”Lidelsefullhet, ansvarskänsla och sinne för proportioner”, så beskrev sociologen Max Weber 1919 i sin föreläsning ”Politik som yrke”, de drag en politiker borde besitta. Vid ungefär samma tid skrev den amerikanske tidningsmannen Joseph Pulitzer: ”Vi behöver en klasskänsla bland journalister – en klasskänsla som inte har sin grund i pengar, men i moral, utbildning och karaktär”.

Om man ska tro Expressens grundare Carl Adam Nycop verkade Webers och Pulitzers förhoppningar 60 år senare infriade: ”Tidningarna har blivit en viktig informationskanal för medborgarna i demokratiska länder. De bildar en plattform, där allmänheten kan följa den offentliga debatten, läras sig hur samhället fungerar och samla argument och synpunkter för att själva slutligen kunna spela den roll som demokrati och parlamentarism ger åt enskilda medborgare.”

Strax före jul intervjuades statsminister Reinfeldt i Aftonbladet om sitt intresse för städning och lät sig fotograferas med en dammsugare, och i februari valde Newsmill att publicera en debattartikel om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins kärleksliv. Man kan inte låta bli att undra vad som hänt med vår politiska offentlighet. Hur blev politiken så trivial?

Den restriktiva hållning kring politikers privatliv som fram till mitten på 1990-talet (med Mona Sahlins ”Tobleroneaffär”) kännetecknade svenska medier, förklaras ofta med traditionen från partipressens dagar, då tidningarna alltid försvarade det egna partiet om motståndarna greppade stridsyxan. Men pressens ideal och pressetiska system hade också sitt ursprung i den moderniseringsprocess som pressen genomgick under 1920-talet och som bland annat innebar att det journalistiska och politiska etablissemanget gjorde gemensam sak och gick hårt åt den så kallade ”smutspressen”.

1927 kunde man i tidningen Fäderneslandet läsa rubriken: ”Rudolf Holmes olämplighet att fostra ungdom”. Tidningen, som var känd för sin kampanjjournalistik och sina giftiga reportage, hade kommit över två privatbrev från den socialdemokratiske ungdomsledaren Rudolf Holmes som ”bevisade” hans usla karaktär i kärleksaffärer.

Fäderneslandet visade hur Rudolf Holmes sju år tidigare då han var 31 år hade förfört en ung kvinna, Greta 19 år, och inlett en kärleksaffär. I tidningen publicerades även en kopia av ett brev till en fröken Welen som avslutades på följande komprometterande sätt: ”…träffa mig utanför Palats-Automaten halv tre. Men säg ingenting till Greta om att jag skrivet eller önskar träffa Er utan låt det bli en hemlighet mellan Er och mig tills vidare.” Fäderneslandets ville med den anklagande artikeln samt publiceringen av brevet se till att Rudolf Holmes avlägsnades från sin post som ungdomsledare, då de menade att det skulle vara fördärvligt för ungdomen att utbildas av ”en dylik figur som synbarligen själv är i avsaknad av begreppen: moral, heder och sedlighet”

Den journalistik som Fäderneslandet företrädde mötte dock starkt motstånd i samtiden. Den 12 oktober 1927 tvingades tidningen att lägga ned efter en omfattande bojkott och en i svensk presshistoria unik kampanj från pressen, politiken och folkrörelsen. Man eftersträvade högre nivå i det offentliga samtalet och ville värna individens privatliv.

Idag råder det konsensus bland journalister om journalistikens demokratiska samhällsfunktion och vikten av etik i rapporteringen. 

Men när riksdagsledamoten Annika Nordengren Christensen för en tid sedan för Newsmill tilläts skriva om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins hälsning till sin flickvän på den sociala nätverkssajten Facebook, gjorde Newsmill ett avsteg från den policy som svenska medier i princip har hållit sig till sedan slutet av 1920-talet. En policy som bygger på att ”allmänintresse” måste motiveras med tyngre argument än enbart det att allmänheten kan tänkas vara intresserad.

Christensens ”debattartikel” tog upp det faktum att Littorin hade skrivit ”Löv you… du är sååå söt” på sin 17 år yngre flickväns ”facebook wall”. I vilket avseende detta är värt att debattera hade även Christensen själv svårt att reda ut i sin artikel men huvudargumentet tycktes vara att det är svårt att ta en politiker på allvar som uttrycker sig i så banala ordalag, särskilt som flickvännen är så pass mycket yngre.

Christensens artikel är dock intressant för att den i sin trivialitet bryter tydligt mot de konventioner som länge gällt i Sverige kring publicering av detaljer kring politikers privatliv. De pressetiska reglerna är ju tydliga: ” Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”.

Att avsteg från ovan nämnda regel under det senaste decenniet har skett med ökad frekvens är ett faktum och att personorientering kring politiker också den har ökat är en realitet. Behandlingen i medierna av statsminister Fredrik Reinfeldts far och hans påstådda rattonykterhet (och den för kvällspressen slentrianmässigt ständigt återkommande frågan: ”borde du inte be svenska folket om förlåtelse?”)  är ett exempel från senare tid.

Inom den mediekritiska forskningen har utvecklingen framförallt förklarats med den tilltagande kommersialiseringen av medierna, den suddiga gränsen mellan nöjesjournalistik och seriös rapportering samt en ständig kamp om publikens uppmärksamhet. Helt enkelt en medial miljö där det kittlande och lättillgängliga så gott som alltid får företräde framför analys och fördjupning.

Men den typen av svepande generaliseringar har naturligtvis sina brister. På många sätt klarar medierna sitt demokratiska uppdrag bättre idag, med fler och nya medier, än för till exempel 30 år sedan. Utbudet är större, möjligheten till fördjupning bättre och granskandet av makthavarna är ofta omfattande.

Men om man nu inte bara kan skylla på det så kallade ”medieklimatet” varför anses då en ministers Facebookmeddelande värt att publiceras?  Och samtidigt, hur kommer det sig både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund har ansett det vara en bra idé att posera för fotografer med dammsugare och tala om städning, att förre statsministern Göran Persson valde att dansa med en ko i ett barnprogram och att den tidigare Folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att sitta kvar i studion i programmet Silikon istället för att demonstrativt resa sig och gå när programledarna frågade om han rakade pungen?

Förklaringen kan delvis sökas i en parallell förändring inom både politiken och journalistiken. En förändring som kan beskrivas i termer av ”professionalisering” och för vilken idealismen fått ge vika.

Andra hälften av 1900-talet innebar för den enskilde journalisten och politikern, oberoende av varandra, en rörelse mot tydligare och mer likriktade karriärvägar. Politikern arbetade upp sig inom ett ungdomsförbund, lärde sig politikens spelregler och det politiska hantverket – att fånga väljarnas intresse. Och för journalisten medförde professionaliseringen en mer uttrycklig fokusering på journalistiken som ett yrke bland andra yrken, där effektivitet och snabbhet i nyhetsproduktionen särskilt belönas. Både politiken och journalistiken har på så sätt utvecklats mot att gynna färdigheter som leder till klara resultat inom den egna verksamheten, vinna val eller sälja lösnummer, och att premiera de realistiska målen framför de idealistiska. Att journalister och politiker numer kan gå till PR-branschen utan att det väcker anstöt i de egna leden exemplifierar förändringen.

Professionaliseringen har dock i grunden varit positiv, ja, en nödvändig process för att skapa ett fungerande demokratiskt samtal. En politiker måste kunna nå sina väljare och få dem att lyssna och en journalist måste kunna fånga publikens intresse för att det demokratiska samtalet ska kunna initieras.

Max Weber och Joseph Pulitzer var inga romantiker. För Weber var den realistiska kompromissen inom politiken erforderlig och Pulitzer förstod värdet i att göra journalistiken tillgänglig och underhållande. Men de konstaterade också att politiken och journalistiken inte kunde jämföras med andra yrken, att de i en viss bemärkelse krävde ett ”kall”, ett starkt engagemang och en känsla för ansvar.

Problemet med dagens politiska samtal är inte så mycket trivialiseringen i sig som handfallenheten inför densamma; det att ängsligt rätta sig efter vad man upplever som offentlighetens spelregler.

De idéer kring politik och journalistik som Max Weber och Joseph Pulitzer i början av 1900-talet framförde utgick från en princip – principen om det egna ansvaret. Historien lär oss att samhälleliga förändringar ofta uppstår genom val och personliga ställningstaganden. En statsminister kan säga nej till att posera med en dammsugare och en chefredaktör kan säga nej till att publicera fikarumsskvaller.  Det kan i sammanhanget tyckas futtigt – men resan mot ett rimligare samhälle börjar ofta med ett enkelt ”nej tack”.