Jag sitter på bussen mellan Essaouira och Marrakech när plötsligt en trio mc-poliser kör om och med entydigt aggressiva gester motar in oss mot dikesrenen. Medan de båda andra gendarmerna posterar sig vid påstignings- respektive avstigningsdörren, och på så vis skär av de möjliga flyktvägarna, stövlar deras anförare, en hårdför typ i svarta solglasögon, in bland sätena. Bland passagerarna sprider sig ögonblickligen en viss oro. Har vi efterspanade terrorister ombord? Drogkurirer? Eller kanske, eftersom ingenting tycks omöjligt detta revolutionsår, en agent för det egyptiska upproret?

Men nej, tillslaget gäller bara en förskrämd turist. En medelålders man, misstänkt för att genom bussens dammiga vindrutor ha plåtat gendarmeriets vägspärr en halv mil västerut. Det är ett allvarligt brott: män i uniform får inte fotograferas. Nu får turisten plocka fram digitalkameran. Klick-klick. En efter en synas ett oändligt antal tafatta snapshots: åsnor i motljus, telefonstolpar i rykande ökenlandskap, de avlägsna Atlasbergens snöklädda konturer. Medan polisen klickar sig igenom bildskörden skramlar de blankputsade handklovarna stillsamt invid pistolhölstret.

När han till sist rycker på axlarna och med vaggande John Wayne-gång lämnar bussen, rattar passagerarna förstulet på luftkonditioneringen. Ett diffust obehag dröjer ändå kvar, den sorts fuktmättade rädsla som bildas när många händer samtidigt knyts i byxfickorna.

Marocko är landet som här och nu står och väger. Mellan renodlad diktatur och trevande försök till parlamentarisk demokrati. Mellan ett feodalt förhärligande av kungamakten och insikten att liberala reformer är nödvändiga.

Marocko är också landet dit gnistorna från den stora arabiska revolutionsvåren ännu inte riktigt spridit sig; åtminstone har revolten inte brutit ut i samma omfattning som i de nordafrikanska grannstaterna. Ett svårbedömt land, som på ytan uppvisar vissa likheter med det Ungern som på 1980-talet tillät George Soros att utrusta dissidenter med datorer och som 1989 beordrade ut militären att bokstavligen klippa sönder järnridån med bultsaxar.

Dagens Marocko medlar (eller erbjuder sig att medla) i Libyen; man tillsätter sanningskommissioner för att utreda det politiska förtrycket under det sena 1900-talet; och på tv visas såpor som problematiserar kvinnans utsatta ställning och den fortlöpande diskrimineringen av homosexuella. Och samtidigt är det allt annat än ett mönsterland.

”Nej”, säger först taxichauffören, sedan hotellportieren, kyparen, studenterna, vykortsförsäljaren och fackföreningskämpen. ”Nej”, säger alla man träffar, ”kungen ska inte störtas. Han är bra. Men resten måste bort. Politikerna, partifunktionärerna, hela nomenklaturan. Bort med dem.” Sedan är fortsatt samtal omöjligt, för nu börjar demonstranterna på torget skandera: Le zéro, le zéro… Jag ser mig omkring: här finns nästan uteslutande män, talkörerna ekar och når orkanstyrka när alla demonstranterna samtidigt stampar takten mot stenläggningen som gungar.

Det är 20 februari-rörelsen som protesterar. Söndag efter söndag sluter allt fler marockaner upp bakom kraven på en reform av konstitutionen och grundläggande demokratiska rättigheter. Protesterna började med att en handfull studenter i Casablanca och Rabat tågade ut på gatorna för att artikulera sitt missnöje med sakernas tillstånd; trots polisens övervåld (eller kanske just därför) var demonstranterna dubbelt så många nästa söndag och snart fanns rörelsen representerad överallt i landet, även på mindre orter och i avlägsna hörn av landet. Liksom i Tunisien och Egypten sprids upprorselden via sociala medier. Alla filmar oavbrutet med mobilerna och sedan läggs dessa klipp ut på nätet. Som ett tecken på att man är många och att motstånd visst är möjligt.

Jag frågar en av arrangörerna vad slagordet betyder, detta rytmiska Le zéro, le zéro… Han slår ut med armarna.

– Det är de förändringar vi hittills sett. Inga alls, mindre än den minsta nolla.

Senare samma kväll går jag på restaurang. Teven står på men den visar inga nyheter, bara italiensk ligafotboll. När böneutroparen i den närbelägna minareten stämmer upp sitt Allah akbar är hovmästaren snabbt framme och skruvar med resolut grepp om fjärrkontrollen upp volymen. Männen som stirrar på skärmen nickar gillande. Det är ju AC Milan som spelar och inget ska få störa koncentrationen på matchen. Kameran dröjer några sekunder för länge vid en herre från Rosengård och då glider kyparen diskret fram till mitt bord: Pardon, monsieur. Men det är nånting med Zlatan Ibrahimovic. Han har liksom en aura. Hur ska jag säga? Han påminner om medlemmarna av vårt kungahus.

Globaliseringen är överallt, och den driver Marocko in i en framtid som varken den nuvarande makten eller demonstranterna på torget råder över. När Zlatan äntligen tågat av planen är jag tillbaka på hotellrummet och ser ett tv-inslag om den stora turistmässan i Moskva. Dit har Marocko i år skickat en rekordstor delegation. Målet är att sälja in badorten Agadir som resmål för hugade ryska rubelmiljonärer.

Jodå, säger delegationens ordförande, vi är mycket hoppfulla. Det är tydligt att ryssarna gillar vad vi har att erbjuda. Sedan visas en kort film som ska illustrera vad Moskvaborna lockas av. Atlanten blänker som smältande tenn, vågorna rulllar mjukt mot en gyllene sandstrand; ett nytt lyxhotell vid namn Royal Palace är på väg att uppföras; två män i blå städrockar sopar bort några pittoreska pinjekottar från en tennisbana; kasinot zoomas in och en entusiastisk speakerröst utlovar tuffa turneringar i Texas hold’em.

Nostalgiskt lagda babusjkor kan välja mellan Café Vienna och restaurangpaviljongen Bagdad. Sist i inslaget kommer en vy över bergssluttningarna bakom staden. Nu är det kväll och starka strålkastare lyser upp mosaiken av vita stenar som halvvägs upp mot toppen bildar de tre orden: Allah, kung och nation.

Det finns en bitter ironi i att det är just postkommunistiska ryssar som förväntas turista i Marocko. För det ser man överallt i vardagen, när demonstranterna försvunnit tillbaka in i skuggorna igen, det är en värld som ständigt påminner om 80-talets Östeuropa.

Härskarens porträtt hänger överallt. Det första som möter en på flygplatserna är en bild på kung Muhammed VI. Längs motorvägarna påminner tätt återkommande jätteplakat om hans ädla, aningen tankfulla drag; han vakar över främlingen som checkar in på hotellreceptionen, han svävar över kassan i minsta butik, även i de stökiga basarerna, och till och med de restauranger som knappt ens är ett hål i väggen ståtar alltid med kungaporträttet, helst guldinramat. Ett annat eko från 80-talets kommunistiska glansdagar är den statligt sanktionerade sysslolösheten – detta att man på alla ställen har en person som jobbar och sedan ytterligare sju eller tio som på något diffust vis också är närvarande.

Marockos arbetslöshet är skrämmande hög och den som ändå har ett jobb kan sällan leva på lönen, utan tvingas till olika bisysslor. Men parallellt med denna verklighet existerar alltså ett slags skenvärld, där folk rör sig i en pantomim som ska förespegla effektivitet men bara demonstrerar motsatsen.

Tydligast märks det på de stora hotellen och restaurangerna. Vid sidan av hovmästaren opererar mannen vars uppgift det är patrullera lokalen med en tom flaska mineralvatten i handen. Denne får då och då sällskap av kollegan vars arbetsinsats består i att se ut genom fönstret med en hoprullad tidningen under armen. Sedan har vi han som en gång per kväll flyttar ett visst bord fem centimeter åt höger. Och så den drömmande unge lärlingen, som hängande på ett trappräcke blickar ut i den mörkblå skymningen.

Fast just han arbetar på riktigt, åtminstone i teorin. För han är, så att säga, standby. Om någon västerlänning skulle efterfråga alkohol, då är det han som lämnar restaurangen och ger sig ut på jakt efter en pava. Problemet är bara att då är det så många mellanhänder som ska ha betalt och till sist blir priset så skyhögt att ingen törstig västerlänning är beredd att betala den summan. Det alla de här typerna har gemensamt är ett slags orörlig väntan.

Efter att ha klivit av bussen i Marrakech hamnar jag så småningom på Café Argana. Besökarna är mestadels franska turister. Folk som sitter framför panoramafönstren och med ett halvt öga läser guideböckerna, medan resten av uppmärksamheten ägnas något uppträde nere på ormtjusarnas och eldslukarnas torg.

Just det här kaféet sprängs sedan, i slutet av april, i småbitar. Av allt att döma var det en ensam självmordsbombare, förmodligen islamist. I attentatet omkom mer än ett dussin västeuropéer. Frågan är om bomben verkligen gällde dem? Eller kanske snarare den marockanska staten, den som ur islamisternas perspektiv redan tagit ett alltför stort kliv mot en sekulariserad demokrati. Vad som än händer i grannländerna, för Marockos del hänger framtiden på hur myndigheterna hanterar den här sortens terrordåd. Reformprocessen måste fortsätta även om den väcker extremisternas hat.