När det gäller superstjärnorna August Strindberg och Selma Lagerlöf finns det dock ett antal konkurrerande verk. För några decennier sedan publicerade rivalerna Gunnar Brandell och Olof Lagercrantz samtidigt Strindbergbiografier. Och på senare tid har det kommit två stora biografier över Lagerlöf. Anna Nordlunds välillustrerade Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna (recenserad i Axess nr 9/2018 av Martina Björk) utgavs förra året. Och nu har Anna-Karin Palm publicerat ”Jag vill sätta världen i rörelse”.

Palm har tidigare skrivit läsvärda romaner som Faunen, Målarens döttrar och Snöängeln, och även hennes nya bok är välskriven och medryckande. Med lätt hand beskriver hon de viktigaste skeendena i Selma Lagerlöfs liv.

”Selma Lagerlöf är inte den enda författare som har beskrivits på ett felaktigt eller schablonmässigt sätt. Hjalmar Söderberg har ofta framställts som en oengagerad skeptiker, en skicklig stilist som inte kunde skapa levande gestalter.”

År 1894 lärde Lagerlöf känna författaren Sophie Elkan. De reser tillsammans till bland annat Italien och Palestina, vilket ger avgörande impulser till deras författarskap. Relationen försvåras dock av att Elkan inte når samma litterära framgångar som sin livskamrat. Lagerlöf inleder dessutom en relation med Valborg Olander, och det komplicerade triangeldramat pågår fram till Elkans död 1921. När Ying Toijer-Nilsson 1992 publicerade en utgåva med Lagerlöfs brev till Elkan, Du lär mig att bli fri, fick den stor uppmärksamhet eftersom den kastade ljus över både Lagerlöfs kärleksliv och arbetsmetoder.

Lagerlöf fick Nobelpriset 1909 och invaldes i Svenska Akademien 1914, i båda fallen som första kvinna. Hennes böcker blev också kommersiella framgångar och trycktes i för tiden osannolika upplagor. De ekonomiska framgångarna gjorde att hon kunde köpa tillbaka barndomshemmet Mårbacka, och hon skänkte även stora pengar till släktingar. Tiggarbreven var många och besvärliga att hantera.

Under 1910- och 20-talen regisserade Victor Sjöström och Mauritz Stiller flera uppmärksammade filmer byggda på Lagerlöfs verk. Stillers självsvåldiga sätt att filmatisera En herrgårdssägen (under namnet Gunnar Hedes saga) och Gösta Berlings saga gjorde Lagerlöf upprörd. Sjöström var mer trogen originalen och hans verk blev epokgörande. Ingmar Bergman beskrev Körkarlen som sin favoritfilm. Och i en intervju med kritikern Jan Aghed sade han: ”Körkarlen och Tösen från Stormyrtorpet ser jag varje år. Det hör nästan till att jag börjar min biosäsong på Fårö med den ena och avslutar den med den andra.” Det var under stumfilmstiden som de verkligt betydelsefulla Lagerlöffilmerna skapades. Som Anna Nordlund påpekar är det märkligt att ingen av de senare filmatiseringarna har blivit lika framgångsrik, trots att ljudfilmsepoken har pågått ända sedan början på 1930-talet.

Bland Lagerlöfs många mästerverk har Anna-Karin Palm en speciell relation till Gösta Berlings saga. Hon anser att det endast finns ett verk i den svenska litteraturhistorien som kan mäta sig i originalitet med Lagerlöfs debutroman, och det är Drottningens juvelsmycke. (Denna jämförelse är särskilt intressant eftersom Palms Snöängeln närmast är en pastisch på Almqvists roman.)

Palm lyfter också med rätta fram Charlotte Löwensköld, en bok som ibland lite orättvist hamnat i skymundan: ”Den som inte vill slukas av en roman bör inte läsa Charlotte Löwensköld, den hugger tag i sin läsare och drar en i andlöst tempo genom sidorna.” Mer överraskande, och kanske inte helt övertygande, är försöket att återupprätta Bannlyst, som ofta har beskrivits som Lagerlöfs minst lyckade roman.

Anna-Karin Palm diskuterar också den nedlåtande attityd som har funnits till Lagerlöf, också bland personer som uppskattat hennes romaner. Lagerlöf fick tidigt stämpeln som en ointellektuell och litterärt omedveten sagotant: ”Beskrivningar av hennes författarskap som främst ett återberättande av den värmländska muntliga traditionen och gångna tiders sagor och sägner, länkades till tidens föreställningar om den kvinnliga kreativiteten som passiv och lyssnande, snarare än aktiv och nyskapande. Kvinnan kunde vara originell, men då främst genom en närmare kontakt med ’ursprunglighet’ och mystik, och i kraft av en nästan barnslig känslofullhet och enkelhet.”

Som Anna-Karin Palm påpekar har denna föreställning varit seglivad. I översiktsverket Den svenska litteraturen (1989) formulerade Sven Delblanc sina ofta citerade ord: ”Hon har inte förnyat vårt språk, ej vår människokunskap […] Hon är en atavism, en lysande relikt från berättarkonstens äldre tider.” Delblanc var inte ensam om sin nedlåtande inställning. Till exempel menade Olof Lagercrantz att den höga värderingen av Lagerlöf hör till ”de grövsta felbedömningarna i vår litterära historia”.

Det finns all anledning att kritisera Delblancs ord, och många har förvisso gjort det. Samtidigt kan bilden nyanseras en smula. Selma Lagerlöf är inte den enda författare som har beskrivits på ett felaktigt eller schablonmässigt sätt. Hjalmar Söderberg har ofta framställts som en oengagerad skeptiker, en skicklig stilist som inte kunde skapa levande gestalter. Den som drabbades hårdast av Delblancs och Lagercrantz arrogans var Harry Martinson, vars sista år i livet förmörkades av deras angrepp.

Man bör också nämna att flera författare och litteraturhistoriker har haft en annan syn på Lagerlöf. I sitt översiktsverk Den svenska litteraturhistorien (1996) beskriver Göran Hägg henne som en hårt arbetande och mycket medveten konstnär. Hennes framgångar berodde på en ”överlägsen litterär hantverksskicklighet […] I själva verket står Selma Lagerlöf på höjden av sin tids berättartekniska kunnande.”

Sven Stolpe hyllade Selma Lagerlöf genom hela sitt liv, han satte inte någon svensk diktare högre. Hans sista publicerade originalverk var en monografi över henne, som kom 1984. Där skriver han att Kejsaren av Portugallien kan ställas bredvid Dostojevskijs romaner. Han har också – i likhet med Anna-Karin Palm, men i motsats till Göran Hägg – en fin känsla för kvaliteterna i Charlotte Löwensköld. Stolpe avvisar uppfattningen att Lagerlöfs författarskap skulle ha utgått från muntliga berättelser: ”Var och en som känner Selma Lagerlöfs speciella berättarteknik vet att den är av ett helt annat slag än drängars och torpares primitiva skrönor, avbrutna av skallande gapskratt.”

Palm citerar Delblanc ett par gånger i sin bok, men Stolpes och Häggs verk finns inte ens med i litteraturförteckningen. Inte heller Anna Nordlund tar med Stolpes monografi i litteraturförteckningen till sin bok. Det är faktiskt ganska uppseendeväckande. Så stor är inte Lagerlöflitteraturen att sådana lakuner kan anses rimliga.

Stolpe var förvisso en kontroversiell, och ibland omdömeslös, författare med många ovänner. Men han var också mycket lärd och produktiv, och ofta underhållande och läsvärd. En person som vågade gå emot tidsandan och det politiskt korrekta. Och som hade ett stort inflytande på svensk litteratur och kulturdebatt.

Anna-Karin Palm skriver en del om Selma Lagerlöfs förhållande till det förflutna. Hon menar att vi som lever nu har brutit relationen till de döda, medan de för Lagerlöf var mycket mer närvarande. I anslutning till det kan man fråga sig varför vissa författare, som har varit inflytelserika och fortfarande borde kunna läsas, stryks ur historien.

Detta är dock detaljanmärkningar. Den som är intresserad av svensk litteraturhistoria har anledning att läsa Anna-Karin Palms fina biografi.