Män som hatar män
Hur ska män förhålla sig till att de själva är problemet? Det är en av frågeställningarna i avhandlingen IngenMansLand. Om män som feminister, intervjuframträdanden och passerandets politik som sociologen Linn Egeberg Holmgren lade fram förra året.
Egeberg Holmgren har intervjuat 28 män som själva kallar sig feminister. Avhandlingens rubrik är lånad av den radikale feministen John Stoltenberg som vänder sig mot idén om en god manlighet. Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man. Feminismen är ett ställe där männen inte har tillträde; ett ingenmansland.
Liknande synsätt återkommer hos flera av Egeberg Holmgrens intervjupersoner. Det är en motsägelse att forma män som goda män, eftersom det inte finns något gott i manligheten, som en av männen uttrycker det i vad Egeberg Holmgren menar är ett förvånansvärt framträdande perspektiv i intervjuerna.
Detta skapar givetvis ett inte så litet mått av självkritik hos de manliga feministerna. I artikeln ”Killing Bill: men as rebellious feminists in the politics of passing” berättar en av intervjupersonerna om sina feministiska förebilder – kvinnor som Uma Thurmans rollfigur Beatrix Kiddo i Quentin Tarantinos film Kill Bill. Den kvinnliga hämnaren som inte drar sig för att använda våld för att göra upp med patriarkatet. Hade Egeberg Holmgrens intervjuer gjorts idag hade kanske någon nämnt Lisbeth Salander istället för Kiddo.
Stieg Larsson själv lär ha beskrivit Salander som en vuxen Pippi Långstrump. Visst, det finns likheter. En okonventionell klädsel, motståndet mot myndighetspersoner och märkliga släktförhållanden. Men ändå… Den truligt svarta Salander och den färgglatt busiga Pippi? Det finns onekligen stora skillnader också. Den Salander som med skjutvapen, dildos, golfklubbor och elpistoler hämnas på de förtryckande männen tycks snarare ha läst Scummanifestet än Pippi.
Och jo, Valerie Solanas är förstås en annan idol för de feministiska männen. Egeberg Holmgrens intervjuer påbörjades under 2005, samma år som dokumentären Könskriget sändes i SVT. Män är djur, sa Roks dåvarande ordförande Ireen von Wachenfeldt. Men citatet är som bekant ursprungligen hämtat från just Solanas Scummanifest. Eller, ja ”att kalla en man ett djur är att smickra honom”.
Så hur ska de feministiska männen förhålla sig till detta, att ”alla män måste dö”? Inte genom könskrig och mord, utan vad som i deras fall snarare blir ett självmord: att avskaffa sig själva som män.
Det går inte att blunda för att språkbruket är minst sagt absurt, i alla fall för oss som betraktar den feministiska diskursen utifrån. Även om man väljer att inte tolka den våldsbejakande retoriken bokstavligt, vilket det tycks råda delade meningar om ifall man ska göra eller inte, att döma av höstens debatt om Tur-teaterns uppsättning av Scummanifestet.
Det feministiska språket är problematiskt också på andra sätt. När till exempel Kajsa Ekis Ekman i positiva ordalag recenserar Nina Powers Den endimensionella kvinnan i Dagens Nyheter (9/1) visar hon hur den feministiska jargongen blir för mycket även för de invigda: ”Tidvis trasslar hon in sig i teoretiska labyrinter som inte leder någon vart, som att ’individens självkommodifiering är så allomfattande’ att det inte finns utrymme för motstånd. Analysen av porrindustrin, med sina ansträngda paralleller till arbetsmarknaden, tilltalar nog bara 22-åriga manliga Badioustudenter. Även detta visar hur ängslig feminismen blivit: När vi verkligen talar om riktiga och viktiga saker, då måste vi gömma oss i en snårskog så ingen ser oss.”
Det borde onekligen vara ett problem för en rörelse som vill se en samhällelig förändring om den börjar prata och låta som en sekt för alla som inte redan är övertygade. Och det är synd, för det är trots allt något uppfriskande med den radikala ansatsen hos den mer akademiska feminismen. Dess förtjänst är att den fokuserar på en existentiell dimension. I grund och botten rätten att vara en människa, en person, snarare än ett kön.
De anspråken tycks det som i Egeberg Holmgrens avhandling kallas den svenska statsfeminismen ha släppt. För den är jämställdhet det primära målet, en lika omistlig del av den svenska modellen som välfärdsstaten. Sverige ska inte bara kunna stoltsera med att vara världens mest jämlika och moderna land, utan också världens mest jämställda nation. Bakom varje politiskt förslag anas en jämställdhetsplan och ett klimatmål. Ingen däremot. Skiljelinjerna, från vänster till höger, handlar istället om hur jämställdheten ska uppnås.
Är det butlers i tunnelbanan som är lösningen? Pappamånader? Jämställdhetsbonus? Till sist står vi alla där och dividerar om vem som ska steka falukorven, tvätta strumporna och hämta på dagis. Ärligt talat – tröttnar vi aldrig på detta? Och är det inte lite pinsamt för jämställdhetsrörelsen att den fortfarande inte tycks ha tagit steget från köket ut i världen? Släpp cupcakesen nu, liksom. Det är nog inte dem kvinnors frigörelse hänger på.
När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur var hennes kommentar: ”Om priset ges till en kvinna så får man det också som kvinna och då kan man inte känna oinskränkt glädje.” Det Jelinek tycks säga är hur kvinnor aldrig helt och fullt kan vara individer, aldrig främst författare eller något annat, utan alltid främst kvinnor. Medan kvinnor alltid förväntas tillföra ett specifikt kvinnligt perspektiv i sitt författarskap, som politiker eller i någon annan roll, finns inte alls samma förväntan på att män ska tillföra ett manligt perspektiv. Det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande, det som syns.
Det finns alltså ett slags asymmetri där mannen är människa och där kvinnan är kvinna, vilket är djupt problematiskt. Men den radikala feminismen som den presenteras i Egeberg Holmgrens avhandling möter detta problem med en annan asymmetri, där det snarare är kvinnan som är människa, mannen djur. Kvinnan är mångfasetterad, mannen är endimensionell och en oönskad avvikelse.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Att försöka lyfta fram och peka på det som på allvar inskränker individernas frihet är ett betydligt mer intressant och viktigt projekt än jämställdhetsivrarnas symbolfrågor. Problemet är att den radikala feminismen tycks ha lika svårt som alla andra att frigöra sig från de samhälleliga synsätt och normer som den kritiserar. Därför hittar den sällan eller aldrig något vettigt sätt att ta sig över dessa hinder. Resonemangen i Egeberg Holmgrens intervjuer visar hur de feministiska männen trasslar in sig allt mer. De vill avskaffa sig själva, men kan ändå inte fullt ut lita på sig själva i den feministiska ansatsen och fastnar i en självdestruktiv labyrint. Som män utgör de per definition en del av problemet, inte av lösningen.
Det synsättet är förödande för den som strävar efter att riva ner de barriärer som stänger in människor. Intervjupersonen Ralph drömmer om ett samhälle där ”genus betyder lika mycket som hårfärg”. Det är onekligen en tilltalande vision. Men hur kommer man dit när de som strävar efter detta samtidigt själva tycks helt fångade innanför samma murar, om de inte är sysselsatta med att bygga dem ännu högre.
En feminism som fortsätter att nåla in individer i fack utifrån deras könstillhörighet är från början dömd att misslyckas med sitt uppdrag. Åtminstone om detta är att frigöra människan.
Maria Eriksson är chefredaktör på Svensk Tidskrift. Hon är aktuell med boken Dubbelspelet (2012).