När jag skriver dessa rader befinner jag mig i Rom – den eviga staden, som kanske mer än någon annan plats har romantiserats genom tiderna. Hit har resenärer från fjärran länder sökt sig, förundrats över lämningarna av en svunnen storhetstid och låtit sig inspireras.

Här och var i den tätt trafikerade staden ligger fragment av de antika byggnadsverken utspridda som tysta vittnesbörd om en förlorad epok. På äldre grafiska blad framträder dessa ruiner övervuxna av gräs och slingrande växter, där naturen långsamt återtar sin plats.

Staden, som under medeltiden präglades av förfall och en krympande befolkning, hade ett årtusende senare återuppbyggts och återfått sin praktfulla glans.

Även om den antika storhetstiden var förbi och många av dess byggnader förvandlats till ruiner, vittnar än idag senare arkitektoniska tillskott om stadens långa och komplexa historia: medeltidens trånga gränder, torn och försvarsbyggnader, renässansens urbana förvandlingar och barockens djärva arkitektur.

Samtidigt med ruinromantiken i början av 1800-talet uppstod en, om än begränsad, parallell rörelse som riktade blicken mot medeltidens konst och kultur. Även denna rörelse fann näring i staden Rom. Här verkade under några år på 1810-talet en tysk konstnärsgrupp som kal­lade sig nasarenerna, med konstnärerna Friedrich Overbeck och Franz Pforr i spetsen. Gruppen hade bildat ett brödraskap, likt medeltidens Lukasgillen, och betonade konstens samband med reli­gion. För dem var 1300- och 1400-talets italiens­ka måleri och det tyska 1500-talsmåleriet de stora förebilderna.

I modern tid har Arts and Crafts-rörelsen blivit en återklang av det tidiga 1800-talets romantiska rörelser. Om det tidigare var nyklassicismens förlorade kontakt med livet och det levande som kritiserades, är det i den moderna tiden industrialismen och dess avhumaniserade effekter som står i fokus för liknande tankegångar.

I förra numret av Axess (nr 9/2024) gick Svante Nordin på djupet i Arts and Crafts politiska dimension och dess kritik mot den moderna europeiska civilisationen. Industrialismens mekanisering och masstillverkning hade visserligen öppnat nya möjligheter för samhällets utveckling, men samtidigt alienerade den människan från hantverket, från det estetiska och menings­skapande arbetet. Denna känsla av förlust gav näring åt en rörelse som sökte återupprätta kopplingen mellan människan och det hon skapar. Arts and Crafts-rörelsen blev därför inte bara en estetisk reform utan också en etisk och social kritik.

I Sverige influerade Arts and Crafts det förra sekelskiftets mest kända konstnärspar, Carl och Karin Larsson, när de skapade sitt hem. Detta hem har för generationer efteråt framstått som sinnebilden för den svenska drömmen – med barn, hundar, katter och kräftkalas i trädgården. Men vem låg egentligen bakom denna idyll? Var det Karins textilier, inredningar och möbeldesign, eller Carls romantisering av ett harmoniskt hem och en barndom han själv aldrig fick uppleva? Elisabeth Svalin Gunnarsson och Katarina Barrling belyser i sina respektive artiklar båda konstnärernas bidrag till att utveckla och sprida Arts and Crafts-rörelsens idéer.

Lars Anders Johansson fördjupar sig i sin tur i hur Arts and Crafts-rörelsens tankar kom att påverka stadsplanering och ge upphov till trädgårdsstaden. Detta sätt att bygga bostadsområden kombinerade stadens fördelar med landsbygdens och hade en tydlig so­cial reformagenda. Företrädarna för denna idé var den progressiva kultureliten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En lärdom, framhåller Lars Anders Johansson, är att utopiska strävanden sällan leder till det lyckorike man hoppats på. ”Det är mer meningsfullt att försöka göra tillvaron trevligare här och nu, än att försöka stöpa om hela samhället i grunden utifrån bombastiska visioner.”

Den lärdomen har även Rom fått erfara. Mussolini och hans arkitekter lät riva stora delar av de gamla medeltida kvarteren, inklusive kloster och renässansbyggnader, för att ge plats åt en paradgata. Den idag starkt trafikerade Via dei Fori Imperiali skär ett djupt spår genom staden. Visionen om att återupprätta det romerska riket utplånade inte bara ett av Roms mest tätbefolkade områden, utan tömde också utgrävningsplatserna på värdefull information om den verkliga hi­storiska eran.

En förklaring till denna historielöshet kan vara att Mussolini var starkt influerad av en av modernismens mer destruktiva rörelser, futurismen. Med liknande förebilder utplånades äldre bebyggelse i svenska stadskärnor under efterkrigs­tiden. Liksom i Rom resulterade det i uppförandet av några märkesbyggnader, men också i storskaliga trafiklösningar som förändrade stadsmiljöer­na i grunden.