Vi kastas från det stinkande ”Katthavet” i Stockholm till bordellkvarteren i Paris och bjuds in till luxuösa atlantångare och överdådiga villor på Italienska rivieran.

Så har historien om Alfred Nobel (1833–1896) inte gestaltats förut. De äldre biografierna har något torrt och stramt över sig. Oftast behandlas Nobel som ett svalt monument, även om både Kenne Fant och Vilgot Sjöman gjorde försök att skruva upp temperaturen i sina respektive böcker.

Här är ambitionen att en gång för alla skaka liv i den store donatorn, och detta utan att göra avkall på källkritiken. Den nya biografin Nobel är utan tvekan den hittills mest väldokumenterade boken om honom.

”Alfreds stora tröst blev skönlitteraturen och han läste mycket, samtidigt som han också gjorde egna skaldeförsök.”

Augustvinnaren Carlberg går grundligt tillväga och har haft tillgång till outnyttjat arkivmaterial i Nobelstiftelsens kassavalv. Det gäller bland annat brevsamlingar som har upptäckts först i modern tid, men också uppgifter som en gång ansågs alltför känsliga att sprida, även om de knappast innehåller det sprängstoff som nitiska vårdare av Nobelminnet fruktade. På 1950-talet lät exempelvis Nobelstiftelsens direktör Nils Ståhle censurera ett citat där Alfred Nobel hade kallat sig ”socialdemokrat”. Nobels religionskritik och ibland skabrösa uttalanden om erotik och kvinnor ansågs likaså opassande att offentliggöra.

Carlberg låter dramat ta sin början på 1830-talet med Alfred Nobels föräldrar, Immanuel Nobel och Andrietta Ahlsell. Immanuel visar sig vara en äventyrlig tusenkonstnär, full av uppslag, fast hopplös när det gällde privatekonomi och affärer. Han var verksam som byggmästare i Stockholm, men hamnade i en lånefälla och lyckades inte slutföra alla åtaganden. Som om det inte var nog förlorade familjen allt de ägde i en brand. Immanuel Nobel valde då att fly skuldberg och ilskna fordringsägare för att istället söka lyckan på andra sidan Östersjön. Hans exil i den ryska huvudstaden Sankt Petersburg blev avgörande för släktens framtid.

Det är underhållande att läsa om Immanuel Nobel, som räddades av sin kreativitet och ”bullriga optimism”. Han var utrustad med ett grandiost självförtroende, åtminstone när det gällde uppfinningar, och blev introducerad vid tsarens hov. Ett stort projekt om sjöminor för den ryska militären gjorde Nobel till ett etablerat namn och efter några år kunde familjen äntligen komma efter.

Enligt de ryska arkiven registrerades Andrietta och sönerna Ludvig och Alfred som anlända till Sankt Petersburg den 26 februari 1843. Alfred var nio år och den ryska huvudstaden blev nu hans hem i cirka 20 år – hans mest formativa tid. Källorna från de ryska åren är dock sorgligt magra och från denna period presenterar boken inga omvälvande nyheter. Främst handlar det om enskilda nya detaljer, som fyndet av familjens pass, men också ett klargörande av att minnesmärket över Nobel i Sankt Petersburg faktiskt står på fel adress. Familjens hus låg på samma gata, men några nummer längre bort, och revs under andra världskriget i vedbristens Leningrad.

Tiden i Ryssland lade grunden till familjens fortsatta affärsverksamhet. I fokus stod vapentekniken, men uppfinningsrikedomen var stor. Immanuel Nobel gjorde bland annat succé med en ny sorts värmekaminer i de frusna och svåruppvärmda ryska adelspalatsen. Med åren blev idéerna allt märkligare och barnen fick ett sjå med att hålla tillbaka faderns tokigaste infall, som att dressera sälar för att lägga ut sjöminor. Och trots framgångar var ekonomin ett återkommande orosmoln.

Det långsiktiga hoppet stod till de fyra sönerna: Robert, Ludvig, Alfred och Emil. Stegvis plockades de in i rörelsen och den begåvade Alfred skickades iväg på studieresor. Han läste kemi i Paris, besökte sannolikt den första världsutställningen i London på hösten 1851 och befann sig våren 1852 på sin första resa i USA. Målet var att knyta närmare kontakt med John Ericsson, men den strängt upptagne uppfinnaren hade inte tid för den unge landsmannen som rest så långt.

En stor del av boken ägnas förstås åt turerna runt Nobels banbrytande utveckling av sprängämnestekniken. Det var en bokstavligen livsfarlig sysselsättning. År 1864 inträffade ”Nobelska smällen” vid Heleneborgs malmgård i Stockholm. Familjen hade då flyttat tillbaka till Sverige och Alfred utförde de experiment med nitroglycerin som inom kort skulle leda fram till den färdiga dynamiten.

Sex personer dog i olyckan, däribland Alfreds bror Emil, bara 21 år gammal. Här fångar Carlberg skickligt upp efterspelet till händelsen, en omfattande rättegång som inte tidigare har refererats. Av handlingarna framgår att familjen försökte lägga skulden för olyckan på den oerfarne Emil, som ändå var förolyckad. Immanuel Nobel dömdes dock att betala ut skadestånd till de omkomnas familjer.

Den fortsatta utvecklingen av dynamiten kantades av fruktansvärda olyckor och problem runt om i världen. Därtill kom patentstrider och en negativ opinion. Det är närmast ett under att Alfred Nobel inte gav upp, men han var övertygad om att tekniken var förträfflig om den bara hanterades på rätt sätt.

Biografin kastar också nytt ljus över Alfred Nobels känsloliv, hur han sökte en djupare mening med livet. Carlberg spekulerar i att 1840-talets romantiska våg i Ryssland kan ha gett näring till den unge Alfreds idealistiska ådra, hans föreställningar om den romantiska kärleken.

Vid ett tillfälle i ungdomen var han och brodern Robert förälskade i samma flicka. Storebror lyckades dock utmanövrera sin konkurrent och Alfred blev ordentligt tilltufsad. Som student i Paris mötte Alfred den krassa verkligheten i form av ”kokotter och grisetter”. Förmodligen skedde sexualdebuten på bordell, vilket blev en chockartad upplevelse. Alfred äcklades av det djuriska och känslokalla i den öppna prostitutionen.

I sina framtidsdrömmar såg Alfred framför sig en ömsint hustru i ett kärleksfullt förhållande och ett ombonat hem, där den materiella rikedomen spelade en underordnad roll. I själva verket kom han att flacka rastlöst omkring mellan luxuösa bostäder och hotell och hans relation till kvinnor förblev komplicerad. Det viktigaste föremålet för Nobels kärleksdyrkan blev den arton år yngre Sofie Hess i en ojämlik, och som det verkar platonsk, relation. Fräulein Hess – som ibland kallades Frau Nobel – överöstes med dyrbara presenter och satte sprätt på en ansenlig del av Alfreds förmögenhet, samtidigt som hon också bedrog honom med andra män.

Kanske kan det gåtfulla i Alfred Nobels agerande spåras till tidens skamfyllda könssjukdom. Bengt Jangfeldt arbetar just nu på en bok om bröderna Nobel och har med stöd i ett brevfynd lanserat hypotesen att Alfred var drabbad av syfilis sedan ungdomsåren. Det skulle i så fall förklara den distanserade relationen till kvinnor, hans depressioner och hälsobesvär senare i livet. Även Carlberg nämner möjligheten, men bara flyktigt och märkligt nog utan referens till Jangfeldts upptäckt.

Alfreds stora tröst blev skönlitteraturen och han läste mycket, samtidigt som han också gjorde egna skaldeförsök. Där finner vi bakgrunden till världens mest uppmärksammade litteraturpris. En del av hans skaparmöda var länge okänd. Det gäller idédramat Nemesis, som innehåller både mord och incest, och som Alfred lät trycka på egen bekostnad strax före sin död. Efteråt makulerades upplagan (av självaste Nathan Söderblom) och endast tre exemplar räddades. Pjäsen uruppfördes först 2005 på Strindbergs Intima teater och var, som jag minns den, ingen litterär milstolpe, men kulturhistoriskt intressant och sevärd.

Ingrid Carlberg lägger till några ytterligare arkivfynd, högstämda och sirliga poem från vaxduksböcker och papperslappar undanstoppade i Riksarkivet. Det handlar inte om några mästerverk, men de är belägg för den aldrig sinande författardrömmen och ger ledtrådar till hur Alfred Nobel själv tänkte sig ett författarskap i ”idealisk riktning”.