När fel sida vann
Korrespondenten Fernando Arias återkom med ett längre reportage i det oförtrutet rättrådiga ”Godmorgon, världen!”. Det handlar om The Federalist Society, en organisation med 60 000 medlemmar, bestående av advokater, studenter och domare över hela landet. Båda Donald Trumps nomineringar till Högsta domstolen kommer från en lista över domare som tagits fram av organisationen.
Jag ryste till. En organisation som verkar i bakgrunden? Det lät lömskt. Mumliga möten i dammiga lokaler. Lösenord och frimurarhandslag.
Jag var på väg hem från bokmässan i Göteborg. Höstvinden slet i lövträden längs E 4. Jag hade just tankat bilen och ätit en korv med räksallad med den fingerspretande och framåtböjda kroppshållningen när man vet att hälften av den skära smeten kommer att kloffa ner på asfalten.
Först efter några mil slog det mig att vänta nu, Donald Trump vann faktiskt presidentvalet. Han är djupt konservativ. Eller så påstås det åtminstone. Tillsättandet av ”ett stort antal konservativa domare” torde vara ett uttryck för att han vill förändra samhället i denna riktning, inte bara som ett slags läpparnas bekännelse, utan att han vill att den ideologi han bekänner sig till också ska genomsyra lagens tillämpning.
Det här är förstås utomordentligt obehagliga nyheter för alla som inte delar Donald Trumps åsikter, och vi är många – om än inte tillräckligt många för att ha vunnit presidentvalet – men för alla som tycker att Trump är en hyvens karl torde tillsättandet av konservativa domare vara ett kvitto på att han vill få saker och ting uträttade under sina fyra – eller Gud förbjude åtta – år vid makten.
Den här sortens uppbragthet ligger alltid nära till hands när ”fel” sida vunnit. Under Reinfeldts regeringar fanns det en bitter underton i oppositionens kritik som antydde att borgerligheten hade tillskansat sig makten på ett ohederligt sätt, och att de snarast borde återlämna regeringsinnehavet till de rättmätiga ägarna. Och om de nu inte hade den goda smaken borde de åtminstone avstå från att använda makten i sina sjuka syften.
Kort sagt: att dina åsikter är motbjudande kan vi inte göra något åt, utan det måste vi acceptera eftersom vi lever i en demokrati och, ja, Voltaire och hela det där köret. Men du behöver väl inte göra politik av åsikterna, eller omvandla dem till beslut som får återverkningar i vår vardag? Sånt som går att ta på? Alvedon på bensinmackarna?
Samma syn präglar sättet att tala om Sverigedemokraterna.
När Jimmie Åkesson säger att han kommer att fälla varje regering som förvägrar SD politiskt inflytande tycker vi att det är höjden av lumpenhet; ett bevis på hans opålitliga sinnelag. Fattar han inte att vi är tillräckligt storsinta som bara låter honom ha sina sunkiga åsikter utan att spärra in honom i Falu koppargruva? Förväntar han sig dessutom att hans 20 procent av valmanskåren ska ge honom politiskt inflytande? Där går väl ändå gränsen?
Ja, därom tycks alla vara rörande överens och benhårt övertygade – särskilt Stefan Löfven, som efter att flitigt ha trålat röster i de brunaste farvattnen slagit helt om och delat upp riksdagen i ”anständiga” partier och de andra, eller rättare sagt, det andra.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
När han nu inte talar om ”ödmjukhet” och utsträckta händer, alltså.
Men om vi leker med tanken på att Donald Trump och Jimmie Åkesson gjorde det som vi förväntar oss av dem, och att när de vunnit presidentvalet, respektive blivit Sveriges tredje största parti, rycker på axlarna, flinar generat och tillstod att det bara var makten och dess lullull vi ville åt – glida omkring i Air Force One, kapa åt sig lite smarriga traktamenten och fallskärmar, ha några stadiga Säposnubbar i släptåg när man går ut och röjer runt Stureplan – men något inflytande är vi inte intresserade av, utan nu rättar vi in oss i det ”anständiga” ledet och ångar vidare med samma sköna klimatvänliga samförståndspolitik som under Obama, nu låter vi Annie Lööf bestämma premisserna för flyktingmottagandet så att inte DN:s och Aftonbladets ledarsidor blir arga på oss – vore det inte höjden av ohederlighet? Skulle det inte mer än något annat skapa ett intryck av att samhället styrs av krafter i det fördolda, av organisationer och frimurarbröder som flyger så långt under radarn att inte ens Fernando Arias kan göra reportage om dem?
”Sörj inte, organisera er”, uppmanade protestsångaren Joe Hill för hundra år sen. De konservativa och nationalistiska krafterna tog honom på orden. Nu är det hög tid för alla radikalt sinnade advokater, studenter och domare i USA att göra detsamma.
Journalist och författare.