Diagnosticerade narcissister menar vanligen att de är ”’speciella’ och unika och bara kan förstås av, eller bör umgås med, andra högstatusmänniskor”. Deras attityder lutar åt det ”arroganta” och ”högdragna”, och de har en överdriven känsla för vad de är berättigade till, med ”orimliga förväntningar om att bli särskilt gynnsamt behandlade eller att få sina förväntningar automatiskt uppfyllda”. De är ofta ”interpersonellt exploaterande”, vilket betyder att de ignorerar andras behov och till och med manipulerar dem för att uppnå sina egna mål.

Narcissister är självdyrkare som vill att andra också ska dyrka dem. De kan bara föreställa sig själva på en piedestal, och kan bara föreställa sig andra i publiken, helst i de bakre bänkraderna. De är ”uppfyllda av sig själva”, precis som vissa grandiosa individer kan vara. Dessutom är de ofta uppfyllda av låga tankar om andra, på grund av de andras underlägsenhet eller oförmåga att mäta sig med dem själva. Medan grandiosa personer kan flyga så högt och vara så verklighetsfrånvända att de får iakttagaren att själv känna sig luftburen, får narcissisten andra att känna sig utnyttjade och lurade. Den ene inger svindel; den andre en dålig smak i munnen.

Studier har visat att mindre än en procent av befolkningen uppfyller kriterierna för patologisk narcissism så som den definieras i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). (Studier pekar också på att män är oftare drabbade än kvinnor.) Men med tanke på hur internet uppmuntrar och upprätthåller vissa av de drag som utgör den narcissistiska personlighetsstörningen är det fullt möjligt att denna siffra nu borde vara högre. En genomgång av tecknen på narcissism online leder från det löjliga till det sublima. Utbredningen av ”narcissurfing”, ett nyord som kom med på många listor över ”årets ord” 2007, ger en antydan om många människors fixering vid de avtryck de lämnar online. Detta har inte att göra med ett sunt intresse för vad som skrivs om en person online, och hur detta till exempel kan påverka den personens möjligheter att få ett jobb. Snarare är det en upptagenhet av hur många träffar en persons självsökning genererar. Så här definieras fenomenet av Urban Dictionary, en slangordbok sammanställd av nätanvändare, tillsammans med det exempel som ges på ordets bruk i dagligt tal: Narcissurfing: att googla på sig själv för att se var, när och hur ofta man förekommer på nätet.

JOE: Jag undrar varför Tom kom så sent till jobbet i morse
TIM: Jag gissar att han var uppe hela natten och narcissurfade.
JOE: Han är en verklig narcissist.

Övergången från e- till i- i prefixen för internetadresser och namn på elektroniska appar löper parallellt med den självupptagne Narcissus online. Liksom den judisk-kristna Guden är jaget, ”I”, allestädesnärvarande i cyberrymden och i det som nu med all rätt kalllas ”personliga media”. Från ”i”Tunes och ”i”Pod till ”i”Phone är hela den digitala världen, och inte bara Apple, underkastad första personens pronomen i singular.

Internet är mer egocentrerat än någonsin, och allt handlar om dig. Yahoo! lanserade – i ett försök att göra comeback och återta mark från Google – mot slutet av 2009 en global märkeskampanj som spelade på just detta drag. Den var betitlad ”It’s Y!ou” och inbegrep annonser som: ”Nu har internet fått en personlighet. Din.”; ”Den digitala världen har en ny härskare. It’s Y!ou”; och ”Internet har fått en ny ledning. Din.” År 2010 hade kampanjen blivit ännu mer personlig, med sådana slogans som: ”Ditt alldeles egna allt.” och ”The Web, Myself and I.”

Samma poäng görs av EarthLinks utbredda sentens, ”Eart- Link kretsar kring dig”, placerad under signaturen på de mejl dess användare skickar. Det gör även ”Mi-Fi”, en ny pryl som ger användaren en egen bärbar Wi-Fi-bubbla, en privat hot spot som följer en vart man än går, som ett moln ständigt hängande över ens huvud. Vad iPhone beträffar kan man ladda ner iBubbleWrap från Apples onlinebutik för att lugna sina nerver genom att smälla virtuella plastbubblor: ”Till skillnad från verklig bubbelplast har iBubbleWrap alltid nya bubblor att smälla, och du kan ta med dem överallt.”

Om man istället finner ett nöje i att klämma finnar så finns Zit Picker, som gör att man kan klämma Veronicas finnar efter hand som de dyker upp, eller på någon annan vän vars foto man låter programmet hämta från ens album. Ännu mindre användbar är iCycle, som håller mannen uppdaterad om hormonskiftningarna hos kvinnan i hans liv: ”Njut av lugn och ro i dina relationer. Förhindra gräl och onödiga missförstånd, spara pengar: förlägg dina träffar, semestrar, helgresor och viktigare diskussioner under hennes ’bästa perioder’ varje månad.” Någon borde skaffa sig ett iLife!

Mer än någonsin försöker den virtuella och digitala teknologin tillfredsställa våra minsta behov och sätta oss i förarsätet. Vi kan inte bara välja vilken nyhetskälla vi vill läsa online, vi kan också modifiera den på dramatiska sätt. Vi kan till exempel ange vilka nya ämnen vi vill ha på ”förstasidan” och vilka vi vill ha flyttade till slutet eller helt bortfiltrerade.

Som en författare redan noterade, istället för CNN, Washingon Post eller Daily Oklahoman kan vi läsa ”The Daily Me” till morgonkaffet. På liknande sätt är det nu, i en tid av podcasting, live feeds, virtuella musikbibliotek och iPods, möjligt att lyssna bara på musik som vi vet att vi gillar. Genom sådana webbsajter som Hulu och digitala videoinspelare som TiVo har vi också mer makt än någonsin att se bara de program vi vill, när vi vill, och till och med spola över reklamen. Att klaga över denna kultur av specialtillverkning är en smula oärligt – alla vill vi ha verktyg som sparar tid och som speglar vår individualitet och unika smak. Men två oavsiktliga konsekvenser kan inte ignoreras.

För det första, när vi i allt högre grad väljer att utsätta oss för bara idéer, underhållning och till och med människor som tilltalar oss, undergräver vi de gemensamma erfarenheter som är väsentliga för en känsla av samhörighet och splittrar oss själva i snäva intresseriktningar. Detta tillstånd har betecknats som iSolation, medan internet var tänkt att vidga våra horisonter, göra våra intressen mer mångskiftande och utöka våra kontakter med världen. Den andra konsekvensen är kanske mer relevant för en diskussion om narcissism: efter hand som vi vänjer oss vid att få till och med våra mest obetydliga behov, som behovet att smälla plastbubblor, tillfredsställda i denna utsträckning, kan vi tänkas känna oss berättigade till alltmer.

Very Short List är en bra resurs online som kortfattat recenserar, i regelbundna mejl till sina prenumeranter, intressanta nyheter i vetenskapens och popkulturens värld, inklusive cyberkulturen. Att vara utvald för att få dessa utskick – det vill säga vara ”på den mycket korta listan” – må omedvetet ha kittlat mina egna narcissistiska fantasier, men i själva verket kan vem som helst med en e-postadress omedelbart ansluta sig och göra anspråk på detta privilegium. Ett VSL-mejl som landade i min inbox informerade om en undersökning från 2008 om narcissism på Facebook, genomförd av Laura Buffardi och Keith Campbell på institutionen för psykologi vid University of Georgia. Very Short List sammanfattade kort och koncist de tänkvärda resultaten av den välutformade undersökningen.

Enligt VSL utgör Facebook ”ett perfekt forum för … narcissistiska tendenser: istället för att titta sig i spegeln alltför länge, kan [narcissister] tillbringa hela dagen online, uppdaterande sina profiler och solande sig i sitt eget starka ljus”. För att illustrera poängen hänvisar VSL läsarna till Facebook-profilen för Ashley Alexandra Dupré, den lyxprostituerade vars tjänster kostade Eliot Spitzer, New Yorks guvernör – och, skulle vissa kanske säga, själv en praktnarcissist, men det är en annan historia – jobbet 2008. Jag antar att VSL utgick från att en icke-narcissist borde ha fått nog av ”nätverkande” efter skandalen och valt, av skam om inte annat, att försvinna från offentlighetens ljus ett tag och tillfälligt suspendera sitt medlemskap på sajten.

I sina egna ögon har narcissister alltid upplevt sig som perfekta, men internet kan tänkas ge dem tillfälle att glänsa ännu mer och på nytt förälska sig i själva. Sådana forum som Facebook och MySpace är mycket effektiva kanaler för självframhävande genom starkt redigerade biografiska upplysningar, smickrande bilder och det stora antal ytliga, webbaserade relationer som tillkännages i den personliga profilen, avsedda att visa på personens popularitet (”jag är så cool att jag har trehundra vänner på Facebook”). Duprés sida på MySpace – hon har en där också – räknar in över 14 000 vänner, och Facebook tvingades häva sin gräns på 5 000 vänner för att bejaka den allt större självframhävande roll man spelar i människors liv. Människor kan nu använda sajten för att utöka sitt publikunderlag ännu mer och snabbt kommunicera med sina väldiga skaror av fans. På Twitter, som ska diskuteras närmare längre fram, kallas de mer rättframt ”anhängare” (followers).

I Buffardis och Campbells undersökning, som publicerades i tidskriften Personality and Social Psychology Bulletin, rekryterades 129 studenter som använde Facebook för att intervjuas och få sina Facebooksidor analyserade. Forskarna delade ut Narcissistic Personality Inventory, ett personlighetstest i fyrtio punkter utformat för att upptäcka narcissistiska drag genom att låta testtagarna välja mellan påståenden som ”Min kropp är ingenting speciellt” kontra ”Jag tycker om att betrakta min kropp”, och ”Jag kan lära mig mycket av andra människor” kontra ”Jag är mer kompetent än andra människor”. (I de nämnda exemplen på parvisa påståenden får det andra påståendet en poäng, medan det första får noll poäng. Högre totalpoäng på testet är korrelerat med högre grader av narcissism.)

Dessutom fick oberoende bedömare, utan att träffa deltagarna i undersökningen, analysera deras Facebooksidor utifrån ett antal objektiva och subjektiva kriterier. De objektiva kriterierna var baserade på drag specifika för Facebook, som antalet listade vänner, hur många virtuella grupper sidans ägare tillhörde, antalet textrader i sektionen ”Om mig” samt antalet ”wall posts” – meddelanden postade på ägarens anslagstavla. Hypotesen var att Facebookanvändare med flest vänner, virtu ella grupptillhörigheter, meddelanden och självbeskrivande rader med större sannolikhet var narcissistiska i verkliga livet, bedömt utifrån deras NPI-resultat.

Till de subjektiva kriterier som analyserades hörde innehållet i sektionen ”Om mig” (klassat som självupptaget, självtillräckligt, självframhävande eller självmedvetet) och klädseln på huvudfotot (klassat som attraktiv, självframhävande, sexig, fåfäng eller anspråkslös). Resultaten av de objektiva och subjektiva måtten på narcissism bedömt utifrån Facebook-sidan räknades sedan samman och jämfördes med deltagarnas NPI-poäng.

Resultaten visade att användare med högre NPI-poäng – det vill säga mer narcissism i verkliga livet – sågs som sexigare och mer självframhävande i sina fotografier. De oberoende bedömarna kunde träffsäkert upptäcka ägarens nivå av narcissism baserat enbart på profilens innehåll. (Jag antar att det ligger något i den gamla beteckningen på personliga webbsidor som ”fåfängans platser”.) Men mer avslöjande är kanske att högre poäng på NPI var kopplat till större antal Facebook-interaktioner med andra användare. Ju mer narcissistisk, desto mer aktiv. Buffardi och Campbell drar slutsatsen att ”eftersom narcissister har fler sociala kontakter på Facebook än icke-narcissister, kommer den genomsnittliga användaren att uppleva ett socialt nätverk som överrepresenterar narcissister. … [Detta] väcker möjligheten att – på grund av den ökade kontakten med narcissistiska individer och självframhävande – uttrycksnormerna på sociala nätverkssajter kommer att gå i riktning mot starkare självframhävande.”

Mark Leary, psykolog vid Duke University, uttalade liknande farhågor beträffande implikationerna av undersökningen. Han beskriver Facebook som väsentligen ett ”instrument för självpresentation”, som ”har vissa likheter med reklam”. Eftersom vi förväntar oss att annonser ska vara självframhävande, befinner vi oss nu i en situation där ”reklamens regler gäller för vanliga människor”. Vi objektifierar oss själva, plockar russinen ur kakan och lyfter fram våra mest tilltalande egenskaper, för att sedan marknadsföra dem på samma sätt som en bil- eller schampooannons skulle kunna göra. Forum som Facebook och MySpace, och de många sajterna för online-dejtning, förvandlar oss till virtuella affischtavlor, där vi visar upp våra ibland påhittade attribut.

Målet är att hejda (internet-) trafiken till varje pris – inte enkelt med tanke på alla andra virtuella affischtavlor man skulle kunna titta på. Man frågar sig hur detta, med tiden, skulle kunna leda till annat än stigande nivåer av narcissism. Det är onekligen svårt att känna sig normal och någorlunda social med bara sex Facebookvänner när ens klasskompis eller arbetskollega har länkar till över tvåhundra. Hur ska man då förhindra ett smärtsamt mindervärdeskomplex, annat än genom att snabbt och drastiskt omstrukturera sin online-identitet på ett sådant sätt att ens popularitetsindex och självkänsla höjs? Detta är vad jag kallar att gå in i ”Gudspositionen”, vilket kanske är den mest narcissistiska handling vi är förmögna till.

Någonstans i bakhuvudet har vi alla en mer överlevnadsduglig version av oss själva som vi önskar vore verklig – en som är fri från de hämningar som håller oss tillbaka liksom från olika ”brister” i vår karaktär och fysik, såsom begränsningar i IQ och sex appeal. Detta gap mellan den idealiserade versionen och verkligheten kan ofta motivera människor till självförbättring genom sådant som utbildning, hårt arbete och rentav andlighet.

Det är detta som uppmuntrar människor längst ner i kontorshierarkin att visa vad de går för och vinna en befordran, och som inspirerar överviktiga personer att motionera. Det är detta som förmår en ängslig person att anstränga sig mer för att bryta sig ut ur sitt ängsliga skal. Det är också detta som ger oss ett mått av ödmjukhet. Men för många människor idag utlovar internet en genväg till denna svåruppnåeliga perfekta modell – en som går genom Photoshop, Dreamweaver och annan mjukvaruförställning för att smärtfritt och effektivt förvandla dem till någon annan som de uppfattar som mycket bättre än sig själva.

Enligt Platons lära om ideala former är föremål och handlingar bara skuggor av sina perfekta versioner. Dessa versioner, som han kallade ”idéer” eller ”former”, hör till en helt annan sfär, och medan vi kan förstå dem intellektuellt, är de frustrerande svåra att uppnå i den sinnliga världen. Skönheten hos en blomma som vi plockar, till exempel, är ett förgängligt exempel på det perfekta, eviga och oföränderliga originalet. Den linje som en tecknare drar med sin penna, hur rät den än må vara, förblir omärkligt krokig jämfört med den absoluta räthetens mått.

Skönhet, räthet och rättvisa, liksom den högsta formen av alla – det Godas idé – är alla ideal som man i det mänskliga livet bör sträva efter att förstå och efterlikna, samtidigt som man hela tiden erkänner att man aldrig helt kommer att uppnå dem. Den kristna traditionen befäste, delvis genom teologerna Augustinus och Thomas ab Aquinos verk, ytterligare detta synsätt, genom att smälta samman det Godas idé med Gud (kristendomens så kallade hellenisering), därmed åläggande mänskligheten en extra dos ödmjukhet och realism i förhållande till en hög re sfär eller verklighet.

Medan internet uppmuntrar drömmar om rikedom, hälsa och lycka – som alla kan tyckas ligga bara ett musklick bort – så underblåser det också självförvanskning och bländverk, varmed menas förmågan att förbättra eller fullkomliga sig själv online helt enkelt genom att grovt förvränga sin identitet, eller aspekter av denna identitet, så som de flesta av oss i varierande utsträckning gör. Givet vår naturliga benägenhet till självförbättring tillbringar vi timmar med att ”klicka oss vidare”, och låter vår internetförstärkta fantasi skapa nya och starkt förbättrade kopior av vårt jag – versioner som kanske skulle känna sig mer hemma i Platons universum av ideal än i någon version av den verkliga värld som vi har lärt känna.

Värre är att vi i vissa fall börjar tro på denna förvrängda bild. Vi faller för föreställningen om hur unika och populära och attraktiva vi är. Plötsligt duger inte längre våra vänner, trolovade, partners och äkta hälfter i verkliga livet. Vi börjar förvänta oss beundran och vill umgås bara med lika beundransvärda personer. Detta är ett sätt på vilket det virtuella livet kan uppmuntra människors narcissistiska tendenser.

Situationen är utan tvivel paradoxal. Längtan efter ”verklighetskontakt” är ofta större ju mer perfekt och gudalik förvanskningen online är. Vi drömmer till och med om att ta med oss all denna Facebook- sexighet offline, och fantiserar om att stå på samma piedestal på kontoret eller i vårt äktenskap som vi gör i bloggosfären. Om personen i fråga är en sann narcissist, kommer hans ego att få en ännu större kick av en applåderande publik som lever och andas.

Samtidigt som vi jagar Platons ideal i cyberrymden, vägrar de flesta av oss att nöja oss med helt ”platonska” relationer och vill fortfarande fullborda våra virtuella kontakter i verkligheten. På grund av den starka böjelsen att få det som fungerar så bra i cyberrymden att fungera även offline, börjar vi förväxla de berättelser vi har spunnit ihop online med den verkliga världen, och det är då det börjar bli farligt. En något extrem historia om en genuint psykotisk patient kan bidra till att belysa riskerna med virtuella alter egon, som springer omkring offline.

Wendy var en 42-årig trädgårdsarkitekt som jag behandlade för bipolär störning. Hon trodde att hon funnit kärleken online efter att på en webbsajt för singlar ha kommit i kontakt med Omar, en 33-årig man från Jordanien. Det faktum att Omar levde i Mellanöstern utgjorde inget hinder för deras kärlek, utan underblåste snarare Wendys romantiska känslor med exotiska föreställningar hämtade från Tusen och en natt och Cleopatra, filmen med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Men deras kärlek kunde inte leva bara på fantasier. Wendy vill verkligen träffa Omar i verkliga livet, men hennes begränsade ekonomiska resurser och hans visumproblem förhindrade det. Genom sin starka längtan att få vara med Omar började Wendy därför tro att ett utslag i nacken som hon utvecklade en morgon – en känd men ganska ovanlig bieffekt av den nya medicin jag just hade skrivit ut – i själva verket var ett sugmärke som uppkommit genom deras intensiva session av online- hångel kvällen innan. Här fanns ett påtagligt bevis på fullkomlig och fullbordad kärlek.

Tack och lov går de flesta människor inte i gång på presentationer online så till den grad att de utvecklar virtuella sugmärken. De flesta av våra ”psykoser” online är mycket mer ordinära, och våra nappatag med det fullkomliga online är oftast mindre dramatiska och extrema. Man behöver knappast vara psykotisk eller leka låtsaslekar på nivån av Second Life för att ge en starkt förvanskad bild av sig själv eller vålla verklig skada. På så sätt är kanske ett annat fall mer relevant: min patient Rons erfarenhet av förvrängda framställningar på Craigslist.

Ron, en trevlig, anspråkslös 33-årig man med stort hjärta och ordinärt utseende, kom till mig på grund av depressionssymptom i samband med romantiska besvikelser och social isolering. Ron, som är homosexuell, hade tillbringat alltmer tid med att söka kärleken på Craigslist, den enormt populära webbsajten för privata annonser med femtio miljoner användare i femtio länder. Men i den ena annonsen efter den andra på Craigslist såg Ron bara hotande profiler av män som påstod sig ha gymtränad fysik och oklanderliga ”stats” (alltså ”statistik”, syftande på sifferinformation som människor uppger i homo- och heterosexuella annonser, bland annat längd, vikt, midje-, bröst- och skuldermått, liksom mer privata data om andra manliga och kvinnliga attribut). ”Vart tog alla helt vanliga killar vägen?”, frågade han sig. Eftersom han kände att han inte hade någon möjlighet att mäta sig med den fullkomlighet han ställdes inför, svarade Ron sällan på någon annons och kände sig alltför osäker för att själv lägga ut en sanningsenlig annons.

När han började inse att hans chanser att träffa någon som passade honom var små, och kände sig ganska underlägsen i fråga om vad han hade att erbjuda, blev Ron alltmer isolerad och till följd av det deprimerad. När jag föreslog att han kanske skulle överväga att träffa någon på det ”gammalmodiga” sättet – det vill säga i ett socialt sammanhang eller på en klubb – svarade han att dejtingen, i hans värld av urbana homosexuella vänner, blivit alltigenom virtuell, och att han skulle framstå som alltför mycket efter sin tid, till och med ”patetisk”, om han gick till barer ensam. ”Craigslist tog kål på bögbarerna”, sa han.

Trots Rons vilja att bli bättre och hans engagemang i psykoterapin – där jag försökte förklara hur förvrängda presentationer online riskerade att hålla honom tillbaka och ge honom mindervärdeskomplex för sitt utseende och sin potential – verkade mitt arbete med honom ha kört fast. Dödläget bröts emellertid på ett ganska dramatiskt sätt när Ron hittade ett mejl med ”The Craigslist M4M Dictionary”, ett slags Rosettasten som cirkulerade bland andra förbryllade användare av webbsajtens avdelning för kontaktannonser. Att läsa denna ”ordbok” verkade ge Ron nytt hopp, och kristalliserade för honom problemet med skrytet på Craigslist. Jag kan lugnt säga att det åstadkom något som flera veckors psykoterapi inte lyckats göra, och Ron lät mig snart ta del av innehållet.

Enligt användarhandboken för Craigslist är ”simmartyp” i en homosexuell kontaktannons i det typiska fallet en beskrivning av fysiken hos ”någon som troligen aldrig simmat en längd i hela sitt liv”; ”sportig” är en man ”som anstränger sig hårt för att vara manlig men sannolikt är livrädd för sport”; ”biffig” är ett kodord för ”fettarsle”; och ”8X5”, syftande på en mans mandom, beskriver vanligen en lem som är ”sex tum lång och knappt fyra tum i omkrets”. Till och med måttenheter, som en gång i tiden låg fast, blir justerade online! När vi alla, i skiftande utsträckning, går in i ”Gudspositionen”, är förvisso inget heligt längre.

Hur stora överdrifterna än må vara, så stannar de scenarier som människor kokar ihop och de uppblåsta attribut de tillskriver sig själva inte där. Förr eller senare kommer många i kontakt med verkligheten. Medan de slitningar som uppkommer i de allra flesta fall inte inbegriper bokstavlig blodsutgjutelse, är det fortfarande ett svårhanterligt, psykologiskt omtumlande och mycket brutalt uppvaknande. Och det handlar fortfarande om döden – den metaforiska döden för ett ouppnåeligt, alldeles för perfekt alter ego, ett som troligen borde ha förblivit en abstrakt föreställning i Platons idévärld.

Gud må vara död, som Nietzsche förkunnade på 1800-talet, men behovet av något slags allsmäktig, fullkomlig form kvarstår uppenbarligen. Människor har emellertid slutat att söka den i de högre sfärerna eller utanför sig själva. Den virtuella världen bidrar till att övertyga dem om att formen finns – vårt sökande är över – inom oss, inte i någon avlägsen förbjuden sfär som kräver tålamod, ödmjukhet eller andlig begrundan för att ta sig in i. Allt vi behöver för att frigöra vår inre Gud är en talarstol och en publik, och på internet finns båda i rikt mått. Så synd bara att följden av att befinna sig i Gudspositionen i cyberrymden är en explosion av narcissism och självupptagenhet.

Jag misstänker att Richard Dawkins, världens kanske mest välbekante ateist, delvis skulle hålla med. Enligt hans uppfattning är tron bara mer genomträngande och ondskefull än de flesta andra idéer. Som han ser det är de som tror på en övernaturlig Gud offer för indoktrinering genom organiserad religion och människor som utnyttjar barndomens naivitet och mottaglighet; bara ateister kan vara rationella, oberoende tänkare. I The God Delusion avser han att vederlägga vad han kallar ”hypotesen om Gud” genom att bevisa att Gud som en allvetande, allsmäktig formgivare är en skapelse av mänsklighetens kollektiva fantasi.

Gud är inte bara död, tycks han säga; han har aldrig existerat och utgör ingenting mer än en dålig fiktion. ”Gamla Testamentets gud är den kanske obehagligaste gestalten i all fiktion”, skriver han, och räknar sedan upp en lång lista över mindre älskvärda egenskaper: ”svartsjuk och stolt över att vara det; en småaktig, orättvis, oförsonlig kontrollfreak; en hämndlysten, blodtörstig etnisk rensare; en kvinnofientlig, homofob, rasistisk, barnamördande, folkmördande, sondödande, smittspridande, storhetsvansinnig, sadomasochistisk, nyckfullt illvillig översittare”.

Det låter som en antisocial narcissist! Varför skulle någon vilja ha att göra med en sådan gestalt, än mindre då vara den? Dawkins ger inte något helt övertygande svar på den frågan, eller någon helt rationell vederläggning av hypotesen om Gud – kanske har vissa människor ett medfött behov av gudstro på samma sätt som de har behov av dålig fiktion. Men han verkar hålla med om att Gud nu för tiden finns online. Som han sa, på Second Life uppträder människor ”guda- likt”. Och han berättar att han själv ”inkognito” varit där ”som avatar”. I ett tal till andra Second Lifers, för ett auditorium på den mytomspunna Elysiska ön, en Second Life-ö köpt av Dawkins förlag Random House Group, framträdde Dawkins för att göra reklam för sina författare. Två detaljer fångade min uppmärksamhet när jag såg talet: insidan var misstänkt lik en kyrka, och Dawkins ville inte avslöja sin avatar på Second Life …

Second Life låter människor återuppstå i nya skepnader: och kanske lever vi verkligen i de yttersta av dagar. Efter hand som den virtuella teknologin frigör våra alter egon och möjliggör ett kvasipsykotiskt förnekande av verkligheten, leker allt fler av oss Gud, vilket är höjden av narcissism. Och jag tror man kan se att den gudom som då framträder bär vissa av de osympatiska dragen hos den där obehagliga gestalten i Gamla Testamentet.