Naturens under
De kanske inte tillhör världens mäktigaste, direkt. Och inte heller är de några popartister. Men på listor över världen största nu levande tänkare kommer de högt upp. De framträder också flitigt i radiointervjuer och pratshower i tv världen över. De tillhör definitivt den kategori man kallar kändisar, vilket inte är så vanligt bland vetenskapsmän. Och nu har de båda två kommit ut med var sin memoarbok. Jag syftar på evolutionsbiologen, popularisatorn och ateistförkämpen Richard Dawkins och den världsledande, svårt invalidiserade fysikern Stephen Hawking.
De båda är i många avseenden olika. Men man kan ändå finna en hel del gemensamma drag. De är födda med knappt ett års mellanrum, Dawkins i mars 1941, Hawking i januari 1942. De kommer bägge från en engelsk intellektuell medelklassmiljö. Efter att ha klarat sin skolgång väl, om än inte lysande, börjar de båda sina universitetsstudier i Oxford 1959. De är unga, i varje fall med svenska mått mätt: Dawkins är då 18, Hawking 17 år gammal. De har båda samma kritiska uppfattning om den anda som präglade de engelska statusuniversiteten vid den tiden. Inte minst studenternas laissez-faire-inställning får hård kritik: det ansågs inte värdigt en Oxford- (eller Cambridge-) student att plugga. Var man inte intelligent nog att klara sina tentamina och sin examen utan att lägga ned så värst mycket tid på studierna, fick man väl klara sig med en slätstruken examen!
Såvitt jag förstår kommer de båda aldrig i kontakt med varandra under Oxfordtiden. De blir klara med sin grundutbildning efter tre år, och börjar båda sin forskarutbildning samma år, 1962; Hawking flyttar då till Cambridge. Båda två tar sin doktorsexamen 1966. De blir för första gången kända för en bredare krets genom sina populärvetenskapliga böcker, Dawkins med Den själviska genen från 1976, Hawking 1988 med Kosmos. En kort historik (dess engelska titel A Short HistoryofTime är mer slående). Båda dessa verk blir bästsäljare: Hawkings bok har sålts i mer än 10 miljoner exemplar – och befann sig på London Times bästsäljarlista i 237 veckor! Dawkins Den själviska genen har i litet olika versioner sålts i över en miljon exemplar. De har båda fått en rad utmärkelse och är båda ledamöter i den engelska vetenskapsakademin. Deras memoarböcker kommer nu ut på samma förlag, Bantam Press, på exakt samma dag, den 12 september 2013.
Som sig bör dominerar dock olikheterna. Redan deras självbiografier är av rätt olika slag.
Dawkins An Appetite for Wonder. The Makingof a Scientist ger en fyllig beskrivning av uppväxten, skoltiden och de första universitetsåren fram till det att Den själviska genen kommer ut. Han utlovar en andra memoardel om två år.
Hawkings Min historia sträcker sig däremot fram till nuet. Den är skriven på en korthuggen, på många ställen närmast lapidarisk prosa. Man kan naturligtvis förstå varför: som en följd av sin sjukdom, als, kan Hawking i ord bara kommunicera med omvärlden genom att styra en dator med små rörelser i kindmusklerna. Detta ger en överföringshastighet på högst tre ord i minuten. En fylligare bild av människan Hawking får man istället i Stephen Finnegans dokumentärfilm Hawking, som nu har släppts som dvd samtidigt med memoarerna.
Låt mig börja med Dawkins självbiografi. Dess första halva tas upp av en beskrivning av Dawkins släkt – han är uppenbarligen mycket stolt över sina anor – och av hans barndom och ungdomsår. Han är född i Nairobi och tillbringade sina första år i olika delar av Östafrika – nuvarande Kenya, Malawi och Zimbabwe – där hans pappa som utbildad agronom tjänstgjorde inom den brittiska kolonialmakten. Man kunde tro att den blivande biologen var intresserad av naturen runt omkring honom. Dawkins konstaterar dock att han mest sökte sig till böckernas värld. Redan som sjuåring sätts han i en internatskola i dåvarande Sydrhodesia, men snart flyttar familjen hem till England där det blir en ny internatskola för den unge Richard. Han är inte särskilt begeistrad över det engelska skolväsendet, åtminstone inte som det gestaltade sig på de internat han gick på. Svenska Lundsberg måste i jämförelse anses vara ett föredöme när det gäller behandlingen av eleverna! Men Richard tar sig igenom och klarar, inte minst med goda lärares hjälp, de rätt tuffa inträdeskraven till Oxforduniversitetet.
Fast det är i första hand inte universitetet man söker till, man söker och kommer i bästa fall in på ett av de ”colleges” (något bra svenskt ord verkar inte finnas) som universitetet är uppdelat i. För, som Dawkins föredömligt förklarar, Oxford (liksom Cambridge) är, och var ännu mera då, ett federalt universitet uppdelat i ett 30-tal olika ”colleges”, var för sig självstyrande enheter med egen ekonomi. Ett college har egna byggnader, i flera fall med åtskilliga hundra år på nacken, där studenterna (och även en del lärare) bor, äter och får en del av sin utbildning. Dawkins berömmer särskilt det så kallade tutor-systemet, där en akademisk lärare har hand om en liten grupp studenter, högst en handfull. Man möts en gång i veckan, och studenterna skall då redovisa, till exempel i form av en liten uppsats, hur man har löst den uppgift som man fick föregående vecka. Att Dawkins hade den då blivande Nobelpristagaren Nikolaas Tinbergen som handledare drar säkert inte ned hans beröm för detta system. Tinbergen tände Dawkins intresse för hur djur uppför sig och varför de gör som de gör: Det skulle bli ett tema som i olika variationer har dominerat Dawkins forskargärning.
Det finns naturligtvis också sedvanliga vetenskapliga institutioner i såväl Oxford som Cambridge. För Dawkins del kom zoologiinstitutionen mer än hans college att dominera hans akademiska liv. Efter grundutbildningen fortsätter Dawkins som forskarstudent i Tinbergens forskargrupp. Han stortrivs inte bara med Tinbergen utan överhuvud med atmosfären på zoologiinstitutionen. Att få vara en av pionjärerna i det nyligen öppnade forskningsfältet etologi kring djurs beteende passade honom som hand i handske. Inte minst, som han säger, därför att det också kunde tillfredsställa hans filosofiska intressen. Han studerar kycklingars beteende, försöker till och med beskriva detta i form av matematiska modeller med ekvationer och allt. Han var tidigt ute med att använda datorer i sitt arbete och led, som han själv säger, tidvis svårt av datormissbrukarsjuka! Han börjar samtidigt fundera i banor som skulle föra honom till de idéer som han ett årtionde senare skulle ta upp i sin Den själviska genen: den darwinska utvecklingsläran grundar sig på gener, det vill säga: förhållandevis stabila enheter för ärftliga egenskaper, på molekylärnivå identifierad med en del av en dna-molekyl. Det är, hävdar han, generna som spelar huvudrollen i den biologiska evolutionen, inte individer och rakt inte grupper. En individ uppfattar Dawkins som en ”överlevnadsmaskin” som generna använder sig av för att uppnå största möjlig spridning. Allt detta tar han upp i Den själviska genen med stor sakkunskap och med god förmåga att beskriva komplicerade förlopp och fenomen för en bredare krets.
Men nu går jag händelserna i förväg. För nästa viktiga etapp i Dawkins karriär består i ett par års post-doktorala studier vid Kalifornienuniversitetet i Berkeley, under åren 1967–69. Han får möjligheter att fördjupa sin forskning inom den mera teoretiskt inriktade evolutionsbiologin. Han hamnar också mitt uppe i det då närmast revolutionära Berkeley med sina studentdemonstationer mot Vietnamkriget och mot diskrimineringen av de svarta, med åtföljande ingripande av både polis och nationalgarde. För Dawkins innebar det något av ett politiskt uppvaknande. Han sympatiserade med den politiska vänstern under sin USA-tid, en inställning han sedan överförde till labour i Storbritannien och som så småningom innebar ett aktivt stöd för det liberaldemokratiska partiet.
Tillbaka i England får han ett universitetslektorat vid sitt alma mater, Oxford, med möjlighet att fortsätta och fördjupa sina evolutionsbiologiska modeller – beteendets grammatik som han kallar det – delvis i samarbete med sin första fru (som för övrigt upptar en mycket liten plats i memoarerna!). Nu tar också hans funderingar på att skriva en populärvetenskaplig bok om genernas roll i evolutionen fastare form.
Dawkins memoarbok ger en god inblick i de tankar och vedermödor han hade brottats med innan boken blev färdig. För oss vanliga dödliga skribenter är det något av en lisa att få veta att också den verkligt framstående stilisten Dawkins måste revidera var och varannan mening när han skriver, ordna om orden, stryka ut, bearbeta. Själva författandet blir för honom, som han säger, något av ett ”darwinskt såll” i syfte hela tiden att få texten bättre.
En verklig nyhet i Den själviska genenär Dawkins lansering av begreppet ”mem”. Han söker efter ett annat område än biologin där darwinska principer spelar en roll och där det finns något som svarar mot generna i genetiken, det vill säga: något som kan överföras från en individ till en annan, som kan föröka sig och som har en viss grad av beständighet. Han menar att sådant finns i det mänskliga kulturlivet, där ”memer” i form av idéer, symboler, trosföreställningar, klädmoden och liknande har den funktionen. Många har nappat på dessa idéer, men många har också varit kritiska; inte minst Dawkins själv har tagit avstånd från några av de utvidgningar av hans idéer som har gjorts.
Memoarerna täcker alltså tiden fram till 1976, när Den själviska genen kommer ut. I ett avslutande, kort kapitel i boken gör Dawkins en summering av sitt liv fram till dess. Där konstaterar han bland annat att ”Darwin är min största vetenskapliga hjälte […] all modern biologi är en serie fotnoter till Darwin”. Så då borde jag också sluta min behandling av Dawkins här. Men låt mig ändå nämna det självklara, att det är nu han riktigt kommer i ropet. Han inser att hans speciella begåvning ligger på att förklara komplicerade skeenden och fenomen för andra, och han hinner med åren skriva ett antal populärvetenskapliga böcker av mycket hög kvalitet. Han får också så småningom en professur i Oxford i Public Understanding of Science. Men mest känd för en bred allmänhet blir han nog ändå som en förespråkare för ateismen. Han bedriver – om beskrivningen ursäktas – närmast ett korståg mot allt vad religion heter. Det kan med rätta sägas om honom som det har sagts om en annan brittisk forskare: Det finns ingen gud och Dawkins är hans profet. Men allt detta får vänta till dess andra halvan av hans självbiografi kommer ut.
Så till Hawking. Hans kortfattade beskrivning av sin uppväxthistoria innehåller inga större sensationer. Men det var tydligen högt till det intellektuella taket i den Hawkingska familjen; gäster beskriver till och med familjen som ”excentrisk”. Och unge Stephen leker med modelljärnvägar, bygger avancerade spel och är överhuvudtaget intresserad av ”fungerande modeller som jag kan kontrollera”. Det är kanske ett förebud om hans senare forskning med dess inriktning på att förstå världsalltet. För han menar att ”[o]m man förstår hur universum fungerar, kontrollerar man det på sätt och vis”. Skolgången är rätt lik Dawkins: inte lysande – även om Stephen kallades ”Einstein” av sina klasskamrater – så i alla fall så pass bra att han ett år före sina kamrater prövar och kommer in på Oxforduniversitetet. Hans pappa vill att han skall fortsätta i faderns fotspår och läsa medicin, men Hawking vill hellre ta sig an fysiken. I Oxford tillbringar han sin grundutbildning med att läsa en timme om dagen och sedan leva studentliv under övrig tid:
”Fysikkursen var upplagd på ett sätt som gjorde det extra lätt att undvika arbete. Jag hade en tentamen i början, sedan ingenting förrän sluttentamen efter tre år.”
Hur som helst så lyckas han komma in på forskarutbildningen i Cambridge. Han väljer att inte ge sig in i den då så populära elementarpartikelfysiken – han tyckte att den var alldeles för lik botanik – utangår istället in på kosmologi och på gravitationsteori i form av tillämpningar av Einsteins allmänna relativitetsteori. Denna gren inom fysiken var, skriver han, ett ”försummat område moget för vidare utveckling”. Och hur rätt hade han inte! Inte minst genom Hawkings egna insatser har detta forskningsfält genomgått en enastående utveckling. Tillsammans med andra har Hawking visat att den allmänna relativitetsteorin i sig förutsäger att den inte är fullständig, att den har så kallade singulariteter. Han har utvecklat teorin för svarta hål – masskoncentrationer med så stark tyngdkraft att inte ens ljuset kan komma ut från dem. Men han ställer detta på huvudet genom att visa att ett svart hål i själva verket sänder ut strålning, om än oerhört svagt. Det är en teoretisk upptäckt definitivt värd ett Nobelpris. Men Hawking lär nog inte få något sådant; strålningen är alldeles för obetydlig för att kunna påvisas. Och den svenska Nobelkommittén brukar ju vilja ha ordentliga belägg för att det som teorin förutsäger verkligen uppträder i naturen.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Listan över Hawkings bidrag till fysiken och kosmologin kan göras lång. Han är som vetenskapsman mycket kreativ. Han drar sig inte för spekulationer, ibland ganska långt ut från de etablerade idéerna. Hans kreativitet lyser igenom i hans populärvetenskapliga böcker, inte minst i bästsäljaren A Short HistoryofTime, men också i hans nu föreliggande memoarer. För även som popularisator är han framstående. Kanske med ett litet förbehåll: man kan undra hur mycket en icke-fackkunnig läsare egentligen kan ta till sig av begrepp som singulariteter, imaginär tid, kvantgravitation, gränsvillkor som innebär att det inte finns någon gräns med mera. Fast hans böcker säljer ju, så då är det väl så…
Trots hans roll som ledande forskare och som god popularisator är det nog ändå kombinationen av dessa tillsammans med hans sjukdom och kampen mot den som fascinerar mest kring personen Hawking. Det var under hans sista år inom grundutbildningen i Oxford som han märkte att han började bli fumlig. ”Lägg av med öldrickandet”, var det första rådet han fick av en läkare. En mera ingående undersökning avslöjade att han hade als, den obotliga sjukdomen som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. För de flesta drabbade leder den till döden bara några år efter det att sjukdomen hade konstaterats. Så Hawking gavs bara ett par år till att leva. Detta var för mer än femtio år sedan, och han lever fortfarande! Han är kort sagt ett medicinskt under.
Att han kunnat överleva så länge har flera orsaker. Samtidigt som han började sina forskarstudier i Cambridge mötte han Jane Wilde, som blev hand första fru och som kom inte bara att bli hans kärlek utan som också stöttade honom på alla sätt, såväl kroppsligt som intellektuellt. Trots att Hawking i sin bok inte är särskilt frikostig med mera känslobetonade beskrivningar – ja, överhuvudtaget inte med att ge erkänsla till andras insatser – så konstaterar han att mötet med Jane ”gav mig något att leva för”. Det äktenskapet höll ett femtontal år, de fick tre barn tillsammans, och det havererade först när Hawking måste ha en sköterska vakande över sig dygnet runt. Vi får en fylligare bild av Jane i filmen Hawking. Där redogör hon för svårigheterna med att leva tillsammans med en envis, totalt invalidiserad världskändis. Tilläggas bör att Hawking några år efter uppbrottet från Jane gifter om sig med en av sina sköterskor, bara för att återigen skilja sig efter ett drygt decenniums äktenskap; hans andra fru ställer inte upp på någon intervju i filmen.
En annan förklaring till att Hawking har överlevt sin sjukdom så länge är naturligtvis den intensiva – och kostnadskrävande! – medicinska behandling och annat stöd som han hela tiden får. Han har sköterskehjälp dygnet runt, året runt. Han har alla tänkbara tekniska hjälpmedel, inte minst för att kunna kommunicera med omvärlden. Till följd av flera operationer har han ingen talförmåga kvar, och till de få muskler han fortfarande kan röra hör kindmusklerna, som alltså styr hans dator både för tal och för skrift. Man förstår hur lycklig han måste ha känt sig när han för några år sedan, iklädd en därför anpassad rymddräkt, fick sväva tyngdlöst i en specialgjord Boeing 757 som gör åtta turer i fritt fall i en så kallad kastbana! Trots sitt handikapp är han fortfarande aktiv i forskningssamarbeten med sina kolleger, han skriver böcker och vetenskapliga artiklar. Och han reser jorden runt och håller föreläsningar, visserligen inspelade i förväg på hans dator. Men han tar ändå med en naturlig auktoritet scenen i besittning från sitt tekniska under till rullstol. Dokumentären Hawking börjar och slutar med en gripande scen när han trollbinder en entusiastisk publik i en fullsatt aula i kaliforniska San José.
Trots många likheter dominerar alltså skillnader mellan de två memoarboksförfattarna. Låt mig dock avsluta med en sak de två definitivt har gemensamt. Det är den glädje de känner i sitt arbete och i sin gärning. Att lära känna naturen, det stryker de båda under, innebär inte att man förlorar en skönhetsupplevelse. Snarare får man en ytterligare känsla av hänförelse över hur vacker naturen är när man förstår hur den fungerar. Den övertygelsen lyser igenom i båda böckerna och smittar av sig på läsaren.