När allt kunde ifrågasättas
I upplysningstidens Paris fördes i de litterära och filosofiska salongerna en avancerad debatt, där inget var heligt. Allt kunde och skulle ifrågasättas. Utmanande angrepp riktades gärna mot vedertagna uppfattningar, särskilt kyrkans dogmer och föreskrifter. Därmed förbereddes framtidens sekulariserade samhällen med religionsfrihet – även frihet från religion. På kristet håll förfasade man sig framför allt över de sammankomster där baronen Paul Henri d’Holbach (1723–89) svarade för värdskapet. Två eftermiddagar i veckan tog han i hemmet emot filosofer för middagar med föredrag och diskussioner.
d’Holbach var adelsman av tyskt ursprung men levde i Paris som naturaliserad fransman. Hans mor dog tidigt och fadern brydde sig inte om sonen, som växte upp med sin farbror. Han studerade vid det högt ansedda universitetet i holländska Leyden, några år efter att Linné där förvärvat sin medicine doktorsgrad. Ekonomiskt oberoende var denne man tack vare ett stort arv som gav honom möjlighet att uppträda som frikostig mecenat gentemot filosofer i nöd. ”Den förste ateisten” har han kallats, naturligtvis med betydande överdrift eftersom ingen kan avgöra vem som var pionjär i detta avseende. Dock, i upplysningens Frankrike svarade han för den radikalaste och mest konsekventa polemiken mot religion och kyrka. På 1800-talet proklamerade Nietzsche Guds död, men redan under det föregående seklet fanns alltså föregångare. Gudlösheten blir hos d’Holbach inte bara en provocerande gest, utan en integrerad del av en genomtänkt livsåskådning.
Öppet uttalad ateism var ännu en ny föreställning, som gav upphov till chockerade reaktioner och ryktesspridning. Indignationen växte, stimulerad av fantasifulla spekulationer om lukulliska måltider där libertiner och hädare eggade varandra till allt gruvligare blasfemier. Kring mitten av 1700-talet frodades i katolska kretsar föreställningar om en ateistisk-materialistisk sammansvärjning över nationsgränserna.
d’Holbach inledde sin verksamhet som skriftställare i upplysningens största projekt, Diderots och d’Alemberts Encyklopedi. Där svarade han för ungefär 400 artiklar i ämnen som bergshantering, mineralogi, geologi, kemi och fysik. I början av 1760-talet tycks d’Holbach definitivt ha blivit ateist, och då inleder han en omfattande publicistisk verksamhet riktad mot kyrkan och kristendomen.
Åren 1767–72 lät han trycka tjugo volymer med antiklerikala texter författade av andra, ofta avlidna skribenter. Detta material hade tidigare existerat endast som cirkulerande manuskript. Dessutom ingick i utgivningen elva band som han själv skrivit. Alltsammans publicerades anonymt, alternativt med författarnamn från döda eller uppdiktade personer. Produktionen hade sina konspiratoriska inslag med manuskript som skickades utomlands för tryckning innan de återsändes till Frankrike. En mindre krets visste nog att d’Holbach som inspiratör eller författare låg bakom denna polemikens flodvåg, men allmänt känt blev det först efter hans död. Föga överraskande har forskningen kring ateistbaronen i hög grad kommit att handla om attributionsproblem – vad är egentligen författat av honom?
Som adelsman och ekonomiskt oberoende kunde d’Holbach ta sig andra friheter än gemene man. Ändå ingick försiktighet och hemlighetsmakeri i en befogad strategi. Om böcker med förgripligt innehåll tryckts utomlands och författarna inte längre fanns bland de levande kunde rättsväsendet inte ingripa mot den verklige upphovsmannen. Reaktionerna från kyrkan blev aggressiva, repressalier drabbade distributörerna medan d’Holbach själv klarade sig. Det förekom att böckerna enligt domstolsbeslut överlämnades till bödeln att brännas, men ryktet förmälde att det ofta var attrapper som gick upp i lågor medan originalen av radikala meningsfränder räddades undan till parlamentsbiblioteket. Den litterära aktiviteten var emellertid tidsbegränsad; d’Holbach publicerade sitt sista verk 1776, därefter menade han sig ha fullgjort sin livsuppgift och var inte längre verksam som författare.
d’Holbachs viktigaste verk, det omfångsrika Système de la nature, utkom första gången 1770 under pseudonymen Mirabaud, ett namn som var övertaget från en avliden vän. Under 1800-talet publicerades arbetet så småningom med rätt författarnamn utsatt, och blev snart en klassiker bland religiösa skeptiker och fritänkare i och utanför Frankrike. Verket har med rätta beskrivits som ”materialismens bibel” och ”en frontalattack mot religionen”. Polemiken är både skarp och kompromisslös. d’Holbach är som skribent en flyhänt journalist snarare än en subtil filosof, han uttrycker sig gärna tillspetsat med starka ord som ”bedrägeri”, ”lögn”, ”vidskepelse”. Som effektfullt offensiv retoriker liknar han senare tiders religionskritiker som Bertrand Russell i England eller Ingemar Hedenius i Sverige.
En summering av religionens fördelar och nackdelar utmynnar i en tveklöst fördömande slutsats, att ”det onda är väldigt som oceanen, och det goda som möjligen gjorts är litet som en vattendroppe”. Som belägg åberopas en formlig eländeskatalog av bloddrypande religionskrig med fanatism, tortyr och massmord. Deism eller allmänt tvivel framstod för d’Holbach som otillräckliga halvmesyrer, bättre att direkt sätta yxan till roten för att fälla det murkna trädet. Föga överraskande ansåg andra upplysningsfilosofer denna inställning vara uttryck för överdriven aggressivitet. Encyklopedisten d’Alembert hävdade till exempel att ateistbaronens militanta religionsangrepp var taktiska missgrepp, man borde gå fram mer försiktigt och formulera sin kritik indirekt. Bland dem som efter ett besök skrämdes bort av de radikala tongångarna vid det d’Holbachska middagsbordet var Rousseau. I dennes självbiografiska klassiker Bekännelser ingår ett mindre smickrande porträtt av värden, som ibland också påstås ha stått modell för ateisten Wolmer i Rousseaus brevroman Julie eller Den nya Héloïse. I sina förklaringar över religionens uppkomst övertar d’Holbach kända argument från tidigare filosofer som Hobbes, Spinoza, Hume med flera. Föregångarnas resonemang tillspetsas och radikaliseras dock avsevärt. Fruktan och okunnighet framstår som avgörande faktorer. Skräcken kan gälla obegripliga naturfenomen som missväxt, översvämningar och jordbävningar. Religionen erbjuder då en förklaring, det är vredgade gudar som sänder dessa katastrofer till straff. Där kommer kyrka och prästerskap in i bilden, någon måste ju besitta särskild kunskap och upplysa om vilka riter som förmår blidka dessa nyckfulla väsen uppe i himlen eller var de nu finns. Böner och offer blir nödvändiga, också grymma ceremonier. Tron sprider sig så bland det okunniga och vidskepliga folket, som längtar efter tröstande läror. De troende uppfattas alltså som en vilseförd massa, vilken i oreflekterad slentrian anammar den religiösa förkunnelsen.
Prästerskapet avsöndrar sig enligt d’Holbachs historieskrivning tidigt som en privilegierad kast, vars representanter inte behöver befatta sig med kroppsarbete. Med despotiska härskare utvecklas en symbios av ömsesidigt beroende. Världsliga makthavare kan drabbas av bannlysning och eviga straff om de angriper kyrkan, och denna garanteras i gengäld det skydd mot det arbetande folket som vapen och övade krigare erbjuder. Despotism och vidskepelse hör samman historiskt, onda härskare härjar medan gudstjänande bedragare tröstar de drabbade med tomma ord. En god härskare däremot, hävdar d’Holbach, behöver varken präster eller gudar. Guden eller gudarna skänker större legitimitet åt makthavarnas position. Ingen har rätt att sätta sig upp mot den gudomliga viljan, som den uttolkas av det högsta väsendets representanter på jorden. Kungen är Gud och Gud är kungen. Människans förhållande till guden motsvarar relationen mellan sträng far och lydig son, herre och slav, kung och undersåte. I alla dessa fall belönas servil kult, medan opposition bestraffas med största stränghet. Religionen hjälpte alltså tyrannerna att behålla makten, och prästernas brott består i att de inte ifrågasatt denna ordning utan tvärtom dragit nytta av den. Eller med d’Holbachs polemik formulerad i burdus klartext: ”Teologin är nyttig bara för dem som lever på andras bekostnad och som tagit sig rätten att tänka för de arbetandes räkning.”
Upplysningsfilosoferna var inte de första som reagerade mot vad de såg som orimligheter och motsägelser i kristendomen. Redan under antiken framträdde hedniska filosofer som kritiserade den nya religionens dogmer i skrifter som ofta gått förlorade, även om innehållet är indirekt känt genom kyrkofädernas försök till vederläggning. Den paulinska försoningsläran har i ett par tusen år framstått som fullkomligt obegriplig och absurd för de rationellt tänkande. d’Holbach uttrycker sig kategoriskt avvisande om denna doktrin. För honom är det rent vanvett (cetexcès de folie) att universums allsmäktige härskare skulle ha beordrat avrättning av sin egen son för att värdigas förlåta synder begångna av de människor han själv skapat till sin avbild. Här räckte alltså inga vanliga offer av djur och människor. Det krävdes, skriver d’Holbach, en gudasons död för att stilla Den allsmäktiges måttlösa vrede.
Den monoteistiske guden, Jahve eller Allah, uppfattas som en skapelse av människans fantasi och önsketänkande. Han är en osynlig fantom som ger upphov till otaliga fabler, den ena mer bisarr än den andra. Dit hör tron på ett liv efter kroppens död, en utlovad existens som tyvärr blir viktigare än vår stund här på jorden. För d’Holbach innebär döden det totala utslocknandet, vilket enligt honom är att föredra framför de eftervärldar som prelater och heliga skrifter förespeglar. d’Holbach går så långt att han beskriver religionen som ett gift, som sprider laster epidemiskt och håller människorna kvar i okunnighet eftersom gudstron hindrar vetenskapliga framsteg. I värsta fall struntar fanatikerna i rådande lagar och eftersträvar att etablera egna rättssystem på religiös grund. Här anspelar författaren närmast på jesuiterna i 1700-talets Europa, i våra dagar föreligger samma hot globalt framför allt genom islamistiska fundamentalister.
”Om Gud inte finns då är allt tillåtet”, heter det hos Dostojevskij. Den uppfattningen delar inte d’Holbach, för honom behövs inte eskatologiska straff och belöningar för att människor ska avhålla sig från synd och leva rättrådigt. Moral kan inte byggas på religiös sanktion, i synnerhet inte från den kristendom som ”vattnar jorden med tårar och blod”. Författaren är uppenbarligen starkt engagerad i problematiken. I en kapitelrubrik frågas om ateismen är förenlig med god moral, och spörsmålet besvaras jakande med emfas. d’Holbach upplyser belackarna att den som befriat sig från gudars vrede fördenskull inte super sig full varje dag, inte förför sina vänners fruar och heller inte bryter sig in hos grannarna för att stjäla bordssilvret.
d’Holbach menade att den lögnaktiga religionen borde ersättas av en annan tro, som är nyttigare för människorna och samhället. Hans världsförklaring är entydigt mekanistisk, grundad på idéer hos antika filosofer som Demokritos och Epikuros, kompletterad med rön från senare tänkare, framför allt Galilei och Newton. d’Holbach var övertygad om att naturen deterministiskt styrs av oföränderliga naturlagar. Människan däremot uppfattas som föränderlig, hon kan använda sitt förnuft och lära av erfarenheter. Individerna är inbördes olika, därför beroende av varandra för att möjliggöra materiella framsteg och moralisk utveckling.
I sina handlingar söker människan efter det nyttiga som gör henne lycklig. I enlighet med flera samtida filosofer är d’Holbach alltså utilitarist, och för honom bestäms inte det goda av Gud eller präster utan av människor i samverkan. Dygd är det som är nyttigt och därmed förnuftigt, synd är det som skadar och samtidigt är oförnuftigt. Den dygdige mannen handlar därför på sådant sätt att hans och medmänniskornas lycka förmeras. En förnumstig doktrin av det slaget motiverar onekligen besvärliga frågor om hur nyckelbegrepp som ”nytta” och ”lycka” egentligen bör definieras. Här menar d’Holbach behändigt att sådana problem lämpligen avgörs av den minoritet som vet bäst. Politisk demokrat är han inte, hans idealsamhälle styrs liksom Platons utopi av visa filosofer. Dessa bör ha lagarna på sin sida och härska i samförstånd med upplysta furstar eller kungar med begränsad makt. Samhället förbättras genom att filosoferna åtar sig värvet att med kloka argument och övertygande debatt undervisa makthavarna. Ateister är sant fromma i den bemärkelsen att de verkar för att världen blir bättre, därför måste förstås de pedagogiska filosoferna rekryteras just bland dem.
Samtidigt var d’Holbach övertygad motståndare till envälde och menade att lagstiftningen var till för att motverka maktmissbruk. Sociala och ekonomiska orättvisor borde enligt honom på längre sikt elimineras, och rikedomar omfördelas till nackdel för kyrkan och aristokratins stora jordägare. Redan innan så skett måste emellertid alla bidra till statens utgifter. d’Holbach använde inte det moderna uttrycket att det är ”häftigt” att betala skatt, men handlingen var för honom ett viktigt uttryck för social rättvisa.
d’Holbachs samhällsidéer är tidstypiska och inte helt originella, med ett undantag. Ovanligt nog erkänner han nämligen rätten att göra uppror. Despoter behöver man inte lyda, men det innebär inte att alla revolter anses rättfärdiga. Hämndlysten allmoge eller proletärer i anlopp mot överheten ville d’Holbach inte se. Om massan tar lagen i egna händer blir resultatet anarki. Istället bör förändringar genomföras under ledning av ansvarsfulla representanter för samhället. Det förblir oklart hur det i praktiken tänks gå till att avsätta maktmissbrukande despoter. Parlament och partipolitik fanns inte, och erfarenheter av konstitutionellt styre saknades i 1700-talets Frankrike. I samband med dessa politiska spekulationer kring maktskiften kan man inte undgå att notera ett kronologiskt sammanträffande: d’Holbach avled det stora revolutionsåret 1789!
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Han förebådade revolutionen genom att förneka religionen, predika materialism och angripa den politiska absolutismen. Under skräckväldet skickades dock ironiskt nog ateister till giljotinen eftersom Robespierre lanserat en egen religion som inte fick utmanas av konkurrerande läror.
d’Holbachs författarskap rör sig mellan två poler, fatalism och hopp om förändring. Han kan hävda att religionen alls inte är till nytta för den stora massan, och han tänker sig att den allmänna kunskapsnivån borde höjas genom debatt och upplysning. Vanligare är likväl att han förbehåller ateismen en läsande och tänkande elit som är mottaglig för filosofisk undervisning. Folket och genomsnittsmänniskorna däremot fruktar sanningen och håller intill döden fast vid sina tröstande illusioner. Religionen kommer aldrig att försvinna, målet kan heller inte vara att göra alla till ateister. Däremot är den lärda och upplysta minoritetens verksamhet till nytta för samhället, och om denna lilla skara växer kan vidskepelse och fanatism bekämpas desto mer framgångsrikt. Som följd av spridd ateism får vi så mer av förnuft, framsteg, lycka.
I det sekulariserade Västerlandet är religionsfriheten numera betydligt större än på d’Holbachs tid. De som förnekar Gud och kyrkliga doktriner behöver inte längre skydda sig bakom anonymitet och pseudonymer. Illa nog är det förvisso att den kristna högern i USA får gensvar när man propagerar för att i skolböcker ersätta vetenskaplig evolutionism med den bibliska skapelseberättelsen. Än värre är det på andra håll i världen, där ”icke-troende” riskerar att råka mycket illa ut. Irans parlament har sålunda infört dödsstraff för dem som lämnar islam. Att propagera för ateism i den muslimska världen är omöjligt, och enligt en studie av Internationella Humanistunionen (IHEU) stipuleras i åtminstone sju länder dödsstraff för anhängare av denna åskådning. I vilken utsträckning lagstiftningen tillämpas i praktiken är omöjligt att avgöra. Att döma av de stora demonstrationerna i Pakistan och Bangladesh på senare år finns det i alla händelser en högljudd opinion som kräver att antalet avrättningar av hädare och gudsförnekare skall ökas. I denna del av världen innebär uppenbarligen religionsfrihet att den egna religionen med våld skyddas från sådan kritik som de troende kan uppleva som ”kränkande”. Denna bisarra tolkning har till och med vunnit gehör i FN-organ.
Så fanatisk och mordisk var verkligen inte d’Holbach. Debatten i hans salong var både fri och eklektisk. En besökande präst från Neapel förklarade efter en animerad middag att vore han påve eller kung av Frankrike skulle värden genast skickas till Bastiljen. Lyckligtvis var prelaten ingetdera och sade sig istället se fram mot kommande torsdag, då ”ni måste lyssna på mig lika tålmodigt som jag har lyssnat på er”. Enligt d’Holbachs övertygelse bör medborgarna ha full frihet att tro vad de behagar om gudar i skyn och livet efter detta, så länge de respekterar rådande lagar. Statsunderstödd propaganda mot kyrka och religion skulle ateistbaronen inte drömma om att förespråka. Förbud och censur på det religiösa området avvisade han bestämt. Det var därför missvisande när de ryska bolsjevikerna med uppskattning infogade honom i sin materialistiska tradition. Ett exempel på hur d’Holbach utnyttjats ideologiskt utgör en tysk översättning av Système de la nature, utgiven 1960 i DDR med dogmatiskt marxiserande förord.
Det vore förmätet att avsluta med prognoser om framtiden. Hoppas kan man ändå att den framtida mänskligheten får mindre av religiös fanatism och mer av upplyst tolerans. Världen må gärna inspireras av d’Holbachs filosofiska salonger.
Professor emeritus i litteraturvetenskap.