Jag tänker på två personer när jag läser Marine Le Pens kronprins Jordan Bardellas bok Ce que je cherche – America Vera-Zavala och Benjamin Dousa.

Dramatikern och debattören Vera-Zavala var en av grundarna av den svenska avdelningen av den vänsterradikala Attackrörelsen. Denna rörelse kände ofta en frustration över att inte tas på allvar i debatten, deras perspektiv räknades inte riktigt när de vuxna i rummet skulle debattera ekonomi och utrikespolitik. Missnöjet stod inte i rimlig proportion till den omfattande uppmärksamhet som den lilla elitrörelsen faktiskt fick, men känslan av att inte få komma till tals var säkert genuin. Budskapet om att en annan värld är möjlig fick inte plats i alla SVT:s sändningar och i ”Sommar i P1” kunde Vera-Zavala bara vara med en gång per år.

Jordan Bardella uttrycker en liknande frustration. Även han tycker att en annan värld borde vara både möjlig och väl värd att diskutera. En värld utan tolererad religiös extremism, öppet stöd för terror på gatorna och hundratusentals illegala invandrare som lever i ett farligt parallellsamhälle vid sidan av det vanliga Frankrike. Bardella upplever att medierna länge försöker mörka problemen och allt som oftast stämpla dem som vill ta upp dessa som korkade extremister. De får inte heller vara med när de vuxna i rummet ska prata om nationens framtid. När Nicolas Sarkozy vill gå från att vara ”landets tuffaste polis” och justitieminister till president 2007 talar han faktiskt om problemen, men resultaten blir mycket magra. Det var även för honom mest ett vapen att använda mot de politiska motståndarna. Inte heller Sarkozy orkade ta sig an problemen på allvar.

Bardella vet att problemen är på riktigt. Liksom vår nye handels- och biståndsminister Benjamin Dousa är han uppvuxen i ett utpräglat utanförskapsområde – i Seine-­Saint-Denis norr om Paris centrum.­ Det tar tretton minuter att åka tunnelbana till de fina kvarteren längs med Seine. Bardellas kvarter präglas av gängvåld och öppen droghandel. Det har bara blivit värre under hans snart tre decennier på klotet. Under de perioder då kravaller rasat har varje expedition till närmaste butik varit ett äventyr. Litet längre bort ligger katedralen där nästan alla franska kungar har sina gravar. Området runt katedralen är mer välordnat; det ser nästan ut som ett kvarter i Frankrike.

Boken består av tre delar. Grunden är historien om Bardellas uppväxt och konfrontation med ett Frankrike som inte längre fungerar. Ett Frankrike där lagen inte gäller och de mest utsatta lämnas åt sitt öde. För Bardella blir vägen framåt studiedisciplin och privatskolor, med stöd av en visserligen splittrad men ändå fungerande familj. Han ägnar en del av sin tid åt att försöka lära nya invandrare frans­ka i en ideell organisations regi. Det går inget vidare men känns ändå som ett sätt att försöka göra saker lite bättre.

Den andra delen handlar om dagspolitiken och de senaste årens kamp om makten i Frankrike. Bardella är numera ordförande i partiet Nationell Samling (RN) – den renoverade nya versionen av Jean-Marie Le Pens betydligt mer extrema Nationella Fronten – och har varit den ledande kandidaten i två val till Europaparlamentet. I somras var han partiets kandidat till posten som premiärminister.

Bardella skildrar ett numera professionellt drivet parti som inte längre möts av samma kompakta motstånd från etablissemanget. Det är svårt när RN numera är landets överlägset största politiska parti. Vilket inte hindrar att han ibland anser sig bli utsatt för klassiska drev i medierna som inte drabbar andra politiker. Ofta är det nog helt korrekt att partiet grillas på ett sätt som inte motsvarar granskningen av konkurrenterna. Sedan finns det förstås fortfarande kandidater med ett komplicerat förflutet och partimedlemmar som inte riktigt har accepterat Marine Le Pens grundliga makeover av sin fars skapelse. De blir problem som medierna älskar att lyfta upp.

Den tredje delen är det Bardella hävdar att boken inte är och inte ska vara – en programförklaring. Han håller sig också i princip till den inriktningen. På några punkter är han dock tydlig om var partiet står, på andra kan man indirekt dra slutsatser av resonemang om händelser och politiska motståndare. Någon detaljerad bild av partiets program ger dock inte Ce que je cherche. Vad som är Bardellas prioriteringar blir dock tydligt – det han i titeln på boken söker.

Några saker reds ut väldigt tydligt i texten. Det gäller bland annat Ryssland. Bardella ställer sig tydligt på Ukrainas och Europas sida i konflikten med Putins Ryssland. Här finns få reservationer. Frankrike måste ge sitt stöd till Ukraina och Ryssland får inte gå segrande ur kriget. Man kan alltid fundera på hur bokstavligt budskapet ska tolkas men det betyder rimligen något när partiets ordförande lägger ut texten så tydligt.

Lånen från banker med kopplingar till Moskva är ett annat ämne. Enligt Bardella hade man verkligen inget val. Utan pengarna från öst hade partiet gått under. Inga andra var villiga att låna ut de miljoner som krävdes för att hålla verksamheten igång. Idag, med stora delegationer i både Europarlamentet och Palais Bourbon i Paris, är ekonomin inte längre något problem. En av de första saker Bardella gjorde som ordförande var att avveckla de kritiserade finansiella kopplingarna österut.

Även i frågan om antisemitismen är författaren väldigt tydlig. Han fördömer inte bara företeelsen i sig utan erkänner också att partiet har ett skamligt förflutet. Bardella försöker inte komma runt att vissa av Jean-Marie Le Pens uttalanden gick långt över gränsen. Det finns en anledning till att Marine uteslöt sin far ur det parti han en gång bildat tillsammans med en blandning av nyfascister, rasister och andra som även om de inte alla var extremister åtminstone stod långt ifrån den franska politikens centrum.

I sommarens val till nationalförsamlingen blockerades Nationell Samlings väg till makten av en ”republikansk front” bestående av alla partier utom just Bardellas eget. I fronten ingick även Jean-Luc Mélenchons Det okuvade Frankrike (LFI) som är ett öppet antisemitiskt parti vars representanter har vägrat att ta avstånd från Hamas terror. LFI har mycket tydligt allierat sig med extrema islamistiska grupper för att vinna ökat stöd i val, vilket har varit mycket framgångsrikt. Hur det ”republikanska” Frankrike får denna ekvation att gå ihop är en gåta. Den blir inte mind­re svårförståelig av att president Macron efter valet har vägrat att släppa in LFI i regeringen. Det är alltså inte bara de Gaulles 258 olika ostvarianter som gör Frankrike svårt att styra.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En aktuell fråga som kan få betydande konsekvenser är rättsprocessen om hur partibidragen från Europaparlamentet har använts av Bardellas parti. Resultatet kan under våren bli att Marine Le Pen inte kan ställa upp i presidentvalet 2027. Idag är hon favorit i opinionsundersökningarna.

Bardella konstaterar att han själv inte är inblandad – han klarar sig delvis på grund av ”den sena födelsens välsignelse”, som Helmuth Kohl ibland talade om kopplat till andra världskriget. Samtidigt ser han processen som ett exempel på lawfare – alltså juridik använd som ett politiskt maktmedel. Det vore i så fall inte första gången det händer i Frankrike. Extra pikant blir det hela eftersom den politiske veteranen François Bayrou just har tillträtt som premiärminister. Han fick tidigare avgå som justitieminister eftersom hans lilla mittenparti Modem hade anklagats för precis samma form av fiffel med bidragspengar från Bryssel som nu har drabbat Nationell Samling. En av Modems tidigare kandidater till att bli EU-kommissionär har tvingats bort av samma skäl.

Jordan Bardellas bok kombinerar inblickar i aktuell politisk historia med en ganska intim skildring av en ung mans väg från den problematiska förortens baksidor till de gyllene salarna i toppolitikens mitt. Han har kommit långt på kort tid. Inte utan motgångar på vägen, men efter en tid lyft till tunga poster av partiets fortfarande klarast lysande stjärna – Marine Le Pen. Han är utan tvekan en kompetent person och en skicklig kampanjpolitiker som behärskar den nya tidens redskap för att brett få ut sitt budskap.

Problemet med Jordan Bardella är hans partis historia och den brist på ekonomisk logik som återkommer i många sammanhang. Idag inser de flesta att se­gregering, extremism och kriminalitet är problem som måste tas på allvar – det gäller också att faktiskt göra det. Han verkar dela Trumps naiva tro på tullar, subventioner och osund samverkan mellan stat och kapital som vägen till en bättre värld. Rättvisa villkor för handel är en sak, men med dessa resonemang riskerar en framtida regering med ministrar från Nationell Samling att köra av vägen.