Den är också höljd i mystik. Inte ens i akademiska kretsar är man överens om vilket år kulturrevolutionen upphörde. Senare års forskning har dock visat att händelseförloppets grymhet är mer omfattande än många tidigare har trott. Frank Dikötters nya verk, The Cultural Revolution, utgör oslagbart obehaglig läsning i ämnet.

Detta är sista boken i holländarens trilogi om Kinas lidanden under Mao Zedongs era. Mao’s Great Famine belönades 2011 med Samuel Johnson Prize och cementerade Dikötters position som en auktoritet inom Kinas moderna historia. Boken behandlade svältkatastrofen stora språnget (1958–61), som enligt Dikötter ledde till drygt 40 miljoner kinesers död. Nu visar han hur svälten också var själva anledningen till kulturrevolutionen.

Maos främsta drivkraft med kulturrevolutionen var nämligen inte att befria Kina från kapitalism eller feodalism, utan snarare att återta förlorad prestige och slå vakt om sitt eftermäle. 1956 fördömde Sovjets nye ledare Nikita Chrusjtjov de våldsamheter som utförts av Maos mentor Josef Stalin. Efter de katastrofala svältåren hade Mao själv tvingats till viss självkritik och dragit sig undan från maktens korridorer i Peking.

Kina leddes istället av pragmatiker som Deng Xiaoping och Liu Shaoqi. De hade fått landet tillbaka på fötter igen genom att överge Maos radikala kollektivism. Detta upprörde den gamle diktatorn, som fruktade att deras framgångar skulle föra med sig kritik mot hans eget misslyckande.

I maj 1966 dök plötsligt arga väggtidningar upp vid Pekings universitet där man anklagade skolans ledning för att vara revisionister likt Chrusjtjov med ”anti-socialistiska värderingar”. Snart följde en ledare i Folkets Dagblad med rubriken ”Rensa undan alla monster och demoner!”, som hetsade mot reaktionära borgerliga politiker ute efter att lura arbetarklassen.

Det var redan för sent för Deng och Liu att göra något åt den kommande stormen. I juli genomförde Mao en mytomspunnen simtur i Yangtsekiang, något som demonstrerade hans målmedvetenhet att driva igenom kulturrevolutionen och som ledde till att ett betydande folkligt stöd kom till uttryck. Fanatiska folkmassor gav sig ut på liknande simturer för att visa sin beundran, vilket ledde till flera drunkningsolyckor.

Bland ”riktiga och inbillade fiender” började Mao nu leta efter ”Kinas Chrusjtjov”. Vid ett ödesdigert plenum sommaren 1966 kallades försvarsminister Lin Biao in för att förkasta president Liu Shaoqi. Som belöning fick Lin överta presidentens post som Maos arvtagare i den nya politbyrån.

Efter det att kulturrevolutionen vid samma plenum blivit officiell politik fick en särskild ”kulturrevolutionsgrupp” stor makt. Den bestod av Maos närmaste allierade, inklusive hans fru Jiang Qing. I augusti fick sedan de första grupperna av rödgardister Maos välsignelse att förtrycka ”feodala”, ”borgerliga” och ”imperialistiska” krafter.

Denna del av historien är knappast okänd. Dikötter poängterar själv att han hämtat åtskilligt med fakta från tidigare verk; särskilt nämner han Mao’s Last Revolution (2006) som Michael Schoenhals, professor vid Lunds universitet, skrivit tillsammans med Roderick MacFarquhar. Viktig, ny information tillkommer dock tack vare Dikötters många intervjuer och hans ihärdiga arbete i nu stängda kinesiska arkiv.

Det visar sig i skildringarna av de första våldsyttringarna som ägde rum vid Pekings lärosäten. Professorer slogs med spikklubbor, fick kokande vatten över sig eller tvingades krypa på glasskärvor. Ju yngre förövare, desto grymmare behandling. Rödgardister så unga som 13 år tvingade sina lärare att fortsätta misshandla kollegernas torterade lik då de själva behövde vila värkande knytnävar.

Snart spred sig frenesin till huvudstadens gator. Listor sattes upp över godtyckligt misstänka ”klassfiender” som klubbades till döds likt sälar i augustihettan. Massmord med hundratals offer ägde rum i Pekings utkanter. Snart formades röda garden även på arbetsplatser, då arbetare lovades retroaktiva löner samt rätten att strejka utan repressalier.

Militären beordrades att inte ingripa mot rödgardisterna ens då rörelsen spred sig över hela landet och började attackera militärbaser samt plundra vapenförråd. På sin födelsedag i december 1966 skålade Mao för ”ett nationellt inbördeskrig”, alltmedan rödgardister beväpnade sig med granatkastare, luftvärnsartilleri och patrullbåtar.

Shanghai var den första staden där ”massorna tog makten” i januari 1967 efter enorma gatustrider med hundratusentals deltagare. Militärens uppgift var nu att ”stödja de revolutionära massorna”. Problemet var bara att ”massorna” i hetsen att visa sig lojala även började slåss såväl med varandra som mot militären.

Sommaren 1967 insåg även Mao att kampanjen hade skenat iväg bortom all kontroll. Droppen var då britternas diplomatiska beskickning i Peking brändes till grunden i augusti. Snart sattes militären in för att återställa ordningen; närmare tre miljoner soldater tog kontroll över skolor, fabriker, myndigheter och hela provinser.

I september 1968 förklarade Zhou Enlai att kulturrevolutionens mål hade uppnåtts och att kampanjen var avslutad. Flera medlemmar ur ”kulturrevolutionsgruppen” hade nu spelat ut sin roll och arresterades. Detsamma gällde rödgardister och studenter som skickades i miljontals till gudsförgätna landsändar för att ”lära av bönder”.

Under sin första och mest våldsamma fas nådde kulturrevolutionens råhet ofattbara proportioner, som Dikötter återger genom personliga berättelser. Barn hängdes upp och piskades eller dödades med elektriska stötar. Flera ”klassfiender” begravdes levande. Vid ett tillfälle fick 60 personer sina skallar krossade med hammare vid en folkkommun i södra Kina.

Etniska minoriteter råkade särskilt illa ut. I Inre Mongoliet fick herdar och bönder sina tänder och tungor utdragna; även ögon gröptes ut ur sina hålor. Dikötter uppskattar att 800 000 etniska mongoler förföljdes för att de misstänktes ha varit medlemmar av ett lokalt parti som hade existerat på 1930-talet.

I extrema fall ritualiserades kannibalism: ”Ledare festade på hjärta och lever, tillsammans med fläsk och lokala kryddor, medan vanliga bybor endas tilläts plocka [kött] från offrens armar och ben”, konstaterar Dikötter, som sedan fortsätter med en historia om skolelever som tillagar droppande köttbitar från sina styckade lärare över öppen eld.

Men kulturrevolutionen var inte bara våld och död. Den var också en rad katastrofala samhällsekonomiska beslut. Beröm östes över ett litet samhälle vid namn Dazhai, som vägrade ta emot statlig hjälp. Dazhai framhölls som exempel på självförsörjning genom hårt, kollektivt arbete. Dess ledare bjöds in till middag med Mao Zedong och valdes in i Kommunistpartiets centralkommitté trots att han inte var läskunnig.

Att ”lära från Dazhai” blev kulturrevolutionens jordbrukspolitik och en återgång till kollektivismen påbörjades. På många håll sågs även träd som gemensam egendom och det blev förenat med livsfara att på egen hand samla ved till smällkalla vinternätter.

Dazhai var, förstås, en falsk förebild som i själva verket fått betydande assistans av staten. Då alla försökte efterhärma en propagandakuliss återkom svälten som ett brev på posten. Genom arkivmaterial visar Dikötter hur såväl kaloriintag som fläskkonsumtion i regel var betydligt lägre under kulturrevolutionen än tidigare.

Som Dikötter påpekat i sina tidigare böcker var den kulturella förstörelsen enorm redan under Kommunistpartiets tidiga år vid makten. Nästan genast efter 1949 bannlystes utländsk film och musik. Bibliotek brändes och religiösa byggnader omvandlades till baracker eller fängelser.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Under kulturrevolutionen nådde detta nya höjder, då Lin Biao redan vid kampanjens början uppmanade rödgardister att attackera gammal kultur, gamla idéer, gamla vanor och gamla sedvänjor. Böcker och antikviteter kördes iväg med lastbilar för att förstöras. Blomsteraffärer slogs sönder. Frisörer, grönsakshandlare och sömmerskor tvingades sluta arbeta. Snart fanns knappt heller någon inhemsk musik eller film, och även museerna stängdes.

Snart attackerades även vanliga människor. Band av rödgardister skar sönder jeans och klackarna på damskor. Otroliga ögonvittnesskildringar gör gällande hur privata bostäder metodiskt plockades ner till minsta pinal i jakt på gömda artefakter. Till och med katter ansågs borgerliga; de lades i påsar som sedan drämdes i väggen.

1969 dog Liu Shaoqi i sin egen avföring efter två år av fångenskap och tortyr. Samma år hölls den första partikongressen på 13 år, där Lin Biaos makt utökades. Detta väckte Maos misstankar även mot sin utsedda arvtagare, som två år senare dog i en mystisk flygkrasch. En maktkamp uppstod sedan redan före Maos död, slutlig segrare blev Deng Xiaoping på bekostnad av ”de fyras gäng” med Maos fru Jiang Qing i spetsen.

Allt detta är gammal skåpmat; mer intressant är då Dikötters väl underbyggda teori om en ”tyst revolution” under kulturrevolutionens avslutande fas. Kadrer på landsbygden såg allt oftare mellan fingrarna med böndernas privata jordlotter eller djurhållning. I underjordiska fabriker tillverkades varor för en förbjuden men icke desto mindre växande svart marknad. Enligt Dikötter var det dessa riskfyllda initiativ som lade grunden till den ekonomiska utvecklingen efter Maos död.

Utåt möttes diktatorns bortgång med stor sorg. I många fall berodde detta på att kineserna under kulturrevolutionen blivit ”bra skådespelare”; ändlösa kampanjer hade lärt dem att piska upp ilska eller klämma fram tårar på beställning. Men i verkligheten var det många som firade med att öppna upp finvinet. Då Mao dog led 200 miljoner kineser av kronisk undernäring. Även många partimedlemmar hade tröttnat på ständiga tankereformer och utrensningar.

Därför menar Dikötter också att kulturrevolutionen – tvärtemot dess uttalade syfte – i själva verket ”begravde maoismen” med sitt våld och kaos. Det syns mycket riktigt på den extrema materialism och det svala intresse för marxistisk dogmatism som råder i Kina idag.

Det märktes även redan 1981. Då föll hårda domar mot de fyras gäng som – tillsammans med Lin Biao – fick skulden för kulturrevolutionen. Samma år offentliggjorde partiet vidare ett dokument över dess 60 år långa historia. Deng Xiaoping lät då kungöra att Mao Zedongs livsgärning varit till 70 procent rätt och 30 procent fel – precis samma dom som Chrusjtjov avkunnat över Stalin 1956.