I Richard Fords roman Independence Day lämnar huvudpersonen Frank Bascombe New Jerseys vägnät och mäklaruppdrag under ett par julidagar. I stället kör han nordost, i riktning upstate New York. Färden går genom byar och småstäder utan historia och framtid. Bascombe ser förstrött och illusionslöst igenom idyllen och de falska anspråken.

Hans destination är ett av de mest uramerikanska som tänkas kan: Cooperstown. Här påstås, utan att något som helst övertygande bevis presenteras, att nationalsporten baseball uppfanns 1839 av Abner Doubleday. Men därigenom kunde grunden läggas för en storindustri som gjort en ort på dryga 2000 invånare helt immun mot allt vad börsfall och lågkonjunktur heter. Hit tar sig hundratusentals varje år till ”Baseball Hall of Fame” där de bästa spelarna genom tiderna är representerade: Babe Ruth, Joe DiMaggio, Ty Cobb och en rad andra ikoner.

Cooperstown är en krass och framgångsrik affärsidé som bygger sin existens på en myt. För många amerikaner är baseball mycket mer än en sport. Den utgör ett mentalt, nationellt tillstånd som under dryga hundrafemtio år format kultur, historia, politik och språk. Trots att långtifrån en majoritet amerikaner ser på eller har spelat baseball står knappast någon opåverkad av dess inflytande.

– Girls! Baseball är som livet.
Han ser verkligen ut att mena det, och gruppen av flickor i tolv-tretton årsåldern som guidats runt ”Baseball Hall of Fame” lyssnar artigt. Det är en rar, liten utläggning om hur baseball formar oss från tidig ålder, att rundandet av baseballplanen kan förstås som en symbol för mänsklig utveckling. Spelet går ut på att ta sig hem, till den fjärde och sista plattan: home plate.

Jag tänker på detta, omgiven av besökare som andäktigt betraktar namnen på kopparsköldarna som satts upp längs museiväggarna. Den amerikanska erfarenheten präglas av rotlöshet, rörlighet och omstarter. Den har få konstanter, men baseball är en av dem. De många och långa matcherna från april till september skapar en rytm och känsla av gemenskap. ”America´s pastime”, USA:s tidsfördriv, har en stark emotionell laddning som ibland kan vara äckligt sockersöt men också hjärtskärande. Baseball med sina årligen återkommande löften och drömmar om stordåd och mirakulösa vändningar blir, liksom livet, nästan aldrig som man tänkt sig eller hoppats. 2008 skulle Chicago Cubs efter ett hundra års nederlag och besvikelser bli mästare och vinna ”the World Series”. Efter en lysande grundserie följde den oundvikliga kollapsen i slutspelet. Och som vanligt får Chicago trösta sig med att ”wait ´til next year”.

Frank Bascombes besök i Cooperstown är alltså nästan övertydligt symboliskt. Han är en i många avseenden vinddriven man som längtar efter förankring och samhörighet. Det får han inte av baseball, inte den dagen. I stället inträffar trots den bästa av viljor en katastrof som kortsiktigt utgör ett mänskligt misslyckande men på längre sikt visar sig vara en vändpunkt, början på hans oberoende.

Mitt eget besök i baseballens Mecka äger rum samtidigt som Wall Street upplever sin värsta vecka någonsin. Nyheterna på National Public Radio är så omskakande att de känns overkliga och kampen mellan McCain och Obama irrelevant. Likt Frank Bascombe har jag kört längs route 28 mot Cooperstown, inte i juli utan i oktober när lövträden i Catskill Mountains fattat fyr och flamma. Delstaten New York är solitt demokratiskt men detta är en konservativ och synnerligen vithyad enklav med småjordbruk och låglönejobb. Utanför vackra och blygsamma små trähus ser jag emellanåt två skyltar: den ena förkunnar ”McCain/Palin 2008”, den andra ”For Sale”. Frank Bascombe skulle ha uppskattat ironin i denna konflikt mellan hopp och verklighet. Under all denna dramatik och mänsklig utsatthet spelas trots allt baseball. När nästan ingenting verkar beständigt finns i alla fall en fast punkt i tillvaron. Life goes on.

Just inställningen att baseball, trots inslag av mutor och droger, är genuint och oförfalskat bidrar särskilt till mytbildningen. ”Where have you gone Joe DiMaggio? The nation turns its lonely eyes on you” sjunger Simon och Garfunkel 1968 i ”Mrs Robinson”, en hyllning till och längtan efter ett USA som de vet aldrig har existerat. (Enligt uppgift ställde sig den då pensionerade DiMaggio frågande inför textraden: ”I did´nt go anywhere!”.) DiMaggio är rätt och slätt ett begrepp i amerikansk populärkultur. Enligt Wikipedia förekommer han i John Fogertys låt ”Center Field.” Han och hustrun Marilyn Monroe – gifta i 272 stormiga dagar omnämns i Jennifer Lopez’s ”I´m gonna be all right,” i Madonnas ”Vogue”, i Tori Amos ”Father Lucifer,” i Sleeper´s ”Romeo Me,” och i Billy Joels ”We did´nt Start the Fire.” Woody Guthrie skrev ”DiMaggio Done It Again”. I Seinfeld-episoden ”The Note” hävdar Kramer att han sett honom äta donuts på ett café. DiMaggio får också en referens i ”Simpsons”. Och av någon obegriplig anledning nämns han desssutom i filmen ”Star Trek: The Next Generation.

Hollywood och baseball lever förstås i symbios. Nästan hundra filmer av skiftande kvalitet har producerats, med bland annat Tim Robbins, Gary Cooper, Kevin Costner och Robert Redford. Den sistnämnde spelar huvudrollen i filmen The natural som baseras på romanen med samma namn av Bernard Malamud. Till skillnad från boken har filmen – naturligtvis – ett lyckligt slut.

En viktig orsak till baseballs särställning är att spelarna ser normala ut. Ja, de är snabbare och starkare än de flesta av oss. Men de är inte två meter och utför osannolik luftakrobatik. Inte heller väger de 150 kilo och döljs bakom en skyddsutrustning som mer verkar höra hemma i en stridszon än på en idrottsarena. Med hjälp av lite fantasi kan en manlig åskådare på en basaballmatch utbrista : ”Det där skulle jag ha kunnat gjort bättre!” (För intresserade kan jag rekommendera den tyvärr bortgångne komikerns George Carlins monolog ”Baseball vs Football” http://www.youtube.com/watch?v=64TQ67xMHBo)

Kanske är det också något i själva spelet, tystnaden, longörerna men också det oväntade och slumpmässiga, som lockar fram ett intellektuellt och konstnärligt förhållningssätt. Don DeLillo låter romanen Underworld inledas med och ha som resonansbotten den legendariska matchen mellan New York Giants och Broklyn Dodgers 1951., Bollen som slås ut på läktaren då en home run avgör kampen utgör konstanten i en berättelse som blixtsnabbt rör sig mellan tid och rum, mellan karaktärer och tema.

Ingen annan sport i USA bevakas heller av så välskrivande journalister med så skilda perspektiv. Roger Angell, tidskriften New Yorkers förre litteraturredaktör, har i många år skrivit essäer om spelare och lag som även den helt oinitierade kunnat njuta av. Samtidigt är det en sport som kan brytas ned in i minsta beståndsdel, där varje liten uppgift noteras, bedöms och sätts i sitt statistiska men också historiska sammanhang. Det skenbart enkla – man kastar bollen, slår den och fångar den – är i själva verket en ytterst raffinerad historia med intrikat taktik och ett oräkenligt antal handlingsmöjligheter inför varje fast situation. Här och i stort sett endast här tvingas de notoriskt otåliga amerikanerna till reflektion och introspektion under några timmar.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

I sitt banbrytande verk The American Language fäster språkvetaren, satirikern och journalisten H L Mencken stor vikt vid det amerikanska språkets regionala variationsrikedom och inte minst bruk av idiom och bildspråk från en rad områden. Dit hör bland annat baseball som ju också snabbt fick ett stort fokligt genomslag och gav en möjlighet för immigranter att lära sig smälta in i Den nya världen. Den tiden är sedan länge förbi men sporten utövar fortfarande ett betydande språkligt inflytande, inte minst i politik.
För en kongressledamot som legat lågt men som snart står inför ett avgörande är det dags att likt en slagman ”step up to the plate”. När Barack Obama behövde någon som talade för hans sak användes emellanåt senator Edward Kennedy som ”pinch hitter”. Och när någon misslyckas gång på gång med en uppgift har han ”struck out”. En politiker som inte vill precisera sig men ändå i runda slängar uppskatta vad något kommer att kosta ger ”a ballpark figure”.

Uttrycket används också i andra sammanhang, som till exempel i Quentin Tarantinos film Pulp Fiction när Jules Winnfield upprörs över att hans chef, gangsterkungen Marsellus Wallace, nästan tagit livet av någon som gav hans hustru fotmassage. Straffet saknade proportioner. Handlingen, fotmassagen, kunde inte jämföras med otrohet:
”It ain’t no ballpark either. Look maybe your method of massage differs from mine, but touchin’ his lady’s feet, and stickin’ your tongue in her holyiest of holyies, ain’t the same ballpark, ain’t the same league, ain’t even the same fuckin’ sport. Foot massages don’t mean shit.”
Och baseball är bara en sport. Men utan den skulle USA vara ett helt annat slags land.

 MATS WIKLUND