Låt staten träda fram och retirera

Gång efter annan har staten fått sina fiskar varma. Det har intellektuella av de mest skiftande kulörer sett till. Liberalen Frédéric Bastiat beskev staten som ”det stora påhitt i vilket alla försöker att leva på alla andras bekostnad”, Tolstoj såg staten som en konspiration för att exploatera och korrumpera medborgarna och Freiedrich Nietzsche såg i staten ”det kallaste av alla kalla monster”.

Fast det har ofta gått lätt att ompröva den positionen, allra helst för de stora bildstormarnas beundrare och lärjungar. I Det kommunistiska manifestet beskriver Marx och Engels den moderna staten som en kommitté för att sköta borgerlighetens affärer; det goda samhället blir möjligt först när staten vittrat bort. När kommunister sedan lyckades ta makten blev det som bekant snabbt annat ljud i skällan. Borgerligheten och dess affärer försvann för all del, men staten klarade sig desto bättre.

I dagens fredligare välfärdsstater kan radikala akademiker gissla staten med hjälp av Foucault ena dagen och söka forskningsmedel ur offentliga kassor den andra. Företagsledare kan hylla den fria konkurrensen på morgonen och försöka sätta den ur spel via lobbyister efter lunch. Staten irriterar och stimulerar till kritik, men lyckas man få inflytande över den är det väldigt praktiskt.

Även den demokratiska välfärdsstaten har en inbyggd benägenhet att expandera. Intressen kan vinna stora fördelar ifall de får gehör hos staten i en fråga, vilket ger dem starka skäl att organisera sig och ligga på, medan kostnaden slås ut på alla skattebetalare och inte väcker ett motsvarande missnöje. Var och en kan dessa förmåner te sig beskedliga, men tillsammans får de staten att svälla. Fast expansionen beror inte bara på rent-seeking och opportunism utan också på att statens särställning i samhället gör det möjligt för dem som kontrollerar den att sätta tvingande makt bakom orden och med dess hjälp försöka förverkliga allsköns ideologiska ambitioner.

När tillvaron nu präglas så till den grad av covid-19-pandemin riktas många blickar av fullt förståeliga skäl mot staten. Det är den som kan besluta om frihetsinskränkningar i smittskyddsarbetet när frivilligheten inte räcker till, och det är staten som i kraft av sin beskattningsrätt och sitt ansvar för valutan kan sätta in ekonomiska motåtgärder för att lindra den extraordinära situationen.

”Staten irriterar och stimulerar till kritik, men lyckas man få inflytande över den är det väldigt praktiskt.”

Det här har redan fått en del av bildstormarnas lärjungar att vädra morgonluft. Nu ska marknaden få se på fan och det allmänna flytta fram sina positioner. Att staten kan behöva gå in som ägare i företag när det är kris betyder inte nödvändigtvis att staten ska gå ut ur dem igen när väl krisen är över, skriver vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson (DN 7/4): ”En möjlighet är att staten säljer, men att man gör det till de anställda, så att de kan driva vidare företaget som ett löntagarägt företag. I andra fall bör staten ha ett långsiktigt och aktivt ägande i de företag man räddar.” Många andra sjunger i liknande tonarter. Man ska aldrig slösa bort en bra kris, som det sönderciterade uttrycket lyder. ”Rid i natt!” skallar från käpphästskvadronerna.

Mer från PJ Anders Linder

Det är helt riktigt att uppmärksamheten bör riktas mot staten även när det akuta skeendet har lagt sig. Men det är av två andra skäl än entusiasterna tänker sig.

För det första har det då blivit tid att granska, ompröva och hantera den stora expansion av statsmakten som kommer att ha ägt rum. Det handlar om ekonomin och hur staten ska agera och prioritera i ett läge där budgetunderskott och statsskulder har nått rekordnivåer. Men det handlar också om medborgerliga fri- och rättigheter och vägen tillbaka från ett läge där mötesfriheten har upphävts och människors rörelser på många håll har övervakats av drönare och polis.

Syftet här är inte att avgöra vilka ingrepp som varit motiverade – sådana finns säkerligen – utan att betona hur angeläget det är att delar av krispolitiken inte bara hänger kvar och blir beständiga. Det är ofta under konflikter och katastrofer som staten flyttar fram sina positioner och i vissa länder har det varit litet för mycket tal om ”krig” mot coronaviruset för att man ska kunna ta för givet att det inte blir likadant denna gång.

I Sverige har krisen, för det andra, blivit ytterligare en påminnelse om att staten har negligerat uppgifterna som borde vara bland de högst prioriterade. Att totalförsvaret ligger i spillror borde inte komma som en överraskning för någon efter Björn von Sydows och Försvarsberedningens förtjänstfulla klarspråk i betänkandet Motståndskraft häromåret, men nyheterna om brist på skyddsutrustning och icke-lagring av läkemedel har ändå varit omskakande.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Samtidigt har gängkriminaliteten fortsatt att skörda offer även under pandemin. Ett stort antal platser på polisutbildningarna står tomma och försvaret är ungefär lika underfinansierat nu som när coronaviruset slog till.

Uppgiften framöver blir alltså dubbel. På vissa områden behöver staten retirera och ge större utrymme åt medborgare, företag och civilsamhälle. På andra områden bör staten tvärtom stärkas och sannolikt tillföras resurser. Prioriteringar blir A och O för det är angeläget att undvika stora skattehöjningar, som tynger den ekonomiska utvecklingen och försämrar vår långsiktiga förmåga att finansiera gemensamma åtaganden. För att polisen ska bli bra bemannad och vårdpersonalen få bra betalt behövs ytterst ett blomstrande näringsliv.

Vad ska staten göra? Det blir en av morgondagens viktigaste frågor. En annan, lika viktig, lyder: Vad ska staten avstå ifrån?

PJ Anders Linder

vd och chefredaktör i Axess. 

Läs vidare