För inte så länge sedan besökte jag till exempel en nordkoreansk restaurang i Amsterdam, grundad, organiserad och ledd av det holländska exemplet på denna sällsynta och speciella människosort. Jag är glad att jag gjorde det, för inte långt därefter stängdes restaurangen föga överraskande. Som ett kommersiellt projekt var det avgjort riskabelt.

De nordkoreanska servitriserna framförde danser, sjöng och spelade piano, allt med den totala brist på spontanitet och skräckslagna automatik som är så välbekant för dem som besökt Nordkorea (som jag gjort, för mer än tjugo år sedan). Jag tror att vi måste invänta regimens fall för att få veta hur dessa kvinnor kom att bli utvalda som servitriser i Amsterdamföretaget; man gissar att deras familjer i hemlandet hölls som gisslan för att garantera deras goda uppträdande.

Restaurangens grundare hade också inrättat ett museum över Nordkorea på övervåningen, som han visade mig efter måltiden. Det bestod av blodtörstiga antiamerikanska propagandaaffischer och stora högar av blågrå ideologiska verk av de två Kim, översatta till flera europeiska språk, som det ännu inte var någon stor efterfrågan på. Men ägarens stoltaste ägodel var den tennmedalj han hade mottagit från Nordkorea genom den ryska ambassaden (som representerar Nordkorea i Nederländerna) som erkännande för sina tjänster för Folkets demokratiska republik.

Även om han hade lierat sig med den mest fullständiga ondska jag känner till, kunde jag inte förmå mig att hata eller ens förakta honom. Det var uppenbart för mig att Nordkorea gav mening åt hans liv, och att hans ganska märkliga val av föremål för religiös vördnad var en manifestation av hans psykologiska bräcklighet. Han var personligen så långt från den våldsamma nordkoreanska retoriken man kunde föreställa sig. Jag fann att jag tyckte synd om honom, efter att först ha förlöjligat honom inombords.

Jag påmindes om honom den här veckan när jag slog upp ett exemplar av Libération, den franska vänstertidningen. Där, mitt framför mina ögon, fanns en bild av en europé i nordkoreansk uniform, med medaljer på bröstet och även bricka med en bild av Kim Il-Sung, som trots att han varit död i nästan 20 år fortfarande är landets president. Bilden föreställde Alejandro Cao de Benós, i den åtföljande artikeln beskriven som en katalansk aristokrat som fördelar sin tid mellan en liten by i Katalonien och Pyongyang.

Han hade läst Kim Il-sung i Madrid 1994, vid 16 års ålder, och tydligen drabbats av en coup de cœur. För honom som mjukvaruingenjör var Kim Il-sung och Nordkorea uppenbarligen svaret på hans andliga behov:

”Korea är en stor familj. Vår ledare, numera Kim Jong-un, är folkets fader. Därborta är det som en annan planet, där pengar inte är livets mål. Värden är kollektiva […] det är principer som ärvts från Konfucius och Buddha.”

I Spanien nyligen fick jag höra att katolicismen där är död. Kanske det: men inte behovet av att tro. Det behovet lever kanske kvar inom oss alla, och varje fenomen har sina exotiska ytterligheter.