I den trettiofjärde och sista sången i förs­ta delen av Dantes gudomliga kome­di når Dante slutligen, efter en lång vandring tillsammans med sin ledsagare Vergilius, den nedersta punkten i helvetets nionde och sista krets. Där, på ”hela universums botten”, utbreder sig den underjordiska sjön Kokytos. Sjön är frusen, och i isen sitter de värsta syndarna fastfrusna. Det rör sig om förrädarna, sådana som har svikit sina medmänniskor. Och i mitten av sjön avtecknar sig i dunklet en syn så förfärlig att skaldens beskrivning fortfarande framkallar rysningar efter 700 år. Som det heter i Ingvar Björkesons inspirerade översättning: ”Synlig från bröstets mitt och uppåt stod där / i isen kejsaren i kvalens rik...