Moderna dygder
Bildningen bör vara så anlagd, att den befordrar karaktärens utveckling och bidrager att förläna den dess ädla och äkta halt.
Så skrev Svensk Läraretidning, Veckoblad för folkundervisningen, i februari 1895, under rubriken ”Om karaktär och bildning”. Det är – naturligtvis – en tidstypisk text, förtjusande högstämd och pepprad med historiska, kulturella referenser, här nämns föredömen(som Pythagoras och Buddha) och varnande, bildade men karaktärslösa exempel (som påven Leo X och Sokrates beryktade lärjunge Alkibiades).
I november 2011, alltså drygt hundra år senare, skriver KD:s partiledare Göran Hägglund på DN Debatt kring samma begrepp, bildning och karaktär:
”Utbildning är, och bör också vara, karaktärsdanande. Därför tycker vi att det är dags att återupprätta ett bildningsideal. Vi behöver ge våra barn och unga kunskap för hela livet, inte bara för arbetslivet.”
I Hägglunds artikel är de historiska referenserna obefintliga, här finns, precis som i Richard Reeves text, också en målgrupp, man förstår att det är barn och unga som ska bibringas karaktär. I Svensk Läraretidning däremot finns inte den sortens perspektiv, snarare resonerar texten med en vuxen läsekrets.
Hägglunds utspel, med handfasta råd som att lära elever tvätta bort klotter, kunde givetvis läsas som enbart politiskt strategiskt, eftersom det skrevs vid en tidpunkt då flera partier började ta för sig av den av Björklund förda skolpolitiken. Alla ville ha sin bit av skolan, politikområdet som alstrade så många debatter.
Och Svensk Läraretidning har apropå detta en särskild formulering om politikers förhållningssätt till karaktär: ”Karaktär är konsekvens i lif och handlingssätt. En karaktär är därför alltid pålitlig och möjlig att beräkna – såvida han icke är diplomat eller politiker; ty sådana hafva åtminstone sin politiska karaktär i ett annat fack än det enskildt personliga.”
Vilket inte handlade om något avståndstagande till politiken, tvärtom hade tidningen grundats av Emil Hammarlund, riksdagsledamot för Liberala samlingspartiet och intensivt engagerad i skolfrågor, ofta i par med den möjligen mer ihågkomne Fridtjuv Berg. Hammarlund var också en av grundarna av Sveriges allmänna folkskollärareförening (SAF) och en radikal förkämpe för bättre villkor för en hunsad yrkeskår.
Organisationens veckotidning lästes också utanför kåren, vid publiceringen av artikeln om karaktär hade den en upplaga på en kvarts miljon.
Att behandla ämnen som karaktär och hur denna ska danas var också självfallet, det här var tider då riksdagsmotioner (som Hammarlunds många) hade samlingsbegrepp som ”skola och uppfostran” och folkskolläraryrket kunde betraktas som ett slags professionalisering av folkfostran.
Vill man ha fler perspektiv på att detta var en fostrande tid gällde fortfarande delar av lagen om husaga, alltså husbondens rätt att ge tjänstefolket stryk. Liberalen och publicisten Lars Johan Hierta hade länge kämpat förgäves för ett avskaffande, år 1858 reducerades lagen om husaga till att ”bara” gälla barn och avskaffades helt först 1920.
Försvar av husagan kom bland annat från konservative riksdagsledamoten Karl Gustav Löwenhjelm, general, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och under en period chef för de kungliga teatrarna. Han ansåg husagan mer nödvändig än någonsin, ”just i dessa dagar (1847 då Hierta först väckte frågan om avskaffande) då tjänsteklassens anspråksfullhet, lättsinnighet och irreligiositet äro i ett ganska märkbart stigande”.
Löwenhjelms förhållningssätt, att bokstavligt och sanktionerat banka vett i någon, framstår idag som närmast bisarrt primitivt.
Men politikers och andras ambitioner att få fason på folket eller åtminstone på (skol)barnen har inte upphört, om än givetvis i helt annan form. I all offentlig verksamhet och arbetsliv finns ett oupphörligt flöde av etikseminarier, policydokument, certifieringsstrategier och den överallt närvarande ”värdegrunden”. Det sistnämnda så diffus att Skolverket 2011, i redovisningen av sitt regeringsuppdrag att ta fram en ”värdegrundsportal”, fann anledning att skriva följande: ”Sammantaget framstår värdegrundsfrågorna som ett slags paraplybegrepp för en mängd frågor inom skolans område. Detta kan medföra att värdegrunden i någon mening uppfattas som varandes lite av varje och värdegrundens faktiska innehåll och betydelse riskerar att bli otydligt. I arbetet med att åskådliggöra värdegrunden har därför mycket tid ägnats åt prioriteringsdiskussioner och avgränsningar.”
”Värdegrund” är alltså svårdefinierat, liksom ”karaktär”, men medan det första är positivt laddat får nog ”karaktär” anses tämligen svårsålt, det har knappast potential att bli ett av det offentliga samtalets buzzwords.
Sannolikt är det många som håller med miljöpartiets Jabar Amin som i en replik bemötte Hägglund med att hävda att ”ett modernt bildningsideal” kräver att ”vi förkastar det kristdemokratiska karaktärskravet” för att ”istället satsa på ett skolsystem som ger individerna utrymme och som präglas av att ha öppna dörrar”.
Innebörden av Amins alternativ är knappast glasklar, men gångbar, till skillnad från begreppet ”karaktär” som ohjälpligt fastnar i det moderna samtalsfiltret, genom vilket ”värdegrund” alltså passerar utan problem, för att inte tala om krav på allas vår ”sociala kompetens”.
I Richard Reeves plädering för ”karaktär” finns också uttryck för sentida, lättsmälta buzzwords, när han i sin artikel fadersstolt beskriver sonen som ”vinnare” (utifrån sonens t-shirt-budskap), uppenbarligen involverar han detta med den övriga uppsättningen karaktärsdanande egenskaper, flit, uthållighet.
Återvänder vi till Svensk Läraretidning är man ytterligt noga med att skilja på framgång och karaktär, eftersom ”vinnarna” inte givet visar de bästa karaktärsegenskaper, man tar Agrippina den yngre, Pilatus och Napoleon som exempel på de framgångsrika, för sin tid bildade, men i avsaknad av karaktär: ”Här äro för övrigt exemplen talrika, emedan de flesta av världens mera framstående personligheter varit mer eller mindre egoistiska.”
Den som tycker att folkskollärartidningar från slutet av 1800-talet är mer än lovligt dammiga referenser för diskussioner om karaktär kan hämta exempel från samtida skönlitteratur.Här är Ian McEwans roman Hetta närmast perfekt. Romanens huvudperson, Michael Beard, är Nobelpristagaren som efter tidig geniförklaring gör karriär på andras bekostnad och meriter, han är alltså något så anstötligt som en fuskande forskare, dessutom en synnerligen trolös partner som krökar, röker och hetsäter, men som tack vare omvärldens fjäsk för hans vetenskapliga meriter och stjärnstatus klarar sig undan kritik.
Romanen är i hög grad en diskussion om människans förhållande till klimatet, också det en fråga om karaktär, och Michael Beard får förstås personifiera mänsklighetens förhållande till jorden. I flera intervjuer har Ian McEwan resonerat kring detta, om att agera och konsumera mot bättre vetande.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Att ge efter för omedelbar behovstillfredsställelse och impulser att äta, köpa, ta för sig framstår visserligen som motbjudande karaktärslöst hos Beard, men går också – om vi bortser från klimataspekten – att se som ansvarsfullt, ety det hejdlösa konsumerandet blivit en förutsättning för ekonomiskt välstånd. Det är etablerat och accepterat att det är nödvändigt att ”få fart på” den privata konsumtionen, att det stundtals är detta shoppande som ser till att ekonomin alls har styrfart.
Så hur skulle det då se ut om vi övergav man-måste-ju-få-unna-sig-kulturen, den som definitivt kan sägas ha segrat över det där som uttrycktes 1895 i folkskollärarnas tidning, ”karaktär är viljans stål”?
Det finns (minst) ett talesätt om att se upp med vad man önskar sig, så den som i likhet med Reeves och Hägglund hoppas hitta ett sätt att dana karaktärer bör betänka att resultatet – individer som avstår från meningslös konsumtion till förmån för exempelvis bildning av den sort som inte garanterat leder till anställningsbarhet – skulle kunna ha högst menlig inverkan på BNP.
Det är, ur den synpunkten, nog bättre (om än inte för klimatet) att fortsätta att försöka fostra i riktning mot de sanna, moderna dygderna; att visa karaktär genom att jobba så mycket och så länge som möjligt för att ha möjlighet att köpa.
Och det är alldeles självfallet ett samhälle och en livsstil som redaktörerna för Svensk Läraretidning inte hade kunnat föreställa sig när man formulerade sig om hur ”denna själens utdaning består i att hafva fått sinnenas fönster öppnade för livet, det inre så väl som det yttre, att hafva fått förståndet logiskt gymnastiseradt, så att det rår att begrunda tingen och draga hälsosamma sslutsater, att tänka öfver sig själf och sin värld.
Men det finns utan tvivel något fascinerande, rentav vackert i att begreppen, karaktär och bildning, fortfarande alls diskuteras.
MarieLouise Samuelsson är journalist och författare.
Journalist och författare.