Likväl är det rimligt att hävda att det finns ett svalg befäst mellan oss och alla andra arter här på jorden. Sedan lång tid, men framförallt under senare årtusenden, har vi människor så totalt dominerat den globala scenen att mängder av andra arter antingen har försvunnit eller också lever kvar på nåder och endast därför att vi önskar det. Vilka orsaker ligger bakom detta människoartens snabba och totala maktövertagande? Vad har Homo sapiens som andra arter saknar eller har mycket mindre av?

Många forskare från diverse discipliner ägnar sig åt att försöka klura ut vari de avgörande skillnaderna mellan vår art och alla de andra består. Ett sätt är naturligtvis att jämföra oss med våra närmaste släktingar i faunan, vilket betyder schimpanserna. Vi är tveklöst den art som står dem närmast, sedan det visat sig att de genetiska skillnaderna mellan dem och oss är betydligt mindre än mellan dem och gorillorna. (Det finns två arter inom schimpanssläktet, men den ena, bonobon, är så otillräckligt studerad i sin rätta miljö att vi får nöja oss med att diskutera den andra arten, den ”vanliga” schimpansen.)

En av dem som sannerligen gjort schimpansforskning till sin livsuppgift är den schweiziske biologen Christophe Boesch, nuförtiden professor vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig. Tillsammans med sin hustru har han tillbringat över tre decennier i Afrikas skogar, idogt studerande olika schimpansstammar. Mest uppmärksamhet har ägnats åt schimpanserna i vissa hittills orörda regnskogar i Elfenbenskusten, men i sin nya bok gör Boesch på basis av egna studier många intressanta jämförelser med hur schimpanserna lever under annorlunda ekologiska betingelser i andra delar av Afrika. Naturligtvis har han besökt Gombe vid Tanganyikasjön, där Jane Goodall genom sin banbrytande forskning omkring år 1960 inledde den moderna primatforskningen, och jämfört sina schimpanser med hennes.

Efter att ha observerat schimpansgrupper i deras rätta miljö genom decennier kan Boesch på goda grunder hävda att de förvisso har kultur och att denna kultur är olika utformad i olika schimpansbestånd. När biologer talar om ”kultur” avses – väl att märka – alla de beteenden som förekommer i ett bestånd och som de enskilda individerna lär av varandra. Detta till skillnad från arternas ”natur”, varmed åsyftas grundläggande, det vill säga: genetiskt rotade beteenden.

I fascinerande detalj skildrar Boesch de olika kulturer som finns i från varandra isolerade schimpansbestånd även inom ett begränsat område och hur dessa överförs från generation till generation. Han delar upp kulturen i tre huvudkomponenter, nämligen materiell (eller teknisk), social och symbolisk, och han menar att schimpanserna har kommit ett gott stycke i de två första avseendena men däremot inte i det tredje. Visst finns det en begynnande kultur av symbolik, som exempelvis i utformningen av signalerna mellan individerna i en flock, men utförliga och detaljerade är dock inte meddelandena.

Inom varje grupp sprids kulturen framförallt genom att ungarna till en början gör som sina mammor, men en vacker dag ger sig de unga damerna iväg för att flytta in i en annan flock. De unga hannarna väntar otåligt på att flockhövdingen ska åldras, så att någon av dem kan åtnjuta alla de fördelar som tillkommer ”chefen”. Här ser vi ännu en likhet med mänskliga stammar, där det är männen som stannar kvar och kvinnorna som byter eller byts ut. En schimpansflock omfattar högst ett par tjog individer. Resurstillgången sätter stopp för antalet, men dessutom spelar predation, särskilt av leoparder, en betydande roll. Intressant nog reagerar olika schimpansstammar väldigt olika på en skadad gruppmedlem eller på ett lik. Förstår de vad som menas med att vara död?

En enorm styrka i Boeschs framställning är att den bygger på iakttagelser av ”vilda” schimpanser med fullständigt naturlig livsföring. Begripligt nog kan han inte avhålla sig från en eller annan milt syrlig kommentar om de schimpansforskare som tvärsäkert uttalar sig om schimpanskultur praktiskt taget uteslutande på grundval av iakttagelser av djur i fångenskap. Tänk om någon fick för sig att skriva en bok om människornas kultur i ett visst land med ingenting annat än iakttagelser av stackars livstidsfångar i ett fängelse som faktaunderlag…

För att sammanfatta Boeschs slutsatser är det obestridligt att schimpanser har kultur där ute i sina skogar och till på köpet med betydande skillnader mellan olika bestånd. Emellertid finns inte mer än en antydan till de egenskaper som kännetecknar modern mänsklig kultur. Inte minst har schimpanserna en usel förmåga att kommunicera sinsemellan jämfört med vår.

Där Christophe Boesch slutar tar Thomas Suddendorf vid. Född i Tyskland verkar han numera som professor i psykologi vid University of Queensland, ett av Australiens främsta universitet. I sin något yviga framställning ägnar han sig först och främst åt att försöka identifiera vilka egenheter som har gjort människan till en vinnare och alla andra arter, inklusive våra närmaste släktingar bland primaterna, till förlorare. Sex förmågor anför han som utslagsgivande för människoartens enastående succé.

Först och främst kommer språket, och det går ju knappast att förneka att vår art har ett avsevärt rikhaltigare ”ordförråd” – en rikare symbolisk kultur – än någon annan. Skrivkonsten bör inte glömmas bort i detta sammanhang, eftersom den uppfinningen enligt mångas uppfattning måste ha haft en oerhörd betydelse för framväxten av våra civilisationer och vår globala dominans. Som nummer två pekar Suddendorf ut vår förmåga till långtidsminne och traditionsbyggande, vilket ger oss bättre underlag för framtidsprognoser och beredskapsarbete. Av stor vikt är vidare vår inlevelseförmåga, som gör att vi kan förstå vad våra medmänniskor just nu behöver, önskar eller fruktar, och i förekommande fall agera därefter.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Vi förfogar över en mer avancerad intelligens än någon annan djurart, vilket Suddendorf menar är vad som gett oss förmågan att göra ”uppfinningar” när så fordras. Det må vara sant, men här hade det behövts en klar definition för att skilja denna förmåga från de andra han räknar upp. Genom vår kulturförmåga bygger mänskliga grupper upp en mångfasetterad gemenskap, som är viktig i konkurrens- och konfliktsituationer. Religiösa ritualer förekommer i så gott som alla kulturer och fungerar som gruppmarkeringar. Sist på Suddendorfs lista över de fundamentala mänskliga egenskaperna kommer vårt sinne för moral. Man kan, förhoppningsvis, lita på att ens medmänniskor agerar enligt vissa normer, vilket bidrar till att stärka människans så kallade prosocialitet – ömsesidig hjälpsamhet eller ”hjälp till självhjälp”. Emellertid skulle de flesta biologiskt orienterade antropologer klassificera denna egenskap inte som en kulturyttring utan som en genetiskt inprogrammerad anpassning. Människor samarbetar – till varandras och därmed sin egen nytta.

Det ligger en djup sanning i talesättet att ”framgång föder framgång”. När man på olika håll i världen förstod att förbättra markernas produktionsförmåga, innebar detta via den kraftiga befolkningsökningen en dramatisk acceleration av den kulturella utvecklingen. Ju fler hjärnor, desto fler uppfinningar. Som en bekräftelse på detta samband har man observerat hur befolkningar som i tämligen modern tid av en eller annan orsak kraftigt har minskat i numerär också har tappat mycket av sin kulturella arsenal. Tekniska framsteg har lett till att människor idag kan samarbeta, även om de befinner sig i olika världsdelar, och detta kan vara en bidragande orsak till den enorma kulturella expansion som pågår. Glöm för all del inte att ordet “kultur” här används för alla icke-nedärvda färdigheter, alltså inte bara de sköna konsterna!

Medan människan är i färd med att uppfylla jorden och utnyttja alla dess ekosystem till eller över deras bristningsgräns, står schimpanserna (båda arterna) inför sin snara undergång. Afrikas befolkning ökar, och människorna i Afrika har givetvis lika starka och minst lika välmotiverade krav på höjd levnadsstandard som alla andra. Jakten ökar på allt ätbart, vilket i många delar av Afrika inkluderar alla slags aparter, inklusive schimpanser, och dessutom kan infångade schimpansungar säljas som kuriosa till rikt folk som äger allt utom just schimpansungar. Men än värre är att i takt med att produktionslandskapet breder sig ut, krymper och försvinner regnskogar och savanner, floror och faunor, däribland våra närmaste släktingar i det stora systemet. Sic transit gloria mundi …