Problemet var att Ford i grunden var olämplig. Han var en glödande antisemit och en inbiten konspirationsteoretiker. För att motverka den jazzmusik han ansåg vara ett judiskt påfund, ska han bland annat finansierat squaredancing i amerikanska skolor.

Ford blev inte presidentkandidat. Det demokratiska partiets ledning ansåg att han var på tok för oerfaren (hans vettlösa uppfattningar spelade nog mindre roll). Att en person som inte tidigare innehavt politiska ämbeten skulle bli president uppfattades som uteslutet.

Det finns uppenbara paralleller till vår tid. När Donald Trump 2016 blev vald till president var han minst lika obefaren som Henry Ford. Ändå kunde han i kraft av sitt kändisskap och sina pengar i princip kidnappa valprocessen i det republikanska partiet.

2020 var det ytterst nära att den demokratiska presidentkandidaten inte alls hade varit Joe Biden, utan socialisten Bernie Sanders. Sanders var bokstavligen en outsider. Under lång tid satt han som oberoende i den amerikanska kongressen. Det var först 2015 – året han fyllde 74 – som han gick med i det demokratiska partiet.

Ändå kunde senator Sanders vinna de inledande primärvalen och det var bara när Joe Biden vann primärvalet i South Carolina – efter ett rejält häv av partietablissemanget – som Sanders möjligheter att vinna nomineringen försvann.

Allt detta beskrivs i Hans Bergströms nya bok Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika. Bergström ger också den historiska bakgrunden.

In på 1960-talet utsågs amerikanska presidentkandidater i trånga och slutna kretsar av partibossar. Partikonventen var inte dagens hårdregisserade pr- och mediejippon, utan hårda förhandlingar om vem som skulle kandidera och hur andra positioner skulle fördelas.

Det var inte bara aptitligt. Men kandidater som Henry Ford, Donald Trump och Bernie Sanders hade inte en chans.

Detta skulle komma att ändras efter demokraternas konvent 1968 i Chicago, som präglades av stort politiskt och allmänt kaos. Upploppsliknande scener utspelade sig och den lokala polisen slog ner demonstrationer med betydande brutalitet.

Många ansåg att partiet inte var tillräckligt transparent och att processen var för sluten. Lösningen på ett demokratiskt problem var ”mer demokrati”.

Svaret var att flytta ut inflytandet över nomineringsprocessen till partiets supportrar. Det skulle dröja några decennier, men systemet med i princip beslutande primärval låg i korten.

Men makten flyttades inte ut till medborgarna. Istället lades den i händerna på aktivister och dem som hade störst intresse av nomineringsprocesserna. Det blev en sorts ”hyperdemokrati”. Och är det något vi vet från statsvetenskapen så är det att politiska partiaktivister tenderar att vara mer radikala än partiernas väljare.

Detta är inte ett uteslutande amerikanskt fenomen. Tanken att flytta ut nomineringen till medlemmarna eller till dem som känner sig kallade, förekommer även i andra länder. I Storbritannien utsågs Jeremy Corbin till partiledare på grund av stor popularitet bland partiets aktivister. Corbyn är som bekant en extremist och i praktiken helt ovalbar. Men hans stöd i partiomröstningen var 60 procent och han krossade allt motstånd.

I Sverige förs liknande diskussioner och partier har provval som har större eller mindre inflytande på valsedeln. ”Öppna”, transparenta och decentraliserade processer, där medlemmar eller ”vanligt folk” bestämmer ledarskapet eller valsedlarna möts ofta med en aningslös beundran från opinionsbildare och kommentatorer.

För vi ska nog vara glada för att de stora partierna har interna strukturer som gör det svårt för Trump, Ford, Corbyn eller Sanders att bli valda i Sverige. Partier är apparater där ledningen – i sökande efter makt – flyttar partiet och dess policyer närmare väljarna. Man utser företrädare. Men framförallt utesluter man vissa från ledande poster.

Det är en viktig demokratisk uppgift. Det är inte alltid vackert och nomineringsprocesser plockar inte bara fram människors ädlaste karaktärsdrag. Men det finns en inneboende spärr mot det extrema eller rent tokiga.

Så – länge leve valberedningen!