Han gjorde det en extra gång 2009, bland annat på grund av att han snubblade på orden under installationsceremonin och därför – på inrådan av sina rådgivare – bad att få svära eden en gång till.

Och så två gånger även 2013, detta på grund av att mandatperioden började på en söndag, vilket resulterade i en mindre ceremoni under helgdagen och en mer publik installation dagen efter.

Alla fyra gångerna har John Roberts, chefsdomare i USA:s högsta domstol – eller USA:s chefsdomare, vilken är hans formella titel – förestavat eden (och den första gången var han högst delaktig i att Barack Obama sade fel). Till skillnad från Obama lär dock Roberts inte stanna vid fyra gånger; den i sammanhanget unge Roberts (född 1955) kommer, om han får ha hälsan, att svära in många fler presidenter. Och framförallt lär han kunna påverka betydligt mer lagstiftning än den sittande presidenten.

Jeffrey Toobin, till vardags medarbetare i The New Yorker och analytiker för CNN, tar i senaste boken The Oathmed läsaren på en resa som går hela vägen in i det mytomspunna konferensrum där de nio domarna i USA:s högsta domstol röstar om vilka lagar som är förenliga med konstitutionen och vilka som inte är det. Han har gjort det förr, och det med den äran. I prisbelönta The Nine från 2007 gör Toobin inte bara en detaljerad genomgång av de viktigaste domsluten under sent 1900-tal och tidigt 2000-tal; han analyserar också, domare för domare, de nio män och kvinnor som satts att fälla avgörandet i konstitutionella frågor. Jeffrey Toobin får kämpa hårt i The Nine för att försöka förklara de ibland irrationella vägarna som USA:s högsta domstol har tagit i frågor som rört bland annat abortlagstiftning, kvotering och homosexuellas rättigheter, men någon schablonmässig beskrivning av den högsta domstolens arbete och sammansättning – likt den vi är vana vid i svensk press i samband med presidentval – hemfaller han aldrig åt. Domarnas personligheter, i kombination med deras politiska och juridiska filosofier – i vissa fall formade och förändrade över lång tid, i andra fall närmast orubbliga sedan första terminen på juristutbildningen – och den gruppdynamik som förändras över tid och genom avgångar och nya tillsättningar, förklaras med en närmast absurd detaljrikedom.

Toobin låter de viktiga målen, observera pluralformen, i olika stridsfrågor ta plats, och givetvis ägnas en ansenlig mängd sidor åt den fråga som ständigt svävar över både amerikansk juridik och politik: abort. Det i år ”jubilerande” domslutet i målet Roe v. Wade (1973) är förvisso det mest kända och omdebatterade, men långtifrån det enda som har påverkat och format amerikansk abortlagstiftning, något som Toobin fäster stor vikt vid i The Nine. Rätten till abort har hela tiden prövats, i olika mål och utifrån olika utgångspunkter, precis som de enskilda domarnas bevekelsegrunder för att stödja eller inte stödja kvinnors rätt att avsluta graviditeter. Att det är omöjligt att förstå amerikansk debatt utan att förstå abortfrågans betydelse vet de flesta, men att det är omöjligt att förstå amerikansk abortlagstiftning utan att förstå en enskild domare som Sandra Day O’Connors politiska och juridiska tankesätt är kanske inte lika välkänt. Republikanen O’Connor, utnämnd av Ronald Reagan 1981, må ha lämnat högsta domstolen, men hennes syn på privatlivets helgd – argumentationen för rätten till abort vilar just på denna rätt till ”privatliv” – har betytt mer för amerikansk abortlagstiftning än någon presidents eller senators mening och gärning.

I The Oath spelar Sandra Day O’Connor en mer undanskymd roll. Hon lämnade domstolen i januari 2006, och i den nya boken är det en ny laguppställning som ska nagelfaras. Två nya liberala domare – Sonya Sotomayor och Elena Kagan – har tillkommit, och en konservativ har etablerat sig (Samuel Alito tillträdde 2007), men Toobins utgångspunkt är den kamp som han ser mellan Barack Obamas administration och chefsdomare John Roberts, och kritiken mot Roberts sätt att styra domstolen och den väg han pekat ut för den högsta juridiska instansen i landet.

Barack Obama och John Roberts har på papperet en hel del gemensamt; de är sina generationers kanske skarpaste hjärnor, Harvard-alumner, experter på den amerikanska konstitutionen och makthungriga karriärister med tydliga mål. Jeffrey Toobin driver dock tesen att Obamas och Roberts syn på konstitutionen är allt annat än överensstämmande med den bild som de senaste åren målats upp, där det är domarna som står demokraterna nära som har pekats ut som ”aktivister” som försöker lagstifta från domartribunen, medan de konservativa rättskiparna närmast fundamentalistiskt skulle ha respekterat konstitutionens ord. Toobin ser istället en allt tydligare konservativ agenda, där domare och advokater förändrar konstitutionens roll under föresatsen att man återvänder till en ursprunglig tolkning av den. Abortlagstiftningen får givetvis stort utrymme – både försvarare av och motståndare till rådande praxis testar ständigt högsta domstolen i just den här frågan – men vapenlagstiftningen, som präglar den amerikanska politiska debatten mer än någonsin, diskuteras mer ingående i The Oath än i The Nine. Toobin tenderar att, ibland med närmast identiska formuleringar, ta med sig det bästa och viktigaste från sin första bok in i den andra, men en fråga är helt ny i The Oath: Obamas sjukförsäkringsreform.

Denna reform, som mer än någon annan fråga lär prägla president Barack Obamas politiska testamente, landade framför högsta domstolen under våren 2012, och John Roberts spelade huvudrollen på ett sätt som få hade kunnat förutspå. Då den liberala falangen – föga förvånande – ansåg att Obamas reform var i överensstämmelse med konstitutionens skrivelser, och den konservativa falangen – precis lika väntat – valde att sätta sig emot, var det till slut Roberts som förfogade över utslagsrösten.

Jeffrey Toobin är en mästare på att förklara det intrikata spelet bakom varje domslut och kan garanterat fånga in även läsare som saknar större förförståelse för amerikansk rättstradition och den konstitution som är både fundament i det politiska systemet och slagträ i den politiska debatten. Toobin leder ständigt i bevis att högsta domstolens ställningstaganden kan vara både beständiga och flyktiga. Tolkningar av konstitutionens viktigaste tillägg – exempelvis av det tillägg som, grammatiskt inkorrekt och mer än lovligt otydligt, talar om rätten att bära vapen – kan anses vara självklara i decennier för att sedan snabbt förändras tack vare, eller på grund av, slipade advokater, massiva lobbyinsatser och ”rätt” domare på ”rätt” plats under ”rätt” tid. För det är ändå domare – briljanta jurister men ändå människor av kött och blod – som bestämmer om en lag strider mot konstitutionen eller inte.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Och John Roberts visade sig från sin kanske allra starkaste sida då han fällde avgörandet i målet om ”Obamacare” och gick emot den konservativa falangen i domstolen. Roberts drog på sig det konservativa Amerikas vrede då han förklarade att Barack Obama och den av demokraterna kontrollerade kongressen hade rätt att driva igenom en reform som tvingar alla amerikaner att skaffa sig en sjukförsäkring. Detta utifrån ett resonemang kring den lagstiftande maktens rätt att ta in skatter och spendera dess pengar, vilket enligt Roberts rättfärdigar den straffavgift som finns för oförsäkrade. Att Roberts inte skrev under på att det strider mot konstitutionen att straffa människor om de vägrar att skaffa sig en sjukförsäkring, kommer Tea Party-aktivister, republikanska politiker till höger i partiet och antagligen ett par av hans egna mer konservativa kolleger i domstolen, exempelvis Antonin Scalia, aldrig att förlåta honom. Kanske lyckades dock Roberts med konststycket att, på lång sikt, stärka både sin egen makt och högsta domstolens inflytande genom att ge Obama hans viktigaste seger, om man undantar de två presidentvalen.

Högsta domstolen må vara symbolen för den lagstiftande makten i USA, en av de tre grenar som formar det amerikanska statsskick som har inspirerat och förundrat människor i århundraden, men en institution kan snabbt tappa i tyngd om människorna som verkar för och inom den inte motsvarar de högt ställda förväntningar som finns. En ledare med en politisk agenda kan inte driva igenom den utan att riskera att försvaga den institution han är satt att leda, och en försvagad institution kan resultera i att de politiska målen inte uppnås på lång sikt. President Barack Obama och chefsdomare John Roberts brottas således med likartade problem.

Men den sistnämnde har betydligt längre tid på sig, utsedd för tid och evighet, precis som de åtta andra domare som utgör den mäktigaste gruppen jurister i världen.