I november 2015 höjdes den nationella hotnivån i Sverige från en trea till en fyra. Detta är inte platsen att återigen ta upp varför hela tanken med en nationell hotskala är feltänkt från början. Det räcker med att påminna om att en höjd hotnivå självklart inte kan gälla hela landet och att det därför främst leder till mer oro och osäkerhet istället för motsatsen.

Höjningen var en konsekvens av de islamistiska terrorattackerna i Paris och en allmän panik efter diverse, fortfarande outredda, signaler om att en ung man bosatt i Boliden eventuellt förberedde någon samhällsfarlig aktivitet. Under det knappa halvår som följde upplevde Europa, inklusive Sverige, en ojämförligt stökig tid med hundratusentals migranter som sökte sig hit från Afrika, Mellanöstern och Centralasien. Europeiska regeringar och myndigheter tappade snabbt kontrollen och tusentals människor befinner sig idag illegalt i länder som Tyskland, Sverige, Frankrike och Belgien. I dessa strömmar gömde sig också operatörer från både den islamiska staten (IS) och andra islamistiska organisationer. Inget nytt här; detta var redan känt för säkerhets- och underrättelsetjänster runt om i Europa. Och den 22 mars slog den islamistiska terrorismen till i Bryssel i två parallella dåd mot Bryssels flygplats i Zaventem och mot en tunnelbanestation i Bryssels centrum (Malbeek). Över 900 personer dödades och skadades i dåden i Paris (13/11) och Bryssel.

I det läget sänker så Sverige sin hotnivå tillbaka till en trea. Men i ett läge där den allmänna oron ökat, antalet oregistrerade individer ökat explosionsartat i landet samt där bevis för att minst två svenska medborgare varit inblandade i både Paris- och de nyligen genomförda Brysselattackerna, är det svårt att se Sverige som fritt från alla de problem och utmaningar vi och våra grannar fortfarande står inför.

Men dessa manövrar pekar på de problem Sverige har i att hantera terrorhotet, både politiskt och juridiskt. Det råder fortfarande stor förvirring och obeslutsamhet om vilka åtgärder som måste till. De skärpta lagar som trädde ikraft den 1 april i år –lagföring av dem som ansluter sig till och aktivt stött IS; upphävande av medborgarskap; tuffare regler för utländsk finansiering av islamistiska föreningar samt strängare regler för statliga och kommunala skattefinansierade bidrag till religiösa samfund som öppet förespråkar motstånd mot demokrati – måste paras med uppdaterad och relevant kunskap till beslutsfattare på alla samhällsnivåer. Det blir alltså nödvändigt att genomföra ordentliga studier om islamismens många förgreningar inom och utom Sverige. Problemen med de initiativ som både den nuvarande och den förra regeringen dragit igång för att ”bekämpa våldsbejakande extremism”, ligger även på andra plan än de rent lagstiftningsmässiga.

Dels rör det sig om de sinsemellan väldigt olika motivbilderna när det gäller religiöst, islamistiskt våld och till exempel politisk vänster- och högerextremistiskt våld. Eftersom den religiösa ideologi som ligger i botten på militant islamism (eller jihadism) skiljer ut sig betydligt från andra typer av terroristiskt våld, måste de bekämpas på olika sätt.

Dels handlar det om att ”extremism” som termen har använts i svensk debatt, har fått en ny innebörd. Från att ha beskrivit en politisk inriktning har termen fått en både (kvasi)juridisk betydelse och en moralisk (snarare än en politisk) innebörd. Det i sin tur betyder att ”extrema ståndpunkter” inte bara innebär att någon förespråkar våldsamma metoder; det kan även innefatta allt som inte innesluts i den så kallade åsiktskorridoren. Exempel är olika former av hate speech och krav på trigger warnings där det varnas för att uttryck som kan ”kränka” kan dyka upp. Effekten har blivit att rättsliga åtgärder kan komma ifråga för att tysta någon vars åsikter ogillas.

Det behövs också ett mer kraftfullt försvar för de under lång tid tillkämpade rättigheter som våra demokratiska samhällen faktiskt vilar på; till exempel yttrandefrihet (inklusive satir, hån och tuff kritik mot alla former av religiösa och politiska åskådningar); det självklara att jämlikhet råder; att absolut gå emot alla former av segregering vare sig det gäller kommunala badhus eller politiska församlingar, för att ta några konkreta exempel från samtidens Sverige.

Svaret på islamistiska terrordåd är inte mer information om islam (ett krav som brukar dyka upp efter varje islamistiskt terrordåd), utan ett oförblommerat och förbehållslöst försvar för demokrati och det fria, öppna och välkomnande samhällen vi byggt upp i väst. Som många modiga män och kvinnor sagt och skrivit under lång tid; man kompromissar inte med jihadism utan bekämpar den med de medel som står till buds och motarbetar dess ideologiska rötter genom att stödja alla de krafter som går emot islamism.

Två exempel kan belysa vikten av det sistnämnda. För det första den rapport om hedersförtryck i Stockholms förorter som nätverket Varken hora eller kuvad, VHEK, presenterade i mars i år och som med kraft visar att speciellt kvinnors frihet (och det gäller både unga tjejer och deras mödrar) starkt begränsas av föräldrar, släktingar och omgivning. Det är ett domslut över ett officiellt Sverige som tappat både sin moraliska kompass och sitt kollektiva minne av de värderingar som en gång gjorde landet till ett föredöme för jämlikhet och frihet.

Det andra exemplet är en artikel (”Behovet av en demokratisk integrationsplan”) av Helene Bergman, publicerad på ledarsidorna.se 12/2 i år. Bergman skriver om en kollapsad integrationspolitik där, återigen, kvinnors friheter säljs ut till förmån för religiösa hänsyn. Hon citerar Ulf Boström, integrationspolis i Göteborg, som i sitt arbete ser att polisen inte längre kan uppfylla polislagens första paragraf som lyder:

”Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet ska polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp.”

Bergman lyfter fram siffror framtagna av riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF), där det framgår att tiotusentals svenska ungdomar idag inte själva får välja sin livspartner, eller bara umgås med vem man vill.

Vad båda dessa exempel illustrerar är hur parallella samhällen tillåtits växa fram. Samhällen där svenska medborgare, i synnerhet kvinnor, inte har möjlighet att leva som fria individer.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Att detta är så viktigt beror inte bara på att dessa destruktiva processer hindrar svenska medborgare från att utöva sina självklara rättigheter. Det är också viktigt därför att det är ur dessa områden som en så stor del av det islamistiska våldet emanerar. Den ideologiska kraft som ligger till grund för islamistiskt våld är samma ideologi som tvingar in främst kvinnor (men även unga pojkar och män) i sociala tvångströjor.

Inte heller vad gäller polisens utrustning har Sverige riktigt hängt med. Det vapen som polis bär med sig idag är en pistol av märket Sig Sauer, vilket är ett närstridsvapen. Inte mycket att komma med mot en terrorist med automatvapen, vilket användes vid terrorattackerna i Paris och Bryssel. Ska vapen med bättre eldkraft och precision användas måste de hämtas ut i låst vapenskåp på station, efter särskilt tillstånd av polischef. I praktiken betyder det att vid ett skarpt läge kan inte en polispatrull ingripa direkt eftersom sådana vapen inte får finnas i polisbilen på grund av stöldrisk. Men idag finns teknik för att kunna ha sådana vapen i låst väska i polisbilen på ett sådant sätt att stöldrisken i det närmaste är eliminerad. Väskans teknik förstör vitala vapendelar om någon försöker bryta upp den.

Både politiskt och polisiärt finns således anledning att se över nuvarande åtgärder. Den religiöst motiverade islamistiska terrorism som idag utgör den största risken när det gäller terrorbrott, kommer inte att försvinna av sig själv, eller genom att vi undviker att prata om den. Den bottnar i mycket gamla religiösa traditioner och närs av decenniers underlåtenhetssynder från europeiska myndigheter och regeringar som sett mellan fingrarna när den politiska islamismen organisatoriskt stärkt sin position – politiskt, socialt och religiöst. Om Sverige inte helt vill förlora kampen mot de islamistiska krafter som, befängt nog, tillåtits bli de som representerar islam i dialogen med myndigheter och medier, och dessutom ofta finansierats med offentliga medel, måste vi sluta ängslas över ”stigmatisering”, och stå upp för de grundläggande värden vi byggt våra demokratiska, öppna och fria samhällen på.

Den debatt som rasat i Sverige det senaste året om hot och förtryck från islamister mot kvinnor i flera av våra förorter är en väckarklocka som ringt under lång tid och som tydligt visar att denna konflikt redan är här. Det är hög tid att våra politiker börjar lyssna på dessa signaler och agerar mer kraftfullt till försvar för ett samhällsbyggande som jämförelsevis givit medborgare, oavsett etnisk och religiös tillhörighet, fri- och rättigheter på en nivå resten av världen avundas oss.