litteraturprofessorn Antoine Compagnon fick sommaren 2012 en utmaning som enligt honom själv var omöjlig att motstå. Den bestod i att göra en serie korta miniföredrag om Michel de Montaignes Essayer i fransk sommarradio. Programmen resulterade i en bok, som blev en bästsäljare i Frankrike. Nu har En sommar med Montaigne­ utkommit på svenska på Atlantis förlag, i översättning av Jan Stolpe. Det är en vacker liten bok med 40 korta texter, en samling tankar om Michel de Montaigne och betraktelser kring hans essäer.

Antoine Compagnon plockar fram citat som han sedan vänder och vrider på. Visst är det en hyllning, men den är inte ensidig. Compagnon diskuterar Montaignes alla motsägelsefulla sidor, förklarar vem han var för att i nästa stund peka på svårigheten i att måla ett porträtt av denne osedvanligt ärlige man. Vi får läsa om Montaignes misstro mot läkekonsten, hans kärlek till ridning, hans skepticism, njurstenar och negativa inställning till framstegstanken. Compagnon blandar, liksom Montaigne själv, högt och lågt. Om det finns en röd tråd genom boken, skulle det väl vara den om alltings föränderlighet och motsägelsefullhet. Eller, som Montaigne skulle säga: Vad vet jag?

I de bättre styckena resonerar Antoine Compagnon kring Essayernas – och Montaignes – dubbla natur. I ena stunden beskriver han honom som oerhört modern och vidsynt, för att i nästa stund påminna oss om att Montaigne­ skrev i en annan tid, på en annan plats och med ett tänkesätt mycket olikt vårt eget. Den som bekantat sig med Montaigne kan nicka i samförstånd under läsningen. Då Montaigne talar om naturfolken på den nyupptäckta kontinenten Amerika, ger hans inlevelseförmåga och öppna inställning till dessa folk (som han alls inte vill kalla barbarer) oss en känsla av en insiktsfull och modern ­människa långt före sin tid. Montaignes förnuftiga skepticism leder honom inte sällan till ställningstaganden som håller sig ännu idag. Men andra gånger påminns vi om att 1500-talets värld inte är vår egen. I ett Frankrike sönderslitet av inbördeskrig i reformationens spår hade Montaigne kommit att misstro det som var nytt. För honom låg guldåldern bakom oss och alla försök att bättra, eller bota, den sjuka världen skulle bara leda till än värre krämpor.

Michel de Montaigne fortsätter att fa­scinera, roa, lära och samtala över tidsåldrarna. Ämnet som han valde – sig själv – uttöms aldrig. En sommar med Montaigne kunde kallas en lättsam introduktion, men någon snabbkurs är det inte. Precis som Essayerna är Compagnons betraktelser alltför lösryckta och fritt svävande för att kunna ge någon enkel och självklar bild av Montaigne. Så ska det ju också vara! Michel de Montaignes syfte var att framställa sig själv helt och naturligt, fullkomligt ärligt. Den som gör så går inte att sammanfatta i en snabbkurs. En sommar med Montaigne är mera inbjudande än undervisande, ett samspråk snarare än en föreläsning.

man kan dessutom läsa boken på åtminstone två olika sätt. Har man inte tidigare läst Montaigne, tjänar den givetvis som ett förs­ta möte med honom. Har man däremot läst Essayer, fungerar den snarare som ett slags mycket fri companion reader. Det är alltid förvånansvärt roligt att läsa om andras läsande. Hur har den andre mottagit texten och de idéer som yttrar sig där? Har vi läst på samma sätt eller har jag förstått det annorlunda? Det hela utmynnar i ett samtal mellan mig, Compagnon och Montaigne.­ Det är just i detta samtal som En sommar med Montaigne uppvisar sin bästa sida: helt i tradition med Montaignes Essayer fungerar den som en konversation som inbjuder till vidare funderingar. Compagnon gör inte anspråk på annat än försöket i sig, han vill uppmuntra till att läsa, tänka och skriva – fritt.

Att Jan Stolpe har översatt boken är gott. Stolpes egna utmärkta översättningar av Michel de Montaignes Essayer, i nybearbetning senast 2012, kommer väl till pass: Compagnons bok är fylld av Montaignecitat. Stolpe – som även översatt andra verk om Montaigne, Bjørn Bredals Humanist till häst (1993) samt Jean Starobinskis Mon­taigne i rörelse (1994) – är åtminstone för mig starkt förknippad med den franske femtonhundratalsessäisten.

När Antoine Compagnons Montaigneföredrag sändes i radio räckte de en hel sommar. I bokform är dessa försök så lätta och lediga, att En sommar med Montaigne knappast räcker mer än någon dag, om man inte har strikt självkontroll. För en verklig sommar – eller höst – med Montaigne är det nog bäst att läsa Montaigne själv.