Man får lust att gå till en bar

Cafélivet i Paris var förvisso redan i blomstring men det var ingenting i jämförelse med vad som skulle hända de femtio åren närmast efter Verrières innovation. Nu skapades en plattform för ett nytt mänskligt beteende.

Vi flockas fortfarande kring denna märkvärdighet och kommer säkerligen att göra det så länge vår civilisation existerar. Vad jag syftar på här är alltså den moderna bardisken, eller zinkdisken som den döptes till efter det material den var gjord av. Tidigare hade bardisken enbart använts som en mellanstation dit servitörerna gick för att hämta vin till gästerna, men Verrière fick idén att det skulle vara mycket mer effektivt om en person kunde servera, diska och samtidigt samtala med gästerna på ett och samma ställe.

Det var det naturligtvis och femtio år senare fanns det mer än 70 000 bardiskar i Paris. Den franske statsmannen Léon Say konstaterade då nyktert att ”en halva av staden förgiftar den andra”.

Men det var inte bara bardiskens effektivitet som var drivkraften bakom denna utveckling utan också dess sociala funktion, dess förmåga att triangulera. Plötsligt fanns en plats där främlingar kunde umgås med varandra. Ett samtal med bartendern kunde lätt utvecklas till ett allmänt samtal. Med tiden utvecklades en särskild sorts barkultur, ett internationellt, standardiserat beteende som är hårt knutet till bardisken som sådan.

Det intressanta här är bardiskens mått. Den kan inte vara för bred – då kommer vi för långt från bartendern – och den måste ha en viss längd för att uppmuntra främlingar att tala med varandra. De korta bardiskar som fina restauranger använder för att placera gäster i väntan på bord signalerar inte gruppgemenskap på samma sätt som en ”riktig” bar.

Så, det finns alltså vissa mått i vår miljö och i våra städer som har stora socialpsykologiska och ekonomiska effekter därför att de relaterar till människan som kropp och som social varelse. Det märkliga är bara att denna sorts kunskap är satt på undantag. Den försvann med 1900-talets industrialism och modernism då våra städer planerades för bilar och tekniska system snarare än för människor. Den har heller inte återupptäckts under senare år trots att alla nu mer vurmar för staden som fenomen. Arkitektur och design handlar idag mycket om spektakel, konstnärliga objekt. Mänsklig skala uppfattas av många i väst som något nostalgiskt.

Men ser vi till den globala utvecklingen kan vi konstatera att den stadsform som växer snabbast – kåkstäder – faktiskt byggs i mänsklig skala. De växer med två busslaster per minut och ser märkligt nog likadana ut varthelst man kommer, det vill säga som våra historiska städer. Drivkraften här är livschanser. Trots stora brister när det gäller sanitet och annat vi finner för självklart erbjuder kåkstaden större möjligheter än en fattig by på landet.

Det är närheten mellan människor och verksamheter som är hemligheten. För fattiga är grannen en resurs på ett helt annat sätt än den är för en medelklassvensk som strängt taget inte behöver grannar. Som en tumregel kan man säga att ju fattigare man är, desto närmare marken bör man bo. När man river fungerande kåkstäder och flyttar befolkningen till storskaliga huskroppar får det ofta katastrofala resultat därför att kåkstadens socioekonomiska struktur, som bygger på intensiv social interaktion i den offentliga miljön på marknivå, inte längre kan upprätthållas.

Av denna anledning är FN:s policy att kåkstäder bör bevaras och utvecklas hellre än att rivas.

Paradoxalt nog ligger kåkstäder mer i tiden än våra egna förorter. Liksom bardisken är kåkstaden low tech med stora sociala och ekonomiska implikationer. Deras finmaskiga struktur passar en företagande befolkning och i stort sett alla invånare är företagare; inom den informella ekonomin visserligen, men de arbetar med handel, service, innovationer eller arbetskraftsuthyrning. Tidskriften The Economist kallade nyligen Kibera, Afrikas största kåkstad belägen i Nairobi, för den mest företagsamma platsen i världen.

Populärt

Låt oss försonas

Hur ska vi kunna tala med varandra eller våga ha delade meningar, om minsta felsteg leder till utvisning från gemenskapen? Vi behöver en kanon för att föra djupare samtal om vad som är rätt och fel.

Det finns mycket för oss att lära av kåkstadsfenomenet, inte minst när det gäller hur våra segregerade och storskaliga miljonprogramsområden skulle kunna reformeras så att de möjliggör social och ekonomisk interaktion på ett annat sätt än idag.

Men de förändringar som borde göras ger ingen effekt på kort sikt, och då våra politiker är oförmögna att tänka längre än till nästa val får vi i Stockholm hålla tillgodo med spektakel som Nya Slussen och diverse bisarra höghusprojekt. Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet men här i huvudstaden är både Moderaterna och Socialdemokraterna fast i 1900-talet.

Man får lust att gå till en bar.

Mer från Peter Elmlund

Läs vidare