I ett klassiskt psykologiskt experiment visas en serie med tjugo bilder för en grupp försökspersoner. Bild nummer 1 föreställer en hund och nummer 20 en katt. Bilderna ändras gradvis så att nummer 10 föreställer ett djur som är en blandning av hund och katt. Det slående är att försökspersonerna inte upptäcker detta, de ser en hund därför att de är inställda på det. Först vid bild 18 eller 19 inser de att de tittar på något annat, och redan gjort detta under ett antal bilder. Fenomenet kallas gradvis tillvänjning och kan användas för att manipulera en motpart men det fungerar också utan en sådan avsikt. Vi vilseleder oss själva utan att vara medvetna om saken.

Forskningen om människors förmåga att varsebli, värdera och reagera på olika slags risker ger en tämligen entydig och nedslående bild. Varken som enskilda individer eller som kollektiv klarar vi på något självklart sätt av dessa uppgifter. Det typiska är att, som i hund- och kattserien, helt enkelt inte upptäcka en oväntad avvikelse i ett invant mönster. I andra fall kan människor visserligen upptäcka en hotande fara men antingen förtränga den eller överreagera och uppträda kontraproduktivt. Och ställda inför en komplex omvärld uppvisar människor en genomgående oförmåga att rangordna skilda risker med åtföljande tendens att överförsäkra sig mot skeenden med låg sannolikhet och bortse från andra med högre sannolikhet eller större faktisk negativ potential.

I takt med att samhället blivit mer komplext och beroende av oöverskådliga tekniska system och organisationer förstärks de intuitiva riskbedömningarnas tillkortakommanden. Både enskilda och samhället som helhet har i ökande utsträckning kommit att förlita sig på experter och institutioner, det som kan sammanfattas som samhällets varnings- och krishanteringsfunktioner. En del av dessa är vardagliga och deras förmåga testas fortlöpande mot ett faktiskt utfall. Missade eller överdrivna vädervarningar är i allmänhet självmarkerande och samma sak gäller ofta frågor om smittskydd.

För komplexa antagonistiska samhällshot är bilden delvis en annan. Också här är samhället och medborgarna beroende av varningssystem med förmåga att insamla och analysera data och dra relevanta slutsatser. Och även här finns kraftfulla psykologiska incitament för bortrationalisering respektive överreaktion. Men på dessa områden sker sällan någon fortlöpande verifiering och i vissa sammanhang ingen verifiering alls. De allvarliga samhällshoten reser dock samma slags frågor om förekomsten av mönsterseende, önsketänkande och under- respektive överreaktion som i det vardagliga förhållningssättet till hot och risker. Data som strider mot en vedertagen tolkning bortförklaras som felaktiga, ifrågasättanden betecknas som överdrifter och riktas istället mot budbäraren.

De allvarliga samhällshoten kan antingen ha formen av plötsliga och uppenbara händelser eller växa fram mer gradvis och smygande. De plötsliga förloppen kan komma överraskande och mer eller mindre ta samhället på sängen men också de gradvis framväxande hoten kan få samma effekt. Samhället varseblir här inte vad som är på väg, tittar bakåt istället för framåt och tar alltför länge skydd bakom en känsla av fortsatt normalitet. För lite och för sent lyder det ordspråk som beskriver följderna. De bagatelliserade, svårgripbara eller alltför osannolika hoten blir inte föremål för skyddsåtgärder förrän i efterhand, då de redan kan vara överspelade. Och den sena reaktionen undergräver i sig tilltron till myndigheter och politiska instanser men påverkar också synen på medier och experter.

Det mest omfattande varnings- och krishanteringssystem som Sverige och många andra länder byggde upp under 1900-talet var inriktat på yttre militära hot. Detta system syftade inte bara till att upptäcka en angripare vid horisonten och tända vårdkasarna, utan framförallt till att upptäcka förändringar i hotbilden så tidigt att skyddsåtgärder blev möjliga. Den 9 april 1940, då Tyskland invaderade Danmark och Norge, blev det i ett slag uppenbart vilka åtgärder som skulle ha behövt vidtas flera år tidigare.

Kalla krigets svenska försvarspolitik kom i hög grad att vila på dessa erfarenheter men med de stora säkerhetspolitiska förändringarna i Europa inledda med Berlinmurens fall förändrades bilden. Efter en period av osäkerhet under 1990-talet föreföll kalla kriget att vara över och den mest omfattande av samhällets varnings- och skyddsfunktioner kunde börja monteras ner och till sist formellt läggas ner. Dessa radikala åtgärder byggde på en ny omvärldsbild och legitimerades med säkerheten i denna.

I den säkerhetspolitiska genomlysning som genomfördes av den parlamentariska försvarsberedningen 2003 hade de flesta frågetecknen från 1990-talet till sist försvunnit. Kalla krigets geostrategiska hotbild var nu borta och ersatt av en tolkning helt baserad på de antagna säkerhetsskapande effekterna av den europeiska integrationsprocessen och dess allt fastare institutionella förankring. Europa hade, konstaterade man, gått in i en ny och stabil fredsordning där alla drog åt samma håll och väpnat våld helt enkelt inte längre var tänkbart som ett maktpolitiskt instrument mellan de stater som ingick i denna framväxande säkerhetsgemenskap. Hit räknades också Ryssland som antogs värdera goda relationer med väst allt högre. I en uppföljande bedömning pekade försvarsberedningen på de gemensamma säkerhetsintressen som gasledningen Nordstream antogs leda till.

Det ryska anfallet mot Georgien 2008 gick stick i stäv med denna bild av en allt stabilare fredsordning. Sverige, liksom i flera andra västländer, försökte tona ner betydelsen av kriget – det hade ju bara pågått i fem dygn och Georgien var ett litet land i utkanten av Europa, långt från dess kärnområden. Från både regeringen och försvarsberedningen bagatelliserades innebörden genom att man framhävde skillnaden mellan ett konfliktfyllt Kaukasus och ett i grunden stabilt Östersjöområde. Sprickorna i den säkerhetspolitiska analysen spacklandes över med en logik snarlik Tage Danielssons Harrisburgmonolog: Händelsen som sådan var ju extremt osannolik och när den nu ändå hände så var det tur att den hände där och inte här.

I denna förvissning fortsatte den svenska säkerhetspolitiken på den inslagna kursen mot ett litet yrkesförsvar utformat för deltagande i internationella operationer. Först med annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina 2014 rasade bilden av ett fredligt och stabilt alleuropeiskt säkerhetssystem samman och det stod klart att denna byggt på illusioner som båda blocken i svensk politik i bästa samförstånd tagit som intäkt för att i praktiken lägga ner totalförsvaret och därmed en förmåga som det förmodligen skulle komma att ta decennier att återskapa. Dikeskörningen var inte ofrånkomlig, varningssignaler hade funnits men hade avfärdats och med en kombination av önsketänkande och den stora försvarsslaktens irreversibla karaktär.

I november 2010 publicerade Säpo den dittills mest ingående offentliggjorda kartläggningen av vad man definierade som våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige. Lägesbilden beskrevs som allvarlig men knappast alarmerande. Sammanlagt beräknade Säpo att det då fanns omkring 200 personer aktiva i en jihadistisk subkultur. Denna beskrevs som löst sammanhängande nätverk som ofta hade karaktären av kompisgäng med en tendens att av-skärma medlemmarna för att stärka den egna identiteten.

”Någonstans längs vägen hade en snabb tillväxt ägt rum och en lika snabb ökning av benägenheten att ansluta sig till IS och i mindre grad andra jihadistgrupperingar.”

Det var framförallt två förhållanden i denna lägesbild som framhölls som lugnande. För det första verkade omfånget av miljöerna vara relativt konstant över tiden. Nyrekryteringarna motsvarade de personer som samtidigt lämnade miljöerna. För det andra verkade inte personerna i miljöerna utgöra något direkt säkerhetshot. Säpo bedömde att bara ett fåtal personer stödde tanken på våldshandlingar i Europa. Den övergripande slutsatsen i kartläggningen var att personer och grupper visserligen kunde begå våldsbrott men att jihadismen, enligt Säpos mening, inte utgjorde ett problem på samhällsnivå, även om den kunde utgöra ett hot mot enskilda personer utomlands och i Sverige. Slutsatserna från 2010 års kartläggning upprepades gång på gång under de följande åren. Alltfler personer ur jihadistmiljöerna reste vis-serligen ut till konfliktzoner, men fortfarande var det totalsiffran 200 som gällde och något säkerhetshot mot Sverige var det enligt bedömningarna fortfarande inte fråga om.

Hösten 2015 offentliggjordes nya siffror från Säpo. Plötsligt var det 300 personer som under de senaste åren rest ut för att strida. Av dessa beräknades 125 vara kvar i IS-området i Irak och Syrien medan ungefär lika många återvänt därifrån till Sverige och resten antogs ha stupat. Rekryteringen i Sverige av stridande fortsatte att öka, medan andelen återvändande minskade. Storleken på dessa siffror var inte unika för Sverige. Det tyska författningsskyddets motsvarande uppskattning var således 600 utresta. Men med hänsyn till folkmängden intog nu Sverige plötsligt en oväntad särställning med svårbedömda konsekvenser för landets säkerhet. Hur blev det så?

2015 stod det klart att den stora omfattningen av resorna till i första hand IS-området utgjorde ett helt nytt fenomen som både var mycket större och involverade fler personer än vad tidigare kartläggningar och bedömningar utgått från. Säpos siffra på närmare 300 jihadister från Sverige innebar att den tidigare kartläggningen antingen underskattat grupperingarnas storlek, eller att en snabb och inte förutsedd nyrekrytering ägde rum efter IS stora territoriella och propagandistiska framgångar från 2013–2014.

Det är uppenbart att slutsatsen om en i stort sett konstant jihadistmiljö i Sverige inte stämde i längden. Någonstans längs vägen hade en snabb tillväxt ägt rum och en lika snabb ökning av benägenheten att ansluta sig till IS och i mindre grad andra jihadistgrupperingar. Detta berodde knappast på att de samhällsfaktorer som brukar kopplas samman med radikalisering, som utanförskap och ekonomiska och sociala problem, förändrats. Förändringen var attraktionkraften i Islamiska statens appell att samlas under fanorna. I Sverige fanns uppenbarligen en stor mottaglighet för denna appell. Kraften i denna process underskattades av samhället och de åtgärder som skulle ha kunnat verka förebyggande initierades först i efterhand, när strömmen av frivilliga redan ebbat ut.

På förmiddagen den 26 augusti 2019 sköts den unga läkaren ihjäl utanför sin bostad i Malmö med sitt spädbarn i famnen. Mordet var ett i raden av dödliga skjutningar på öppen gata i Sverige, ofta geografiskt kopplade till det som polisens nationella operativa avdelning definierade som utanförskapsområden.

Sverige var länge ett land som betraktades som säkert. Väpnat våld och uppgörelser mellan kriminella grupperingar var inget som präglade vardagen. När denna typ av händelser började rapporteras mer frekvent i medierna tolkades de ofta mot en bakgrund av en större bild av relativt stabil brottsutveckling. Brottsförebyggande rådet Brå publicerade 2017 en omfattande undersökning av de långsiktiga trenderna i den svenska brottsstatistiken fram till 2015. En central slutsats var att det rådde en diskrepans mellan upplevd otrygghet och faktisk brottsfrekvens, så som denna kunde utläsas ur kriminalstatistiken. Medan en majoritet upplevde att brottsligheten ökat visade statistiken istället en i huvudsak stabil totalbild, där vissa brottskategorier ökat medan andra minskat. Också det faktum att befolkningen blivit större innebar att antalet brott måste sättas i relation till detta.

Bilden av normalitet underströks av en Bråstudie som publicerades i juni 2019 och som specifikt gällde brottskategorin dödligt våld. Huvudslutsatsen var att antalet sådana fall hade ökat något under de senare åren men att detta föregåtts av en lång och stabil nedåtgående trend. Den aktuella nivån var alltså fortfarande lägre än i början av 1990-talet och Sverige uppvisade i ett globalt perspektiv mycket låga nivåer av dödligt våld.

Denna bild av den långsiktiga brottsstatistiken kom att skymma en annan slutsats, att det dödliga våldets karaktär förändrats och att det i ökande utsträckning handlade om konflikter i kriminella miljöer. Men i den offentliga debatten kunde också denna förändring ges en lugnande tolkning. Det handlade om andras interna våld, medan den som bodde i rätt område, undvek brottsutsatta platser och inte umgicks i kriminella miljöer inte behövde löpa någon ökad risk.

Mordet på Karolina Hakim var bara ännu ett fall i den långa statistiska serien, men omständigheterna ledde till ett perspektivskifte som under hösten 2019 blev tydligt både i den offentliga debatten och i politikers och myndigheters reaktion. Från att ha betonat normaliteten och våldets marginella karaktär skiftade tolkningsramen och istället underströks det exceptionella i utvecklingen och det kriminella våldet betecknades nu ett allvarligt samhällshot som fått växa fram under lång tid. Det var framförallt våldets karaktär som förändrades och blivit mer urskillningslöst och kommit att kännetecknas av en tidigare inte upplevd råhet.

Denna förändring hade inte bara dolts av de statistiska serierna utan också av att viktiga förändringsfaktorer som tillgången på illegala och användarvänliga skjutvapen, liksom utnyttjandet av handgranater och mer eller mindre avancerade sprängladdningar snabbt ökat och saknar motsvarighet grannländerna. Tekniskt, men också i fråga om direkta och indirekta effekter, började det kriminella våldet mutera och alltmer likna våldet vid terrordåd och inre väpnade konflikter. Sverige var därmed på väg ut i en gråzon av tidigare inte upplevt slag och där de ansvariga myndigheterna och experterna inte kunde ge någon entydig förklaring på de bakomliggande faktorerna och där reaktionen från ansvarigt håll sammanfattades av statsminister Löfvens konstaterande i SVT:s Agenda den 17 november: Vi såg det inte komma.

Inget av de tre framväxande samhällshot som jag tagit upp här kom som en blixt från klar himmel. Den säkerhetspolitiska scenförändringen 2014 kom efter en lång tid av underliggande förändringar och varningssignaler. Oförmågan att tolka och reagera på dessa berodde inte på att de var svåra eller omöjliga att upptäcka utan på att de stred mot en övergripande säkerhetspolitisk världsbild som Sverige efter år 2000 alltmer kommit att inteckna. Motståndet mot en omtolkning hade därmed sin främsta grund i en kombination av önsketänkande och en insikt om den stigande politiska kostnaden för att medge att tidigare bedömningar varit missvisande.

”Tekniskt, men också ifråga om direkta och indirekta effekter, började det kriminella våldet mutera och alltmer likna våldet vid terrordåd och inre väpnade konflikter.”

Strömmen av frivilliga till IS var ett nytt och därmed svårare fenomen att upptäcka. Den tidigare uppskattningen av jihadistmiljöerna som konstanta blockerade också varseblivandet, eftersom antalet resande ökade snabbt och inte rymdes inom det uppskattade totalantalet. Kalifatet var ett mycket mer föränderligt och därmed svårprognostiserat fenomen och det problem som uppstod var samma slags fasförskjutning mellan varseblivande och reaktion som uppstod mellan insikten om det försämrade säkerhetsläget och besluten att återskapa den nationella försvarsförmågan. I fallet IS handlade fasförskjutningen främst om lagstiftning, men också om de insatser och den myndighetssamverkan som hade kunnat ge en tidigare varning och i bästa fall kunnat utnyttjas för förebyggande åtgärder.

Det kriminella våldets mutation är det samhällshot som tydligast illustrerar fenomenet med invanda mönster och gradvis tillvänjning. En för Sverige abnorm våldsutveckling normaliserades successivt och rationaliserades bort med hänvisning till att våldet var gängrelaterade uppgörelser och drabbade dem som var indragna i kriminell verksamhet. I bakgrunden fanns också att detta handlade om något som traditionellt inte betraktats som ett nationellt säkerhetshot utan primärt som ett lokalt eller regionalt ordningsproblem. Varseblivandet krävde alltså ett större mått av omtänkande och omdefinierande än ökad spänning i Europa eller en ökad ström av frivilliga till en våldsdyrkande statsbildning, trots att hotet denna gång fanns bokstavligt talat utanför porten. Det kriminella våldets mutation framstår som det förlopp som tydligast för tankarna till det psykologiska experimentet med hunden som gradvis blir en katt. Vi såg det inte komma, må vara det mest häcklade och kritiserade uttalandet i frågan, men kan innehålla ett större mått av sanning än vad en bokstavlig tolkning ger vid handen.