En man har satt sig vid ett bord intill ett fönster för att skriva ett brev. Det är en ung man, han är elegant klädd med svart sammetsrock, ett par korta vida byxor och lindade ben som framhäver vaderna ovanför de rosettprydda svarta skorna. Modet för män vid denna tid – sextonhundratalets mitt – var feminiserat med mycket rysch, rosetter och puffärmar. Håret bars långt och utsläppt över axlarna. Den svarta hatten som fullkomnar den propra klädseln är hängd lite nonchalant över stolen.

Mannens uppkavlade ärmar över den vita blusen ger intryck av handlingskraft, men han har knappt hunnit sätta sig tillrätta på stolen och den tjocka orientaliska mattan som täcker bordet veckar sig och är ett opraktiskt underlag. Brådskan vittnar om brevets viktiga ärende. Det är nämligen ett kärleksbrev.

Det intressanta med Gabriël Metsus Man som skriver ett brev, som ingår i utställningen Vermeer. Guldåldern i holländsk konst på Scuderie del Quirinale i Rom (visas till och med den 20 januari 2013) är att den har en pendang. I den andra målningen, som gjordes samtidigt (1664–66) ser vi en kvinna som läser ett brev, detsamma som mannen nyss har skickat till henne. Ljuset i Kvinna som läser ett brev är ett nyktert ofärgat morgonljus medan väggen bakom brevskrivaren färgas varmt gul av eftermiddagens sneda strålar. Kommunikationen mellan de båda personerna i brevform är alltså uttryckt som två händelser i successiv följd, som scener i en film.

kvinnan som är föremålet för mannens uppvaktning sitter på en stol nära ett fönster. Hon håller brevet mot ljuset vänt bort från kammarjungfrun som har kommit med posten. I jungfruns hand finns det uppsprättade kuvertet där konstnären påpassligt har satt sin signatur. Medan husets unga fröken läser brevet med ett nöjt leende på läpparna drar jungfrun bort förhänget till en målning som hänger på väggen. Motivet visar fartyg på ett stormande hav. Det ger en varning till betraktaren att känslor kan röras upp och bli våldsamma och destruktiva om inte kurtiserandet går rätt till.

I förgrunden ser vi även en fingerborg på golvet. Den ligger inte där av en slump utan hänvisar till kvinnans framtida ställning som husfru. Fingerborgen hade en symbolisk innebörd om den gavs som gåva i samband med uppvaktning.

Gabriël Metsu har i denna diptyk skildrat en känslomässig beröring mellan två själar i form av ett brev, och han har gjort det så skickligt att betraktaren direkt förstår allvaret i situationen utan att han har behövt ta till löjeväckande teatrala gester. Utmärkande för den protestantiska holländska konsten är just balansen mellan utlevelse och kontroll, till skillnad från den italienska konsten vid samma tid som var full av religiös extas.

Idén till att göra en diptyk av motivet hade Metsu fått ifrån Gerard ter Borch, som på 1650-talet gjorde ett flertal målningar av brevskrivare. Sedan spred sig motivet snabbt bland andra holländska konstnärer.

ett annat motiv förknippat med kärlek och kurtis är musicerande. Så fort musik kommer in i bilden genom instrument som lutor, cello, flöjter och klavikord förstår vi att vibrerande känslosträngar har slagits an. Händernas gester är fortfarande behärskade och kommunikationen är ordlös genom blickar och förstulna ögonkast. Vin hälls upp i glasen, men den dygdiga kvinnan tyglar mannens närmanden så att inte spelet går överstyr.

Musikens koppling till själars harmoni är så vedertagen att det räcker med en musicerande kvinnas blick ut genom fönstret för att vi skall förstå att hon väntar sällskap. Påpassligt har hon, som i Johannes Vermeers Lutspelerska, lagt fram några sånghäften på bordet och under bordsduken skymtar en cello. Mannen som hon stämmer sin luta för är inte vilken man som helst: Europakartan på väggen antyder att det är en sjöfarare som har rest långt.

den holländska konsten under 1600-talets andra hälft uttryckte känslor, moraliska värderingar och relationer mellan män, kvinnor, vuxna och barn ur en välmående borgerlig samhällsklass.

Lika noggrant som etiketten följdes i brevskrivandets konst genom anlitande av populära handböcker som Le sécretaire à la mode av Jean Puget de La Serre, synlig på bordet i Gerard ter Borchs Kvinna som sigillmärker ett brev, lika otvungen tycks relationen mellan mor och barn vara i Pieter de Hoochs intima familjescen Sovrummet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En kvinna bäddar en säng och ett barn i koltåldern kommer in genom dörren. Barnet har varit ute och lekt i trädgården som skymtar genom den öppna dörren till sovrummet. Det ljusa håret i motljus står som en gloria runt huvudet och kinderna är rosiga. Med en hand på låset tycks barnet inte vilja avbryta sin lek. Det är den bekräftande kommunikationen med mamman genom dörröppningen som är bildens budskap och handling.

utställningen har den något felaktiga titeln Vermeer. I själva verket är bara 8 målningar av 57 av Vermeer, de övriga är utförda av konstnärer samtida med honom. Men några av Vermeers verk är enastående och motiverar i sig en resa till Rom: Den lilla gatan och Flickan med den röda hatten. Annars demonstrerar utställningen snarast att Vermeer hade stark konkurrens. Han var ingalunda ensam om det bildprogram och de estetiska ideal som vi förknippar med hans konstnärskap, de utvecklades i en grupp av konstnärer företrädesvis verksamma i Delft, Haarlem och Amsterdam.

Det som särskiljer Vermeer från de övriga är koncentrationen och den stilla rymden runt huvudpersonen i bilden. Vilhelm Hammershøi, den danska 1800-talsmålaren, inspirerades av Vermeer till sina interiörer och kvinnoporträtt. Det var också på 1800-talet som Vermeer återupptäcktes för att på senare tid ha kommit att räknas som en av den holländska guldålderns främsta konstnärer.