Om människor har väldigt divergerande uppfattningar och agerar utifrån dessa kommer samhället att falla sönder. En fungerande samhällsmoral är beroende­ av att de flesta av oss är villiga att foga oss i rådande konventioner. Samtidigt är det uppenbart att en långt gången konformism är en fara för utvecklingen. Vi är beroen­de av att det finns människor med förmåga och mod att förespråka egensinniga idéer. En balans mellan konformism och civilkurage är nödvändig. Personer som är villiga att undvara omgivningens uppskattning är viktiga men inte alltid uppskattade. För närvarande tycks konformism och opportunism vara ett större problem än motsatsen.

Enskilda personers mod är bra för oss alla men har ett pris som betalas av individen. De som tidigt ifrågasatte de för tjugo år sedan allmänt accepterade historierna om apatiska flyktingbarn, bland dem psykologen Marie Hessle och psykiatern Tomas Eriksson, betalade ett högt pris i form av medial mobbning medan deras främste antagonist, journalisten Gellert Tamas, belönades med ett fint journalistpris. Historien om de apatiska barnen rymmer paradexempel på både civilkurage och opportunism. Vi bör vara tacksamma mot dem som vågade gå emot den allmänna opinionen och som bidrog till att stoppa en fortgående medicinsk skandal.

Vad är det som gör att vissa personer vågar utsätta sig för omgivningens ilska och ringaktning för att föra fram impopulära uppfattningar? Rimligen är det fråga om en kombination av flera egenskaper, däribland sanningslidelse, medkänsla med offren för populära vanföreställningar, och oräddhet. Viktigt är säkert också självförtroende, kanske till och med ett visst mått av arrogans.

Den sistnämnda egenskapen illustreras av en serie berömda experiment av psykologen Solomon Asch på 1950-talet. En försöksperson placerades tillsammans med sju andra deltagare, som utan att försökspersonen kände till det, var i maskopi med försöks­ledaren och i förväg instruerats om hur de skulle svara. De förevisas alla ett kort med en linje och därefter ett annat kort med tre linjer av olika längd, betecknade A, B och C. En av dessa tre var lika lång som linjen på det första kortet. Deltagarna i experimentet ombads i tur och ordning att ange vilken av linjerna på det andra kortet som var lika lång som referenslinjen. Den egentliga försökspersonen var placerad så att denne fick svara sist. Ofta valde alla i gruppen det korrekta alternativet, men ibland valde alla utom försökspersonen ett felaktigt alternativ. Ungefär två tredjedelar av försökspersoner valde ändå det korrekta alternativet trots det grupptryck som föregående deltagares val utgjorde, medan en dryg tredjedel följde övriga deltagare och gav samma felaktiga svar som de.

Genom uppföljande experiment och intervjuer med försökspersonerna framkom flera motiv till de felaktiga svaren. Några insåg vilket alternativ som var det korrekta men svarade ändå som övriga deltagare för att det kändes socialt mer acceptabelt. Ibland blev försökspersonen osäker på det egna omdömet och antog att majoriteten nog hade rätt ändå. I båda fallen är självförtroendet en viktig förutsättning för att individen skall våga lita på sin egen bedömning.

En person som Winston Churchill, ett arketypiskt exempel på civilkurage, exemplifierade alla dessa egenskaper. Han tog ofta oerhörda fysiska risker samtidigt som han stred för en sak som han, och eftervärlden, ansåg viktig och han älskade striden. Han hade också ett enormt självförtroende – somliga skulle nog säga arrogans. En konsekvens var att han under mellankrigstiden kunde utstå hån och ringaktning och beskyllningar för att vara en krigshetsare när han varnade för Hitlertyskland och förespråkade upprustning.

Alla dessa egenskaper är i hög grad ärftliga och påverkas ­knappast av uppfostran. Man har faktiskt kunnat identifiera flera specifika genvarianter som påverkar risken för oro och ångest och även gener som leder till en benägenhet för risktagande och äventyrlighet. Även om vi inte kan göra så mycket åt de personlighetsegenskaper som är nödvändiga för civilkurage, kan vi påverka priset. Det obehag som drabbar den som förfäktar en impopulär ståndpunkt kan nog ibland vägas upp av den stolthet och självkänsla som kommer av att uthärda omgivningens hån. Kiplings berömda dikt ”If” har säkert inspirerat många unga människor att ta mod till sig och ”stå, när alla andra svikta och klandra dig, just för att du står rak”.

På universiteten, där civilkurage borde vara en särskilt högt värderad egenskap, är konformismen utbredd. När teorin om bortträngda minnen grasserade på 1980- och 1990-talen splittrades familjer och oskyldiga människor sattes i fängelse på grund av en pseudovetenskaplig teori med rötter hos Freud. De flesta läsare minns säkert Catrine da Costa, Tomas Quick, Kevin och otaliga mindre omtalade rättsskandaler där oskyldiga personer åtalades och i många fall dömdes. Man kunde kanske ha väntat sig att landets lektorer och professorer i psykologi, som rimligen måste ha insett att dessa idéer var ogrundade, skulle protestera högljutt.

I verkligheten var det endast en, professorn i psykologi vid Handelshögskolan, Lennart Sjöberg, som sade ifrån. På övriga psykologiska institutioner härskade den räddhågsna opportunismen. De som protesterade kom från andra håll. De var i huvudsak journalister och vittnespsykologer utanför universiteten eller företrädare för andra ämnen än psykologi.

Den kultur som härskar vid dagens universitet har tyvärr gjort dessa till bördiga miljöer för räddhågsen opportunism. Intellek­tuell äventyrlighet belönas inte. Fenomenet är inte typiskt för Sverige. Intoleransen mot avvikande åsikter är på många sätt värre i den anglosaxiska världen. Det är lätt att hitta exempel på forskare i USA och Storbritannien som blivit av med sina anställningar därför att de vågat gå mot strömmen i frågor som rör klimatforskning, covid-19-bekämpning, behandling av barn med könsdysfori, psykogenetik eller rätt användning av pronomen. Några kända namn från de senaste åren är Kathleen Stock, Rebecca Tuvel, Carole Hooven och Roland Fryer jr, de två sistnämnda vid Harvard University, för inte så länge sedan ansett som världens kanske främsta universitet. Samma universitet sparkade nyligen ut den svenske professorn Martin Kulldorff för att han framfört en avvikande åsikt om hur covid-19-epidemin borde bekämpas. Kulldorff och några andra forskare förespråkade en strategi som numera anses vara den som har det bästa vetenskapliga stödet, men de marginaliserades och utsattes för rena trakasserier. Hade man istället lyssnat, kunde världen ha besparats mycket elände.

Psykologisk forskning har allvarligt hämmats av en mycket effektiv kamp mot alla försök att förstå psykologiska fenomen med hjälp av biologi, exempelvis genetik, hormoner och neuro­fysiologi. Särskilt gäller detta studiet av ärftlighetens betydelse för skillnader i personlighet och intelligens. Flera framstående akademiker inom detta område har blivit av med anslag och anställningar – och konferenser om intelligens måste äga rum på hemlig ort för att undvika trakasserier av forskarna.

Populärt

En ambassadris bör inte skämta

Stina Stoor skriver om klivet från den lilla byn i Västerbotten till det diplomatiska livet i Helsingfors.

Stina Stoor Essä 2025 1

Professorer var en gång i tiden närmast oavsättliga och är fortfarande svåra att bli av med. Det brukade sägas att det var en bra ordning då den innebar att professorer skulle kunna föra fram nya tankar och obekväma resultat utan rädsla för att förlora sin anställning. Oavsättligheten, numera rejält försvagad, har blivit betydelselös. Professorer kan idag egentligen inte göra någonting utan externa anslag. De måste betala hyra för tjänsterum, och laboratorielokaler. Telefoner, för att inte tala om löner till doktorander och övrig personal, bekostas av anslag.

Forskningsanslag delas i allmänhet ut för ett till tre år, ibland men sällan längre perio­der, och måste alltså sökas hela tiden. De som får avslag förlorar sina möjligheter att bedriva forskning. Samtidigt vet alla att det är den enklaste sak i världen att motivera ett avslag. Den sökande får ofta räkna med att bli bedömd av konkurrenter, personliga fiender, politiska aktivister eller helt enkelt personer utan kompetens. Situationen för yngre forskare är ännu svårare. Det är givet att priset för att inta obekväma ståndpunkter ofta blir för högt även för den som annars hade varit villig att ”stå, när alla andra svikta”.

Författaren Rudyard Kipling (1865–1936) publicerade ”If” i Rewards and Fairies (1910). Dikten består av en faders råd till sin son. Här första versen i översättning av Karl Asplund:

Om du kan stå, när alla andra svikta
och klandra dig, just för att du står rak,
om du kan tro på ditt, när andra rikta
sitt välbetänkta tvivel mot din sak,
om du kan vänta tåligt och försaka
och fast beljugen alltid vara sann
och hatad aldrig ge ditt hat tillbaka
och ändå inte yvas att du kan