Historien om Eagleton var känd för mig sedan tidigare. Under min utbildning till psykiater i USA togs den ofta upp som exempel på det stigma som omger psyk­iatri i allmänhet, och elchocksbehandling i synnerhet. Bland mina seniora kolleger sågs Thomas Eagleton som ett offer för sin tids fördomar och okunskap. Denna synpunkt delas av författaren Roy Richard Grinker i hans nya bok Nobody’s Normal. How Culture Created the Stigma of Mental Illness, som är ett utdraget brandtal mot stigmatisering av psykisk ohälsa.

Roy Grinker är professor i antropologi vid George Washington University, och tycks verkligen ha känt sig kallad att skriva boken. Hans farfars far, Julius Grinker, var en framstående neurolog och forskare. Hans farfar, Roy Grinker sr, var en ännu mer framstående psykiater, som lät sig analyseras av självaste Sigmund Freud. Därutöver har författaren en dotter med diagnosen autism. Alla dessa anhöriga vävs in i ett historiskt narrativ, som stundtals blir djupt personligt.

Professor Grinker fick aldrig tillfälle att träffa sin gammelfarfar Julius,­ men beskriver honom som mycket otrevlig. Den berömde neurologen var särskilt känd för sitt kvinnoförakt, och sin syn på galenskap som en oförmåga hos individen att kontrollera sina impulser – i synnerhet begäret att shoppa. I Nobody’s Normal får han bli en symbol för äldre tiders psykiatri, präglad av sexism, rasism och vidskepelse. Grinkers historiska analys är stundtals väl moraliserande, men bjuder också på en del dråplig och hårresande kuriosa. Visste ni till exempel att Kellogg’s Cornflakes från början uppfanns som ett botemedel mot onani? För detta syfte förordade bröderna Kellogg även motion, vegetarianism och lavemang med yoghurt. Jag hade heller aldrig hade hört talas om psykiatern J H Lehmanns originella terapi för depression: att lägga patienten i ett badkar fullt med ålar.

Hotbilden blev påtaglig i exempelvis Togo, och Nigerias ambassadör tvingades klargöra att det inte var nigerianer som stal togolesiska mäns penisar.

I kontrast till den barske Julius Grinker framställs farfar Roy Grinker sr som nästan omänskligt sympatisk och älskvärd. Mot sin fars inrådan for den unge Roy till Wien och anslöt sig där till Sigmund Freuds krets. Efter sin återvändo till USA etablerade sig Roy sr som en auktoritet inom psykoanalys och en ivrig förkämpe för patienters rättigheter. Hans sonson ställer sig i sin bok allmänt positiv till psykoanalysens inflytande, men blundar inte för rörelsens elitism. Arbetare och fattigt folk ansågs oemottagliga för analys. Etniska minoriteter intresserade inte heller de tidiga psykoanalytikerna, som nästan alla var vita av europeisk härkomst.

Bokens huvudsakliga tes är att stigman förknippade med psykisk sjukdom är socialt konstruerade och måste bekämpas. Grinker menar att den moderna kapitalismens begrepp om människor som ekonomiskt produktiva enheter innebär att de som inte klarar sin kvot stämplas som underlägsna och defekta. Därutöver beskylls kapitalismen för att ha ”uppfunnit” manliga och kvinnliga könsroller, samt för att ha stigmatiserat homosexualitet. Att mönsterarbetare hyllades och homosexuella ringaktades även i kommunistiska länder skyller professor Grinker på kapitalismens kvardröjande inflytande i dessa samhällen. Allt detta låter kanske en smula som marxism, och det är det. Karl Marx citeras flitigt i Nobody’s Normal, och hyllas av författaren som en ”stor tänkare”. Professor Grinkers vurm för marxism diskvalificerar förstås inte hans argument om psykiatri, men den framstår som en smula naiv för en någorlunda historiekunnig läsare.

Roy Richard Grinker är som bäst när han diskuterar samspelet mellan social­ miljö och subjektiva symtom. Denna koppling ses särskilt tydligt när det gäller ätstörningar. I början av 1980-talet började västerländska medier intressera sig alltmer för dessa åkommor, i synnerhet anorexi. Karen Carpenter – en av USA:s mest kända sångerskor – hade dött av självsvält, och läkare ville medvetande­göra allmänheten om denna nya hälsofara. I efterhand finns det dock skäl att tro att all medial uppmärksamhet kring ätstörningar ökade deras utbredning. Detta innebär förstås inte att vem som helst fick för sig att bli anorektiker av att titta på tv. Gripande reportage inspirerade snarare vilsna och olyckliga tonåringar att uttrycka sitt själsliga lidande genom att vägra äta eller kräkas upp sin mat.

Fenomenet kallas för social spridning, och påverkar enligt Grinker förekomsten av många sjukdomar – däribland glutenintolerans, adhd, ”kronisk borrelia” och det kontroversiella ”gulfkrigssyndromet”. Detta betyder inte nödvändigtvis att sagda tillstånd ”inte finns”, bara att deras prevalens är starkt beroende av allmänhetens intresse. Ett särskilt kuriöst­ exempel på social spridning var den epidemi av ”penisstölder” som härjade Västafrika i början av 2000-talet. Offren beskrev vanligen hur en mystisk främling gått fram till dem och ”stulit deras penis” genom att beröra deras klädsel. Hotbilden blev påtaglig i exempelvis Togo, och Nigerias ambassadör i landet tvingades klargöra att det inte var nigerianer som stal togolesiska mäns penisar.

Roy Richard Grinker förtjänar också en eloge för att han envetet försvarar elchocker – en ofarlig och effektiv behandling som i decennier har varit föremål för skrämselpropaganda. I allmänhetens ögon har elchocker länge förknippats med lobotomier, trots att behandlingarna är radikalt olika. I filmen Gökboet från 1975 torteras huvudpersonen typiskt nog med elchocker innan han lobotomeras. Myterna har på senare år hållits vid liv av Scientologikyrkan och dess olika filialer. Kyrkan är särskilt kritisk mot elchockbehandling för barn, något som mycket sällan utförs numera. När jag själv för några år sedan besökte det amerikanska psyk­iatri­­­­­­­förbundets årliga kongress i New York möttes jag vid entrén av en grupp högröstade scientologer som envetet bad mig att ”sluta mörda” deras barn.

Sina förtjänster till trots är Nobody’s Normal en ytterst tendentiös bok. Professor Grinker tar i princip bara upp exempel som gynnar hans egen tes och duckar för svåra eller obehagliga frågor. Detta är på sätt och vis vad man kan förvänta. Som Grinker själv medger uppstod hans eget ämne – kulturantropologin – som en reaktion mot evolutionära och biologiska förklaringar av mänskliga fenomen. Ämnet hade alltså redan från början ett ideologiskt syfte. Ett syfte som ytterligare underströks år 2010, då USA:s antropologförbund strök ordet ”vetenskap” ur sin verksamhetsplan. Att beskylla en kulturantropolog för ovetenskap är således som att anklaga en wrestlingutövare för att inte slåss på riktigt. Det missar själva poängen.

Roy Richard Grinker är alltså humanist, men det ursäktar inte att han blundar för realiteter och vilseleder sina läsare. Bland de psykpatienter Grinker beskriver är det aldrig någon som tar livet av sig, eller ens beter sig illa. Praktiskt taget alla presterar högt över sin förväntade nivå, och kullkastar helt omgivningens fördomar. Grinker lyfter exempelvis fram Elyn Saks, en världskänd jurist och professor som lider av schizofreni. Författaren hoppas att exempel som Saks ska få allmänheten att överge gängse stereo­typer om psykiskt sjuka personer. Problemet med fru Saks är dock att hon bara finns i ett exemplar. Jag har själv aldrig träffat en schizofren person som kommer i närheten av hennes funktionsnivå. Elyn Saks är ett medicinskt unikum – vad statistiker kallar för en outlier. Om alla psykiskt sjuka personer vore som hon skulle något stigma nog aldrig ha uppstått.

En psykpatient som förbigås med tystnad i Nobody’s Normal är tysken Andreas Lubitz. Under flera år plågades den unge Lubitz av svåra depressioner och återkommande självmordstankar. Enligt anhöriga gav han även uttryck för grandiosa vanföreställningar om att en dag ”göra något”, så att alla skulle ”känna till hans namn”. I början av mars 2015 noterade Lubitz psykiater att patienten utöver depression höll på att utveckla en psykos och borde läggas in på sjukhus. Inga åtgärder vidtogs dock, och Andreas­ Lubitz fortsatte obehindrat att arbeta som pilot för Lufthansa. Två veckor senare, under en flygning över Alperna, låste andrepiloten Lubitz in sig i cockpit och kraschade flygplanet mot en bergvägg. 150 personer omkom.

Roy Richard Grinkers driver i Nobody’s Normal tesen att personer med psykiska problem döms hårdare av omgivningen än de som har somatiska sjukdomar. Detta stämmer förstås i viss mån. I fallet med Andreas­ Lubitz kan vi dock observera det motsatta. Om Lubitz hade vårdats för exempelvis en synskada eller ett epileptiskt anfall så hade läkarna per automatik belagt honom med flygförbud. Ingen hade då oroat sig för stigma eller fördomar. Bland Lubitz psykiatrer var det dock ingen som var beredd att vidta några åtgärder, sannolikt utav rädsla för att stigmatisera patienten. Den psykotiskt deprimerade Lubitz fick fortsätta att flyga ostört.

Ingen gillar förstås ett stigma. Förekomsten av stigma förblir en källa till lidande, särskilt bland dem som räds att söka hjälp. Motstånd mot stigma får dock inte övergå i naivitet och önsketänkande. Psykisk sjukdom bör istället betraktas med samma grad av allvar och realism som somatiska åkommor. Önsketänkande kan, som fallet med Andreas Lubitz väl illustrerar, vara minst lika farligt som något stigma.

Vilket för oss tillbaka till Thomas Eagleton. Efter att ha avgått som vicepresidentkandidat fortsatte Eagleton att arbeta politiskt i ytterligare 15 år. Han var som senator oerhört produktiv, och låg bakom flera viktiga lagförslag om allt från miljöfrågor till handikappade barn. I denna bemärkelse var Thomas Eagleton ett föredöme och en källa till hopp och inspiration för psykiskt sjuka amerikaner. Trots det måste jag i efterhand hålla med de psykiatrer som ansåg att en person med bipolär sjukdom inte bör få kontroll över världens största arsenal av kärnvapen. Individens frihet kommer alltid att behöva ställas mot kollektivets säkerhet, och någonstans måste man dra gränsen.