Jag är ett barn av punken. Jag köpte Sex Pistols nyutkomna Anarchy in the UK i Gamla stans skivhandel när jag var tretton, åkte hem med den till villakvarteret och blev så skakad av Johnny Rottens röst att jag langade ut singeln genom fönstret.

Mina generationskamrater och jag insåg, om vi kände efter ordentligt, att vi mådde jättejättedåligt. Och det berodde inte på att vi genomled svåra hormonstormar, utan på att staten och kapitalet satt i samma båt och att vi inte hade ”någonstans att vara”.

Vi var jättejättearga på staten som la sig i allting, och för att staten inte fixade fritidsgårdar och allaktivitetshus åt oss. Eller för att vi, när vi fixade våra egna allaktivitetshus, tvingades lyda samma lagar som alla andra; ja, att staten bara inte kunde vara lite schyrrebyrre och se mellan fingrarna när vi rökte brass eller spelade för högt.

Nej, logiken var inte klockren. Men det kanske den inte förväntas vara heller när man är femton.

Åter till den repressiva toleransen. Låt mig beskriva ett vanligt förlopp från de glada 70- och 80-talen.

I förorten slår sig några tonåringar ihop och bildar punkbandet Kloakråttorna. De är jättejättearga. Basisten Olle läser Bakunin och Brand och Arbetaren. Kloakråttorna spelar på fritidsgårdar, ger ut en ep på Mistlur och får en uppskattande recension i Schlager. På kvällarna hänger de på Röda Rummet, trycker i sig stöl under kristallkronorna och slår sig i slang med folk till hö… eller ok, vänster då.

Vid ett av borden sitter en fyrtioplussig producent på P 3. Låt oss kalla henne Bea. Hon vill visa sina chefer och kolleger att hon har örat mot rälsen och tumme med kidsen. Hon ger Olle en projektanställning som musikredaktör på sitt nystartade program. Olle tycker att det är rätt schyst. De andra på redaktionen är visserligen till åren, men det känns ändå som om han förändrar samhället, bara på ett annat sätt, utan att hysta molotovcocktails omkring sig, det går inte för sig i Radiohuset och han vill ju inte bränna upp Bea och de andra på redaktionen.

Åren går. kloakråttorna splittras på grund av meningsskiljaktigheter. Olle träffar en tjej. De får barn. Olle klättrar i radiohierarkin och blir så småningom själv producent. Han köper hus i Gamla Enskede och går på Bajens hemmamatcher. Han läser fortfarande Bakunin och premmar på Arbetaren men orkar inte hänga på Kapsylen numera när han har barn. Två stycken och ett tredje på väg.

Ibland när Olle träffar sina gamla kompisar kan de skoja galghumoristiskt om att de blivit lata och feta, men de har ändå örat mot rälsen och tumme med kidsen. Olle lyssnar på hiphop och tycker att det i grunden är samma grej som punken. Men numera har han räkningar att betala och en familj att försörja, och då håller det inte att ockupera hus och åka på anarkistträffar i Danmark. Han har samma ideal som när han var ung, men har insett att förändringen går långsammare än han hade trott. Det kanske inte funkar att hänga borgarna i lyktstolpar. Många av dem är dessutom ganska trevliga.

Såhär ser den repressiva toleransen ut, i grova drag.

Om du vill ha en konkret och välkänd bild av den, mana då fram scenen när den ursinniga matadoren med alla upptänkliga medel försöker förmå tjuren Ferdinand att attackera honom, så att han får briljera inför åskådarna. Men allt han möts av är ett sinnesfrånvänt leende, och en sträv tunga över bröstet.

När folk skriker och gapar bemöter man dem inte med vattenkanoner. Inte heller rycker man gitarrerna från dem och skeppar dem till Gotska Sandön. Nej, man erbjuder dem en plats vid fikabordet, skjuter över pepparkakorna och lyssnar tålmodigt till deras stollerier. Man nickar och hummar, och sen säger man någonting som erbjuder en skärva bekräftelse, och med varsam hand för man in dem på den rätta linjen.

Repressiv tolerans är att låta jättejättearga människor spotta och fräsa sig trötta, och sen säger man något med innebörden:

Vad du menar är väl ungefär så här…

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Då blir de jättejättearga människorna aningen mindre arga. Det går ju inte att vara arg på Bea!

Ni förstår vart jag vill komma. En hel generation av vänsterstollar tämjdes elegant av Bea och hennes polare, och har blivit hela och rena skattebetalare i Gamla Enskede. Är det en omöjlig tanke att dagens högerstollar skulle kunna tämjas på samma sätt, bjudas på pepparkakor och lite snyggt inprickade nickanden och hummanden och ledas in på den rätta vägen?

En given invändning är att det mellan Olle och Bea fanns en grundläggande värdegemenskap. SD-trollen skulle inte finna sig så väl till rätta på – för att tala med Jimmie Åkesson – ”skitkanalen” P 3. Men det kanske är dags för alla på högerkanten att ta sitt ansvar, beväpna sig med pepparkakor och tålamod och bjuda hem en sverigedemokrat, låta honom eller henne spotta och fräsa sig trött och sen nicka och säga:

Vad du menar är väl ungefär såhär…