och helgeandshus, där de fick viktiga positioner.

Därtill kommer att folken i Skandinavien även i förkristen tid levde i samhällen där arvet från båda föräldraparen var lika viktigt. Genom århundraden har kvinnor i Norden vid giftermål mottagit hemgift samt morgongåva, ett pensionskapital i form av enskild egendom för att föra familjeförmögenhet vidare till den unga kvinnan. Dessa intogs inte längre i den nya äktenskapsbalken 1920.

För att säkerställa att familjejorden på landet inte splittrades, med risk för att dess avkastning skulle reduceras på grund av för små familjegårdar, infördes att söner ärvde två tredjedelar och döttrar en tredjedel med rätt för dotter att ärva i brist på söner. Makar ärvde inte varandras fädernejord utan den tillföll bröstarvingen eller deras ursprungsfamilj. År 1845 ändrades arvsordningen och blev densamma som den alltid varit i städerna – syskon ärvde alla lika.

”Kvinnor återfinns redan under medeltiden bland såväl små som stora jordägare.”

När Sverige blev arvrike med Gustav Vasa behövde hans efterträdare säkra rikets inkomster. Det skedde genom ökande skatter på bergsbruk och skrån. Generalämbetsskråförordningen från 1621 skapade gemensamma ramar för alla städer. Det mesta reglerades såsom antal mästare per stad, skatter, handel, antal lärlingar och gesäller per verkstad, veckolöner, pristaxor på produkterna med mera. Hustrurna var oumbärliga i dessa företag. Hela familjen och dess anställda representerades av borgaren/mästaren som betalade skatt för hushållet. Han var också den som röstade å sin familjs vägnar i borgmästar- och rådmansval och därigenom indirekt till riksdagens borgarstånd. Som änkor fick kvinnorna överta detta ansvar.

Många berättelser visar att kvinnor över hela landet inte bara ärvde utan även expanderade. Anne-Marie Lenander Fällström har beskrivit änkor vid 1600-talets mitt i Örebro. Genom att studera skattelängderna kom hon till slutsatsen att ”genomgången av skattelängderna antyder att kvinnors villkor var friare under denna äldre period.

I ett fattigt land med utpräglad folkbrist spelade kvinnornas insatser en stor roll, och detta kan ha givit dem en starkare ställning än under 1800-talet med dess kraftiga folkökning och begynnande industrialisering.” En jämförelse med änkors roll idag, beskriven i en nyutkommen bok av Hans Sjögren, Änkor med makt, visar att kvinnor som arbetat en längre tid i företaget har värdefull yrkeskunskap. Äldre änkor från långa äktenskap har därför lättare att fungera som brobyggare till nästa generation. För att undslippa dramatiska släktfejder var unga änkor efter äldre män tvungna att agera strategiskt utifrån olika barnkullars intressen.

Under 1700-talet ökar hushållens konsumtion. Kvinnorna är inte sena att starta företag för att följa med nya moden och innovationer. Nu är det inte bara änkor utan frånskilda, ensamstående och ogifta som dras till tillverkning och handel. Det medför att skråordningen från 1720 ger kvinnor möjligheter att starta egen verksamhet parallellt med skråna. Således började hustrur och döttrar till etablerade företagare driva verksamhet vid sidan av familjeföretaget. Mina studier i Stockholms stadsarkiv visar att kampen mellan etablerade män och dessa nya företagsamma kvinnor tidvis var hård men att myndigheterna valde att ­stödja kvinnorna. Framförallt drabbades skräddarna. De upptäckte att tre gånger fler sömmerskor tagit deras marknadsandelar i Stockholm. Kvinnor i städer blir vid denna tid så kallade contingentmedborgare och betalar skatt efter bärkraft samt får rösträtt.

Lagstiftningen bygger på principen att den som är med och bidrar med skattemedel till det allmännas bästa också ska ha inflytande över vilka som ska hantera skattemedlen och utföra arbetet. På 1700-talet skilde man inte på könen i detta avseende. Åsa Karlsson Sjögrens forskning visar att i städerna genomfördes politiska reformer på 1720- och 1730-talen som öppnade upp för kvinnors deltagande i val av präster, borgmästare, rådmän och riksdagsmän till borgarståndet. Före 1758 röstade kvinnor i samtliga val till riksdagen och fram till 1771 tilläts detta i 30 procent av städerna.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

I och med att rösträtten direkt var knuten till skattekraft fick kvinnor inom handel och hantverk med god omsättning således rösträtt. Kvinnors mångskiftande företagande har inte varit en marginell företeelse som jag visat i min bok Kvinnors entreprenörskap under 400 år.
Av samtliga förvärvsarbetande kvinnor i städerna utgjorde företagarna kring 30 procent från 1700-talets mitt.

Med tiden lyckades männen alltmer utmanövrera kvinnorna först ur borgmästarval och riksdagsval. De hävdade att kvinnor inte fanns på valbar plats såsom männen. När kvinnor under 1800-talet blev valbara till skolråd, fattigvårdsstyrelse och filantropiska verksamheter ansågs det att kvinnor därmed fått relevanta politiska erfarenheter och således politisk legitimitet för valbarhet till kommun och riksdag.

Under 1800-talet stod den politiska kampen mellan de självägande bönderna och adeln, och en växande grupp företagare inom borgarståndet. Det resulterade i att år 1843 fick både skattebetalande kvinnor och män rösträtt i sockenstämman, baserad på företagarinkomster och/eller förmögenhet. När denna sedan ersattes av kommunalstämman 1862 kunde samma grupp fortsätta att rösta efter nya röstetal, baserat på inkomst/förmögenhet. Märk väl att en majoritet av befolkningen alltjämt saknade rösträtt.

Under 1900-talet ökade deltagandet till stadsfullmäktigevalen i städerna bland kvinnor med upp till 37 procent år 1910 att jämföra med männens 43 procent. Ytterligare kommunala reformer 1907–09 minskade de mest förmögnas dominans och en 40-gradig skala innebar en utjämning mellan män och kvinnor. År 1919 deltog nära 60 procent av de röstberättigade kvinnorna i kommunvalen – strax under männens andel. Vid riksdagsvalet 1921 var skillnaden större, 47 procent av kvinnorna och 62 procent av männen. Först 15 år senare översteg andelen röstande av de berättigade för båda könen 70 procent.

Kvinnors rösträtt till riksdagen 1921 har kommit att bli en viktig symbol för den definitiva frigörelsen från de ”historiska bojorna”. Som vi sett ovan hade kvinnor rösträtt i kraft av företagande och egendomsinnehav. Rösträtten fram till nutid grundades huvudsakligen på tillgångar och inkomster och därmed sammanhängande skattebetalningar – först på jordägande, senare på förmögenhet och slutligen på arbetsinkomster. Denna bakgrund tycks vara glömd idag.