Redan 1937 gjorde Karl Gerhard en bättre jämförelse då han beskrev Göteborg som ”Skandinaviens Marseille”, i visan ”I de ökända kvarteren i det ruskiga Marseille”. Karl Gerhard sjöng romantiserande om Medelhavsliknande horkvarter, knivslagsmål och om ”en ljusskygg krog som kallas Lorensberg” där ”innehavaren talar grekiska”.

Bilden av det ruskiga Marseille har levt vidare. Från mitt eget tågluffande på 1990-talet minns jag hur guideböckerna varnade för hotell ”där man betalar per timme”. När Zinedine Zidane ledde Frankrike till seger i fotbolls-VM 1998 gjorde berättelsen om den fattige pojken från Marseille-förorten Le Castellane omvärlden återigen påmind om stadens särprägel med sina – även med franska mått mätt – exceptionellt fattiga och farliga kvarter. Nationella fronten har återkommande visat sig ha några av sina starkaste fästen i områden runt Marseille. När etniska upplopp spred sig över Frankrike sent på hösten 2005 väntade sig många att Marseille skulle explodera.

Men så blev det inte. Tvärtom framstår Marseille i efterhand som en av de städer som hanterat de mångkulturella motsättningarna bäst på 2000-talet. Marseille är inte bara en stad med fler muslimer än nästan någon annan stad i Europa, omkring en tredjedel, utan också en stad med en stor judisk befolkning, en ungefär lika stor ortodox befolkning (armenier och greker) och totalt bortåt en fyrtio olika etniska grupper. Ändå verkar det fungera någorlunda väl.

I boken Pax Ethnica. Where and How Diversity Succeeds ställer sig journalisterna Karl Meyer och Shareen Blair Brysac frågan varför bland annat Marseille saknar tydliga etniska motsättningar. Varför kan etniska grupper leva fredligt tillsammans på vissa platser men inte på andra?

Frågan är ovanligare än man kan tro. En sökning på Google Scholar ger knappa 1 500 träffar på ”ethnic peace” men fler än 77 000 träffar på ”ethnic conflict”. I normalfallet är det konflikter mellan etniska grupper som väcker forskares och journalisters intresse. Det är inte bara ett resultat av det uppenbara, det vill säga att konflikt i sig alltid är mer intressant att studera än frånvaron av konflikt. Det hänger också samman med att etnicitet åtminstone sedan 1980-talets slut har kommit att uppfattas som en central skiljelinje i, och drivkraft för, krig och konflikter. Det etniska har blivit problematiskt, och så laddat att det i Sverige blivit politiskt opportunt att ifrågasätta själva existensen av etniska grupper.

Meyers och Brysacs ansats att vända på perspektiven genom att undersöka den fredliga samvaron är lika lovvärd som svår att genomföra. Hur gör man när man vill studera frånvaron av konflikt, utan att därmed också säga att konflikttillståndet skulle vara det normala? Det finns en överhängande risk att vi ständigt uppmärksammar det negativa. Etnisk rensning leder till stora trauman och dess effekter kan tydligt beskrivas. Avsaknaden av etnisk rensning syns däremot aldrig eftersom den bokstavligen inte har ägt rum. Hur finner man orsakerna till en icke-händelse?

Det här är för den seriösa analysen grundläggande frågor, men Meyer och Brysac undviker dem. Svårigheterna börjar dock ännu tidigare. Få samhälleliga fenomen är lika besvärliga att studera som relationer mellan etniska grupper. Varje gruppgemenskap är unik, men mer än så, varje gruppgemenskap skiftar konturer i mötet med en annan gruppgemenskap. Mest synliga och mest stabila är grupprelationerna dock just i tillståndet av konflikt. En mer eller mindre permanent konflikt mellan serber och albaner i Kosovo har under de senaste hundra åren gjort relationen relativt enkel att kartlägga och konfliktens dynamik möjlig att spåra – om än omöjlig att slutgiltigt förklara. På motsvarande sätt är avsaknaden av konflikt mellan etniska grupper per definition något som riskerar att sudda ut gränsen, grupperna emellan, och därigenom ytterligare försvåra studiet av denna relation.

Just därför är vi beroende av skildringar av det specifika. Vi behöver leta upp och berätta om de goda exemplen. Vi kommer aldrig att veta hur många de är, men vi behöver veta att de finns och hur de fungerar.

Meyer och Brysac ger på flera sätt ett viktigt bidrag. Pax Ethnica är ett resultat av resor från Flensburg till Tatarstan, från södra Indien till Queens i New York. När studien är som bäst är den informativ, tankeväckande och inspirerande. Men framställningen lider av flera problem.

Till att börja med greppar författarna efter ett alltför stort byte. Vad är framgångsrik mångfald? Är det avsaknaden av våldsam konflikt mellan etniska grupper? Eller är det förmågan att ta sig från en historia av konflikt till en framtid av fredlig samexistens? Eller är mångfalden framgångsrik först när den saknar relevans för politisk mobilisering överhuvudtaget? Det är svårt att diskutera orsaker när vi inte vet vad som ska förklaras.

Det blir ännu svårare när framställningen saknar annan struktur än att olika omständigheter staplas på varandra, ofta som ett resultat av att olika, till synes nästan slumpvis valda intervjupersoner har hävdat någonting. Sällan diskuteras hur skilda faktorer förhåller sig till varandra, än mindre presenteras något mer sammanhängande analytiskt ramverk. De avslutande elva punkter som – förvisso förtjänstfullt – anger önskad riktning för städer och länder som vill få mångfalden att fungera har bara till viss del en koppling till de djupare analyser som presenteras. Ofta tar berättelsen långa och krångliga omvägar.

Ett avsnitt om relationen mellan danskar och tyskar i Flensburg glider plötsligt över i en diskussion om Marx och det tyska 1800-talet, från vilken vi aldrig riktigt återkommer till huvudfrågan. Den framgångsrika och för sin kommunism ökända indiska delstaten Kerala tecknas i närmast guideboksljusa färger, men analysen uteblir nästan helt. Att den danska staten har spelat en positiv roll för behandlingen av den danska minoriteten i Schleswig-Holstein förefaller uppenbart men det är inte svårt för en kritisk läsare att komma på många andra exempel där staters agerande för ”sina” minoriteter utomlands fått motsatt effekt.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Men ibland är analysen lödigare, som i avsnittet om Marseille, vilket också framstår som bokens huvudnummer. Meyer och Brysac lyckas där undvika klichéerna (betydelsen av fotbollslaget Olympique de Marseille nämns, men problematiseras också) och förtjänstfullt koppla samman geografi och stadsplanering med integration. Till skillnad från exempelvis Paris och Lyon, städer som har drabbats hårdare av etniska kravaller, är Marseille en mer blandad stad. Bergen runt staden har gjort att man tvingats placera de ”stora projekten” (motsvarigheten till våra miljonprogram) i stadens centrum, med resultatet att etniska minoriteter kommit att bosätta sig bland etniska fransmän.

Men Meyer och Blair Brysac adderar ytterligare faktorer till berättelsen om Marseille: den organiserade brottsligheten och traditionella klanliknande strukturer. Enligt borgmästaren kan freden mellan grupperna bevaras eftersom dessa i praktiken tillåts sköta sin egen rättskipning. Enligt en senator avstår stadens ungdomar från att bränna bilar i sina kvarter eftersom risken är överhängande att bilen tillhör någon som ingår i det egna nätverket.

Från svensk horisont är det intressant att se hur dessa mönster i hög grad stämmer in på Malmö, men inte på Stockholm eller Göteborg (även Karl Gerhard hade alltså fel). Samtidigt är Malmö den stad som haft mest etniska konflikter av de svenska storstäderna (och som naturligtvis också, likt nästan alla svenska städer, saknar den långa mångkulturella erfarenheten som Medelhavsstaden Marseille har). Detta inte sagt för att motbevisa de teser som presenteras om Marseille, utan för att påminna om det självklara – alla städer har olika förutsättningar att hantera den etniska mångfalden, och vägarna till framgång kan vara lika många som vägarna till misslyckanden.