För några år sedan skedde dock ett trendbrott. Personer som K G Hammar, Elisabeth Ohlson Wallin och Jonas Gardell, samt fenomen som rondellhundar, Muhammedkarikatyrer och eftermälet av 11 september, förde återigen Gud till morgonsoffor och kultursidor. På samma gång har vi en pågående diskussion som rör religionens plats i det svenska samhällets institutioner inom såväl politiken som skolväsendet. Är det religionens återkomst vi ser, eller hur skall vi tolka det senaste decenniets händelseutveckling – i Sverige och världen i övrigt?

Det finns många försök till att tyda tidens tecken. Sociologer har en tendens att vilja tolka religionens föränderliga skepnad utifrån en universell teori, medan exempelvis historiker med utgångspunkt i enskilda historiska fall alltid kan visa på undantag i det generella. Inte sällan är svaren på frågor som rör förändringsprocesser inom den religiösa sfären dessutom ideologiskt belastade; medan exempelvis en kristet troende person gärna pekar på tecken som tyder på religionens återkomst, kan en ateist samtidigt visa på företeelser som tyder på det motsatta.

I denna ofta onyanserade debatt gör David Martin ett inlägg med sin The Future of Christianity. Efter att ha arbetat i snart femtio år med frågor om religiös förändring, och närliggande ämnen, torde han vara en av dem som kan bidra med en mer nyanserad bild av den process som brukar benämnas sekularisering. Men som så ofta när det är nyanser och sammanhang som betonas blir det inte nödvändigtvis lättare, utan snarare svårare att ge ett entydigt svar. Martins ståndpunkt är att man inte kan ge ett universellt giltigt svar på frågan om religionens roll, utan att religiös förändring måste tolkas utifrån sitt speciella sammanhang. Bland de sociologer han omnämner så hamnar Steve Bruce (vars senaste bok är recenserad i detta nummer av Axess) med sin universella sekulariseringsteori i skottgluggen (exempelvis Religion in the Modern World 1996), medan till exempel José Casanova (Public Religions in the Modern World 1994) med sitt fallstudiebaserade angreppssätt får Martins bifall. Samtidigt, om man vill vara en smula kritisk, får man intrycket att Martin återigen kommer in i diskussionen och i egenskap av nestor vill lägga allt till rätta och berätta hur det ”egentligen” ligger till.

Boken består av tretton kapitel som alla tidigare har publicerats eller presenterats i andra sammanhang. Boken är indelad i tre sektioner: sekularisering och kristendomens framtid på ett övergripande plan; ett par fallstudier rörande sekulariseringsfrågan, och slutligen en sektion om religion, politik demokrati och våld. Martin har en imponerande överblick, vilket bara någon med lång och bred erfarenhet kan erbjuda, även om det blir en viss överlappning mellan de olika kapitlen.

Det har under de senaste åren skett en tillväxt inom den kristna sfären bland annat i relation till pingstväckelsen i exempelvis Latinamerika och Afrika, men också i länder som Sydkorea, Polen eller Rumänien har kristendomen vuxit sig starkare. I fattiga områden där folk lever under oroliga förhållanden ger det kristna budskapet ofta hopp och en mening i livet. Dessutom skapas nätverk mellan individer som medför ömsesidigt stöd – såväl moraliskt och ekonomiskt. Att det är just pingstväckelsen som är framgångsrik hänger samman med att där finns en entreprenörsanda, menar Martin. Dessutom har den en benägenhet att anpassa sig till lokala förhållanden vilket saknats i de gamla kyrkorna som ofta även varit lierade med den politiska makten. När det gäller till exempel Östeuropa går utvecklingslinjerna åt olika håll, alltså då bland länder som kulturellt och geografiskt ligger tämligen nära varandra. Detta beror på kyrkans roll under tidigare ockupation och religionens relation till nationella myter. I de fall där kyrkan bidragit till folklig enighet och resning, såsom i Polen eller Rumänien, ser vi en religionens återkomst idag. I länder som Tjeckien eller före detta Östtyskland har däremot kyrkan associerats med en förtryckande makt vilket kan förklara att där idag endast finns en ytterst svag religiositet hos folket. Östeuropa visar tydligt att religiös förändring är starkt kopplad till kontextuella faktorer som historia, makt och klass.

Med tanke på titeln The Future of Christianity undrar man som läsare ifall det finns någon framtid för kristendomen, men inget entydigt svar ges på frågan. Kontentan är att det beror på så många olika faktorer (av vilka Guds konkreta ingripande i historien inte är en). Martin skriver alltså inte rakt ut vilken hållning han själv har, men på ett par ställen kan man utläsa att hans sympatier ligger åt de geografiskt obundna, frivilliga och subversiva sammanslutningsformerna som återfanns i till exempel urkyrkan, hos den tidiga reformationen, metodismen, klosterrörelsen, och som också idag återfinns inom delar av pingströrelsen. Det är i det omstörtande och engagerade framtiden tycks ligga, inte i det institutionaliserade och strömlinjeformade. Problemet är bara att även unga rörelser åldras och tycks följa en utvecklingskurva som går från det entusiastiska, via det stadgade, till just det formaliserade, stela och döda som man gjorde uppror mot. Kyrkohistorien är full av dylika exempel, men den visar trots allt också att det alltid kommer nytt.

Är då Martin applicerbar på svenska förhållanden? Han pekar exempelvis på hur religionens återkomst inte alltid nödvändigtvis handlar om att människor har blivit religiösa i större utsträckning. Snarare har det skett en återupptäckt av att religion faktiskt är och har varit betydelsefullt för många. Bland samhällets ”elit” – de som har tolkningsföreträdet och makten att definiera det offentliga samtalet, däribland journalister och forskare – har man varit så präglad av den egna icke-religiösa tolkningshorisonten att man helt enkelt inte har sett den existerande religiösa myllan. Och så har nog fallet varit i det svenska post-Hedeniuska samhället. I en undersökning av Ulf Sjödin, boken Mer mellan himmel och jord från 2001, hävdar 79 procent av svenskarna att de tror på en högre makt eller ett liv efter döden, vilket är en hög siffra för ett land i vars självbild det ligger att vara ”världens mest sekulariserade land”. Men allt handlar givetvis om definitioner.

Icke desto mindre hävdar Martin att kristendomen numera är större än någonsin. Ursprungligen var kristendomen främst spridd inom Romarriket och senare fanns tyngdpunkten i Europa och på den norra delen av jordklotet. Kristendomen har först under senare tid blivit en global företeelse och då har också fokus förskjutits bort från den traditionellt kristna världen i norr med sina hegemoniska institutioner i riktning mot sydost och de fattigare delarna av världen. Men om man hävdar att kristendomen är som störst idag måste man även innefatta lokala hybrider vilket medför en stor spännvid i vad som kan kallas kristendom. Den världsvida kyrkan är idag långt ifrån enhetlig.

Martin slår i sin utgångspunkt fast att ”min kritik mot sekulariseringsteorin har riktats mot de varianter som behandlar sekularisering som en universell och entydig utveckling” (min övers.).

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ingen, vare sig religiös eller ickereligiös, kan hävda att de sitter inne med sanningen – det finns helt enkelt inget ensidigt stöd för vara sig den ena eller den andra sidan. Martin sällar sig därmed till den rad av kritiker som under de senaste decennierna nyanserat den sekulariseringsteori som hängt kvar sedan den franska upplysningens dagar; och inom det så kallade moderna projektet.

Om kristendomen har en framtid återstår att se, men utifrån de tecken som finns att tyda är det inte självklart. Framför allt torde kristendomens skepnad i ett globalt perspektiv förändras då dess maktcentrum förskjuts från nord till syd, från rik till fattig, och från traditionella institutioner till entreprenörer i Guds tjänst. Martin stakar dock inte ut riktningen för kristenheten eller vad som vore strategiska vägval. Det överlåter han till andra att göra.