När jag 1993 blev kulturchef på Svenska Dagbladet kände jag mig som en länk i en sekelgammal tradition. Dagspressen tjänade en uppgift som motiverade dess existens och gjorde den till en nationell angelägenhet. Framför allt de stora morgontidningarna var något centralt i Sveriges demokratiska och intellektuella infrastruktur. Som läsare snart tjugo år senare funderar jag över frågor som dessa: Vilka var funktionerna som bar upp den där uppgiften och rollen? Vilka av dessa funktioner föll på kultursidorna? Fyller kultursidorna ännu de funktionerna? Eller har dessa funktioner blivit hemlösa? Har de flyttat någon annanstans?

Som utövare från förr bör man, oavsett vad saken gäller, vara försiktig med kommentarer som andas anspråk på högre insikt. Risken att man använder en gammal, för mer aktuella förhållanden ogiltig karta är överhängande. Förändringstakten i de flesta verksamheter är hög. Den bokbransch som jag började arbeta i för knappt tio år sedan har till exempel få likheter med den bokbransch jag nu står beredd att lämna. Mina reflektioner om kulturjournalistiken, som jag lämnade när jag började arbeta i bokbranschen, är med andra ord inte den införståddes. Det är som läsare jag ställer mina frågor, gör mina iakttagelser och drar mina slutsatser.

I tur och ordning ska jag försöka säga något om tre för kultursidorna uppgifts- och rollkonstituerande funktioner. Först den som åsiktstorg. I den sekelgamla traditionen hade det blivit så att news och views var skilda åt i dagspressen. Views förekom inom två avdelningar: ledarsidan uttryckte tidningens uppfattning, och kultursidan var en zon där ställningstaganden kunde stå mot varandra. Praktiken var förstås mera melerad än idealtypen, men beträffande idealtypen rådde betydande samförstånd.

Snart tjugo år senare har kultursidorna mist mycket av sin ställning som debattfora, åtminstone förlorat i exklusivitet. Med internet och över huvud taget förenklad och förbilligad reproduktionsteknik har antalet debattfora blivit legio. De stora morgontidningarnas kultursidor är fortfarande viktiga för att initiera debatt, men de är inte längre ensamma om att omhänderta den debatt som de har låtit starta, att styra den och vara dess spelplats. Så fort Bengt Ohlsson i Dagens Nyheter hade frågat sig om kulturlivet måste vara vänster bubblade det upp yttranden och inlägg på tusen och åter tusen scener, mer eller mindre offentligt tillgängliga.

Att antalet debattfora har blivit legio kan naturligtvis ses som en demokrativinst och är det säkert i någon mån. Skeenden i länder med sämre fungerande demokratisk och intellektuell infrastruktur än Sverige har visat att ett av modern teknologi möjliggjort okontrollerat meddelandemyller kan ge upphov till och driva politisk och social förändring. Men här, hos oss, under stillsammare och mer stabila förhållanden – har också något gått förlorat? Har demokratin samtidigt gjort en förlust? Två problem avtecknar sig:

Först en brist på sortering. Debatten utan centrum, den som äger rum överallt och var som helst, låter allting existera på samma nivå. Den som försöker mobilisera argument står sida vid sida med den som bara exponerar känslor och inte sällan fördomar. Ingen instans ger den förre privilegier i förhållande till den senare. Ofta tycks det i länkandets och ”likeandets” regioner rentav bli precis tvärtom. Känslor och fördomar kan vara förföriska och därför effektiva när det gäller att skaffa sig sympatisörer. Mekanismerna hotar – och det är en springande punkt – själva kvaliteten på det offentliga samtalet. De emotionella stormar som kan vara konstruktiva i en totalitär stat riskerar att vara destruktiva i en icke totalitär. Om ovederhäftighet och resonemang ad hominem är lika gångbara eller gångbarare än omdöme och måttfullhet förslummas det samhällsformande meningsutbytet.

Så en brist på profilering. Dialogen mellan kultursidor med olika profil på sina skribentstaber har avstannat. Konsensustrycket verkar ha blivit enormt, som om alla fasta eller regelbundna medarbetare inför den omgivande amatöristiska brokigheten önskade förskansa sig i en och samma bastion. Beträffande väsentligheter avviker den enes uppfattning sällan från den andres. Flertalet nöjer sig med beskäftiga blekheter och metakommentarer. Istället cirklar man som gamar över öknen av ord, beredda att slå ner på den som inte iakttar förhärskande etikett. Medan debatten i de debattfora som har blivit legio riskerar att förslummas, hotar debatten på kultursidorna att alldeles upphöra, att självdö i ett ovidkommande samförstånd. (På ett egenartat vis speglar kultursidornas metamorfos politikens. Partiväsendet är ju i mångt och mycket avvecklat, ersatt av valkorporationer som lägger anbud på förvaltningen av staten, åsiktsminimalistiska och opinionsföljsamma.)

Den andra av kultursidornas uppgifts- och rollkonstituerande funktioner som jag vill ta upp är den av kunskapsförsörjare. När jag för oändligt länge sedan blev antagen till forskarutbildningen i litteraturvetenskap vid Lunds universitet hette professorerna Carl Fehrman och Staffan Björck. Båda hade med viss självklarhet en parallell gärning som skribenter i respektive Svenska Dagbladet och DagensNyheter. De tillhörde en generation humanister som ännu inte hade gett sig av till de internationella facktidskrifternas olästa anonymitet. Som forskare producerade de inte meriteringsmakulatur utan böcker för en bildningsintresserad offentlighet, med suggestiva titlar som Diktaren och döden och Romanens formvärld. Som dagstidningsmedarbetare informerade de om vad som tilldrog sig inom deras ämne. Fehrman inträdde i Svenska Dagbladet med recensioner av verk som Emil Staigers DieKunstder Interpretation och Charles Dédeyans Le thème de Faust dans la littératureeuropéenne. Varje lärare kunde följa kunskapsutvecklingen i sitt ämne genom att läsa sin dagstidning, varje medborgare hålla sig informerad inom vida kunskapsfält.

I accelererad hastighet har under senare år populärkulturen på kultursidorna trängt undan en dylik bildningsvärld och reflektionskultur. Melodifestivalen och Allsång på Skansen är idag självklart relevantare än nya upptäckter av våra dagars Emil Staiger och Charles Dédeyan. Övergången kan avläsas i genrerepertoar på kultursidorna. Artiklar fokuserade på person har blivit allt talrikare. Ansikten har blivit viktigare än ämnen. (Ska en representant för bildningsvärld eller reflektionskultur händelsevis uppmärksammas, ska vederbörande bekräfta de förgivettaganden som präglar kultursidornas mainstreamuppfattningar, inte problematisera dem och absolut inte ifrågasätta dem. Eller så ska det vara fråga om ett pris eller jubileum, inte en ny tanke eller insikt. Priset och jubileet är igenkännbara nyheter för en tidsenlig kulturjournalist, så inte den nya tanken eller insikten.) Featureartiklar och krönikor har blivit fler, recensionerna färre.

Självfallet kan övergången från bildningsvärld och reflektionskultur till populärkultur också avläsas i vad som recenseras. Prioriteringen av veckotidningsteman är påtaglig. Anna Wahlgrens dotter talar ut om sin barndom, och vips läggs spaltmeter av hycklad välvilja till spaltmeter av illa dold illvilja. Zlatan Ibrahimovic delar med sig av sin levnadsvisdom till en alienerad spökskrivare, och hela spalthavet stormar genast. Kontrasten visavi mottagandet av böcker som kan vidga ens vetande och stärka ens reflektionsförmåga är enorm. Hösten 2011 utkom svenska översättningar av två monumentala och nyskapande studier av 1900-talets trauman, kunskapsmässigt och intellektuellt årets kanske viktigaste volymer: Karl Schlögels Terror och dröm. Moskva år 1937 (övers. Peter Handberg) och François Furets Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (övers. Per Magnus Kjellström). Ja, att tala om kontrast vad gäller mottagande är närmare betänkt missvisande, ty Schlögel och Furet bevärdigades över huvudtaget inget mottagande när böckerna kom ut.

Nu kan någon hävda att facklitteraturen, trots Fehrman- och Björckhävder, alltid har stått svag i svensk publicistik. Och det är förvisso sant, vilket inte hindrar att det som var dåligt har blivit sämre. Jag drar mig till minnes en ungefär tio år gammal undersökning av en tysk medieforskare. Hon jämförde de vid tidpunkten aktuella kultursidorna i å ena sidan Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och å andra sidan Frankfurter AllgemeineZeitungoch SüddeutscheZeitung, bland annat med avseende på recensionsmängd och recensionsinriktning. Mängden bokrecensioner av det samlade kulturmaterialet var när undersökningen gjordes ungefär lika stor i alla fyra tidningarna. Av bokrecensionerna var den andel som gällde skönlitteratur – och det är detta förhållande jag vill understryka – i de tyska tidningarna ungefär 30 procent, i Svenska Dagbladet ungefär 60 procent och i Dagens Nyheter ungefär 90 procent.

Mot bakgrund av sådana siffror ter det sig begripligare varför det offentliga samtalet i Sverige i så hög grad kännetecknas av kunskapsfobi. Lärdom betecknas här vanemässigt som dammig. Tolkningarna av samtiden sådana de framträder också på kultursidorna blir som konsekvens vanligen platta. Det förgångna som kunde ge relief åt nuet är okänt land. Ändå kan man förstå det maktpolitiska spelet kring Irans kärnvapen, de psykologiska spänningarna inom EU som följer av skuldkrisen i flera medlemsstater eller relationen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt långt bättre med hjälp av klassiska texter än blott med stöd av dagens så kallade analyser. Machiavellis diskurser över Titus Livius och Guicciardinis kommentarer till Machiavellis diskurser – ord formulerade på det statsvetenskapliga experimentfält som renässansens Italien erbjöd – är exempelvis en utmärkt utsiktsplats om man vill bedöma samtida politik. För mig personligen känns det vemodigt att det har blivit så glest på den läktaren.

Kultursidorna fyller i någon mån fortfarande funktionen som åsiktstorg. De har däremot i allt väsentligt förlorat funktionen som kunskapsförsörjare. Avakademiseringen och avintellektualiseringen har varit alltför genomgripande för att något annat skulle vara möjligt. Enskilda redaktörer och skribenter som ännu gör det lilla som låter sig göras finns förstås och förtjänar respekt, men den övergripande tendensen och dess nära nog fullbordade utfall går inte att missta sig om.

Den tredje av kultursidornas uppgifts- och rollkonstituerande funktioner som jag har i tankarna är den av civilisationsstötta. Hela min framställning vilar ju på föreställningen att dagspressen har sin primära betydelse som demokratisk och intellektuell infrastruktur. Det är en föreställning som har varit starkt artikulerad inte minst i den väldiga demokratiska förebildsfederationen långt borta i väster. På frimärken från USA har man kunnat läsa varianter på ett programbudskap: ”A Nation of Readers”, ”The Ability to Write – A Root of Democracy”, ”A Public That Reads – A Root of Democracy”, ”Liberty Depends on Freedom of the Press”, ”Our Republic and Its Press Will Rise or Fall Together” och så vidare.

Populärkulturens segertåg på kultursidorna speglar en transformation: medieföretagen är idag först och främst företag. Även kultursidorna komponeras med ”kundfokus”. Man vill publicera sådant som behagar en bred publik, svarar mot dess verklighetsuppfattning och världsbild, som stillar dess nyfikenhet: Är den nya Camilla Läckberg lika spännande som den förra? Kommer Björn Ranelid att säga något förgripligt i nästa avsnitt av Stjärnorna på slottet? Är det sant att Svenska Akademien äter ärtsoppa på Den Gyldene Freden varje torsdag?

Skiftet på kultursidorna betraktas inte med oro utan finner gehör hos ansvariga politiker, de som borde uppfatta värnandet av demokratisk och intellektuell infrastruktur som en huvudangelägenhet. Kulturministern (M) håller sig inte med en kultursyn utan uppfattar kultur som en näringsgren och vill stimulera kulturutövarna att göra sammalunda. Stockholms kulturkommunalråd (FP) värjer sig mot beteckningen borgerlig politiker och agerar som om kultur hade samma drivkraft som partipolitik, att samla en så stor hop som möjligt, och belönar med en populistbonus kulturinstitutioner som underordnar sig den uppfattningen. Avståndet till budskapet på de amerikanska frimärkena är hisnande.

Kultur ses inte vare sig på kultursidorna i svensk dagspress eller bland svenska kulturpolitiker som en verksamhet vars syfte är att förse medborgarna i kungadömet Sverige med analytiska instrument och konkret referensmaterial när det gäller att hålla sig orienterade i tid och rum, i själva den mänskliga existensen, att finna förebilder som kan uppmuntra en att utvecklas andligt och beträffande förmågan och viljan att begrunda och begripa. Som näringsgren blir kulturens mål och mening underhållning och ekonomisk omsättning. Självfallet har kultur alltid haft en ekonomisk sida, men denna har aldrig tidigare varit det definierande, uttalat överordnade.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Värdegrunden för bevakningen på kultursidorna blir i detta vittförgrenade och fundamentala skifte en annan än den var alldeles nyss. Intressant blir en person som har publik framgång, exempelvis en författare som säljer i stora upplagor, ofta genom att företräda ett mainstreamperspektiv på tillvaron, representera spridda slentrianståndpunkter och vanföreställningar. Jan Guillou, Henning Mankell och Stieg Larsson spinner dramatiska intriger kring en schablonartad och politiskt determinerad verklighetsuppfattning. Och var och en av oss borde skänka en reflektion åt den djupare innebörden av den kostliga synen när framgångsbeundrande moderater applåderar de tre herrarnas vänsterism.

Allting var inte bättre förr. Den gängse inrikesbevakningen i de stora morgontidningarna har blivit mindre omfattande men i sina ansatsriktningar spetsigare och kreativare. Så nagelfars exempelvis det som i romersk rätt kallades ”egennyttig förvaltning” med stor omsorg. På kultursidorna är det däremot det som har gått förlorat som sticker i ögonen. Ur redaktionernas uppmärksamhetsfokus har det intellektuellt nyskapande försvunnit, kunskaper vi inte redan har, synpunkter vi inte har beaktat, problemområden vi inte har beträtt, skarpa iakttagelser som det kräver ansträngning att ta till sig och värdera, ja, det allvar som hörde samman med funktionen civilisationsstötta.

Att idag ens bruka ett uttryck som civilisationsstötta kan vara äventyrligt. Man riskerar att få ovälkommet stöd från krafter som framför allt hatar vad de uppfattar som främmande. Men Jimmie Åkesson i folkdräkt med knäbyxor har ingen förankring i den västerländska individualism som har fött idén om the opensociety. Enligt den idén ska ingen hänsyn tas till om någon är svart, gul eller vit, kvinna eller man, jude, muslim eller kristen. Misstron är stark mot ett tänkande baserat på kollektividentiteter och kollektivrepresentativitet. Man vill inte veta av klansamhällen. Individen har sina rättigheter och skyldigheter som individ under lagen. Det är också sådana självklarheter som riskerar att erodera när kultur blir en näringsgren och kultursidor ett tivoli.

I min fantasi gläntar jag på dörren till ett publicisternas samkväm. Vad får jag höra? Oändliga tirader om ekonomi och teknologi och i övrigt ingenting, o, ingenting. Som om Herbert Tingsten vid ett motsvarande seminarium 1953 eller 1957 uteslutande skulle ha uppehållit sig vid kvalitet och pris på pappersmassa från olika leverantörer och trycksvärtans varierande svärta och det intryck för mycket gråhet kunde göra på potentiella kunder. I övrigt: chefen för en tv-kanal som finner det meningsfullt att diskutera kvalitetsskillnad mellan å ena sidan Let’sdance och å andra sidan Mammor & minimodeller och chefen för en kvällstidning som pressad att säga något om innehållsliga ambitioner visar en powerpointgrytlapp med några floskler som kunde ha varit formulerade av Jan Långben eller Mark Levengood. O tempora, o mores!

Peter Luthersson är docent i litteraturvetenskap och vd för Bokförlaget Atlantis.