Att den franske presidentens maktposition är den starkaste bland västerländska statschefers,framgick av president Obamas storståtliga mottagande av Hollande nyligen i Washington. Under statsbesöket sparade man inte på hedersbetygelser eller festiviteter. I USA månar man om en statschef som ensam bland alla kolleger i väst kan beordra väpnade styrkor ut i strid utan att fråga någon om lov. Men det hjälper inte, det verkar vara Hollande själv som inte uppfyller kraven.

Han har också problem med sin majoritetskoalitions centrifugala tendenser. Spänningarna, dels mellan De gröna och Hollandes PS (Parti Socialiste), dels inom socialistpartiet självt (mellan vänsterfraktionen och de mer socialdemokratiskt sinnade), är kännbara. François Hollande gjorde sig känd som balanskonstnär som partisekreterare: under elva år lyckades han hålla borgfred mellan de rivaliserande strömningarna och klanerna. Men den flexibilitet som var en dygd då har nu blivit en vankelmodets last hos den som är tillsatt för att peka med hela handen, ta ledningen och bestämma.

Frankrikes arbetslöshet är hög, i en uppåtgående kurva som Hollande som presidentkandidat lovade vända före utgången av 2013. Hans övertro på sig själv spelar honom ett spratt, enligt Amar. Han verkar tro på en ekonomisk psykologi som gör att hans ord bli självuppfyllande. Men Frankrike hade nolltillväxt under 2013, medan både Storbritannien och Tyskland fått upp sina tal väl över strecket. Och den misslyckade räddningsinsatsen för det nedläggningshotade stålverket Florange är ett exempel på en trovärdighetsförlust vad gäller försöken att rädda jobb.

Den vänstersocialistiske ministern för produktiv uppgång, Arnaud Montebourg, hotade med nationalisering för att förmå den indiska ståljätten Mittal att inte lägga ner verket. Arbetarna jublade. Efter en kort tids velande beordrade regeringen dock mittåt, och en kompromiss nåddes om temporärt bibehållen arbetsstyrka men definitivt nedsläckta masugnar. Under tiden har arbetslösheten ökat från 10 till över 11 procent. De siffrorna är de enda som är konkreta för fransmännen, till skillnad från budget- och handelsbalansunderskotten eller den skyhöga statsskulden.

För att öka sysselsättningen, men framförallt för att säkra sig de till stor del vänstersympatiserande lärarnas stöd, gav Hollande kampanjlöftet att återbesätta de 60 000–70 000 tjänster i offentlig sektor som Sarkozy drog in i besparingssyfte. Pensionsåldern återfördes till den tidigare lägre nivån, 60 år, nu dock villkorat för bara vissa kategorier i ett så typiskt utslag av Hollandes tvehågsenhet!

Hollandes kovändning från offentligunderstödd tillväxt till marknadstillvänd är anmärkningsvärd, men den förklaras av att hans reformansatser för sysselsättningen, skattehöjningar och återtagna lättnader för företagen hade kommit förväntningarna på skam. För att inte tala om att de väckte uppror i näringslivet, inte minst bland de små och medelstora företagen. Hollande började istället i höstas tala om en ansvarighetspakt mellan stat, fack och arbetsgivare. Den går ut på att staten medger lättnader på 30 miljarder euro av de familjerelaterade arbetsgivaravgifterna i utbyte mot fler anställningar. Hela upplägget presenterades vid en presskonferens i mitten av januari inför 700 journalister. Där besvarade han frågan om han plötsligt blivit socialdemokrat, med ett gåtfullt leende och ett ”Jaså, ni har upptäckt det nu?” Mannen som avskyr att definiera sig hade redan besvarat en annan liknande fråga med: ”Ni frågar mig vem jag är? Det är en hemsk fråga …”

Vad de flesta i den samlade pressen emellertid kommit för att höra var dock hur presidenten tänkte sig att hantera det nyligen avslöjade triangeldramat. Föregående vecka hade kändisblaskan Closer avslöjat nattliga och skoterburna besök hos skådespelerskan Julie Gayet i ett hyrt kärleksnäste, och strax därpå lades livsledsagarinnan Valérie Trierweiler in på sjukhus för nervkollaps. Bortsett från detta cause célèbres melodramatiskt komiska effekt på hemma- och världsopinionen, bidrog den pinsamma otrohetsaffären till att ytterligare dränera Hollandes auktoritet. Han hade ett och ett halvt år tidigare redan tappat något av den då Valérie Trierweiler twittrade sitt stöd för en motkandidat till Hollandes föredetta, den av honom sjäv förordade Ségolène Royal, om en deputeradeplats. Han avhånades då i termer av ”har han inte ens styr på sin kvinna – hur ska han då kunna styra landet?”

Vill Hollande leva upp till Sarkozys framgångar också vad gäller det motsatta könet? Amars bok ger inget svar då den gavs ut före det senaste avslöjandet. Kvarstår gör dock fixeringen vid företrädaren, som utgör ett av bokens mer kuriösa inslag. Hollande är ju väl medveten om att han valdes främst för att fransmännen ville göra sig av med Sarkozy. Fast när han under en surrealistisk seans med de poltitiska journalister han uppskattar mest frågar de närvarande reportrarna: ”Men hur bar sig Sarkozy åt då?”, då tror dessa knappt sina öron. Öppet talar de sedan med presidenten om att hans mediekommunikation har gått i baklås. I en teaterviskning talar den likaså närvarande Amar om för bokläsaren hur Hollande ständigt tar till orda i det offentliga, men utan att det går fram vad han vill ha sagt. Han anser själv att han är landets bästa politiska kommentator och vill så gärna att journalisterna, hans favoritumgänge genom åren, ska hålla upp en smickrande spegel åt honom. Det är väl det som är problemet. de Gaulle skulle knappast ha låtit sin självuppfattning stå och falla med hur han framstod i medierna.

Hans värsta black om foten, menar Amar, är ändå hans obeslutsamhet. Ett steg framåt, ett steg tillbaka och ett åt sidan: så kan många av Hollandes reformförsök beskrivas. Det visar sig i stort som i smått. Införandet av en skattesats på 75 procent på årsinkomster över en miljon euro håller han, trots att detta har underkänts av författningsdomstolen, fast vid – men typiskt nog med en kompromiss. Kandidaten som förklarade finansvärlden som sin värsta motståndare, sa sig ett år senare som president vara företagens vän och som sådan beredd att låta företagare betala 75 procents skatt i två år för anställda med inkomster över en miljon i månaden.

Att detta har fått ett antal emblematiska företagsledare och artistikoner att fly landet, verkar lämna honom kall. Men att det jäser i leden bland vanliga fransmän borde inge honom oro. De tycker att de översköljs av ständigt nya eller höjda skatter. En annan viktig samhällsreform och ett centralt vallöfte som har legat honom varmt om hjärtat, men som han har övergett, är lagen om ”giftermål för alla”, det vill säga: hbtq-personers likställighet med heterosexuella i civilståndshänseende. När protestvågorna gick för höga hos en blandning av troende katoliker, kulturkonservativa och andra mer suspekta krafter, backade Hollande och lade lagen på is.

När han skulle ingripa för den romska skolflicka vars utvisning väckte en sådan folkstorm, gjorde han det med förbehållet att hon bara fick återvända till Frankrike ensam, utan sin familj. Och när han borde ha ställt sin för skatteflykt misstänkte budgetminister (!) mot väggen och fått honom att avgå drog han ut på beslutet så länge att bubblan brast då Jérôme Cahuzac under växande mediepress föll till föga, erkände och självmant avgick. Hollande lär aldrig ha kunnat förmå sig att avskeda någon enda medarbetare, enligt Amar. Han är en mjukis, det har hans medtävlare om presidentkandidaturen Martine Aubry, Laurent Fabius och den uppkäftige Arnaud Montebourg sagt. Den sistnämnde präglade hans öknamn, ”Flanby”, efter en dallrig efterrätt.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Nu kan varsamheten i tillsättningar och avskedanden också ha sina taktiska skäl. Med den rabiat konfrontatoriska, gröna bostadsministern Cécile Duflot får han agera försiktigt. Hon är en nyttig säkerhetsventil för de vänsterradikala miljövännerna. Han har redan avverkat två missnöjda gröna miljöministrar. Fast det var den för avskedanderykten själv ständigt utsatte premiärminister Ayrault som fick hålla i yxan. Premiärministrar betraktas i Frankrike som ett slags elproppar, säkringar som man kan låta gå i fall av kris. Många ser det som ännu ett bevis på presidentens obeslutsamhet att han inte har avskedat Ayrault ännu. Hans dilemma är dock att de tänkbara ersättarna antingen är gamla rivaler som Aubry eller Fabius, eller en farlig uppstickare som den populäre inrikesministern Valls. Det var när denne moderate socialist och, får man säga, regeringens starke man uttalade sig kritiskt om romernas integrationsvilja, som Duflot gick i taket och hotade att lämna regeringen.

Återigen: inget beslut och inget slut på den förödande förtroendesänkande kakofonin inom regeringen. Hollande låtsas som ingenting. Han styr regeringen som han en gång styrde partiet. Inget får komma ut av inbördes oenigheter, allt för att han själv, men framförallt ministrarna, inte ska tappa ansiktet och tvingas att avgå.

Huvudintrycket av Amars bok blir bilden av en ensam, men självtillräcklig man som inte trivs på jobbet och som uppvisar de lägsta opinionssiffrorna i den femte republikens (och själva mätningarnas) historia. François Hollande har så länge som han kan minnas velat bli president. Nu när han är det, lider han av det. Arme Hollande! Arma Frankrike! Boken kan mycket väl läsas som ett psykodrama.