För, skriver Guardian, att lära sig att uppträda med pondus men också att använda sina ögon för att ”förföra och flirta”. Det gav tydligen resultat. Hon har Marilyn Monroes mun och Caligulas ögon, konstaterade en tagen president François Mitterrand.

Det blev summa summarum sex lektioner mellan en av världens mest kända skådespelare och vad som skulle komma att bli, hon var då (1972) utbildningsminister, världens mest kända kvinnliga politiker. BBC Radio 4 gör en dramatisering, delvis byggd på fakta, av deras möten där Derek Jacobi spelar Olivier och Frances Barber tar sig an Thatcher i When Maggie met Larry.

Pjäsens författare Tim Walker säger att ”Thatcher was in effect a theatrical invention” och det ligger en hel del i det. Hon tog inte bara teaterlektioner utan gick även till en talpedagog. Allt, gissar jag, för att hon kände att hon, dotter till en specerihandlare, annars inte skulle kunna nå toppen i det parti som verkligen var konservativt.

Det räckte inte att vara Oxfordutbildad, intelligent och hårt arbetande. Att kunna föra sig (detta förfärliga uttryck) var en fråga om klasstillhörighet. Thatcher var alltså fullt på det klara med att det var nödvändigt för hennes politiska karriär att spela en roll i ett parti där medlemmarna hade en, om man säger så, mycket traditionell kvinnosyn. Hon genomförde också sitt förvandlingsnummer till fulländning: en röst som kunde skära genom glas, beväpnad med en handväska i högsta hugg och en blick som kunde tämja ett helt kabinett (fullt av kuschade män).

Margaret Thatcher blev på så vis en persona som levde i symbios med sin politik där varje dag tycktes ägnas åt att sänka skatterna och den militanta fackförenings­rörelsen.

I år är det femtio år sedan Thatcher blev partiledare och hon fick slå sig fram meter för meter. Det är i sig beundransvärt. Men vad som samtidigt är ledsamt och nedstämmande är att hon var tvungen att så till den milda grad göra våld på sig för att nå sina drömmars mål.