Som i flera andra vrångbilder finns det trots allt ett korn av sanning i den tendentiösa bilden av Iran. Landet styrs enligt religiösa principer och resonemang som ofta kan tyckas främmande och bisarra för sekulariserade betraktare. Sådana vill helst se religionen som en civilisatorisk barnsjukdom som upplysta västerlänningar är i färd med att lägga bakom sig.

Hur har det kunnat gå så illa? Iran var för bara några få årtionden sedan visserligen också då en diktatur men en diktatur som höll på att moderniseras, där kvinnorna uppmanades att kasta slöjan och som höll på att få den utbildade medelklass som brukar vara ett viktigt steg mot en fungerande demokrati.

Demokratiseringssträvanden i Iran går ganska långt tillbaka i tiden. Redan under 1900-talets första decennium försökte en intellektuell medelklass åstadkomma en demokratisk revolution, som emellertid stoppades av ett konservativt etablissemang. Reza Shah, far till den siste shahen, tog makten. Till en början hade han, precis som sin son, ett reformprogram, men blev gradvis alltmer auktoritär och främmande för folkviljan. Han avsattes 1941, mitt under andra världskriget, av de allierade, som var intresserade av Irans olja. Den engelska flottan var helt beroende av den.

I den mån det alls finns klara och entydiga förklaringar till situationen i dagens Iran hittar man flera av dem i Michael Axworthys ytterst informativa skildring Revolutionary Iran. Axworthy undervisar idag vid universitet i Exeter, och har tidigare varit ansvarig för Irandesken vid brittiska utrikesdepartementet.

I början av 1950-talet var det dags igen. Med Mohammad Mosaddeq hade landet en både karismatisk och nationalistisk premiärminister. Han var utbildad i Europa och kosmopolit på ett sätt som väckte misstänksamhet i det religiösa etablissemanget, men när han dessutom hotade att nationalisera Irans olja gick det inte längre. Han avsattes i en kupp där både USA och England spelade betydande roller. Shahen återinstallerades på påfågelstronen.

Denna kupp mot den någorlunda demokratiskt valde Mosaddeq har länge förgiftat relationerna mellan Iran och USA. När studenter långt senare och mot alla internationella överenskommelser ockuperade USA:s ambassad i Teheran, såg flera av dessa aktionen som ett slags hämnd för vad USA tidigare hade ställt till med. Dessa händelser är fortfarande en stötesten i relationen mellan de båda länderna. Se gärna Ben Afflecks film Argo, som berättar om ambassaddramat och som fick en Oscar för fjolårets bästa film; det är en utmärkt film som passar perfekt in i den för dagen gångbara berättelsen om Iran.

Den siste shahen försökte också han modernisera sitt land och bli ett slags Napoleon. Men liksom sin far blev han alltmer auktoritär. Han drabbades dessutom av storhetsvansinne som fick sin tydligaste manifestation när han 1971 lät arrangera ett storslaget jubileum som något godtyckligt slog fast att landet kunde se tillbaka på en 2 500-årig historia. Inhemsk och utländsk maktelit festade under luxuösa former, medan stora delar av folket levde i misär, även om många faktiskt hade fått det bättre under shahens tid.

Shahen kritiserades för att lägga enorma summor på dyra amerikanska vapen, som då mera sågs som ett prestigeprojekt än som militär nödvändighet. På denna punkt visar emellertid Axworthy att kritiken nog var förhastad. Just dessa vapen gjorde att Iran så länge och så relativt framgångsrikt kunde stå emot när de blev angripna av Saddam Husseins Irak.

Missnöjet med shahen växte. Demonstrationerna mot honom samlade allt större folkmassor. Det väckte våldsam indignation, inte minst hos ayatolla Khomeini, att shahen ville ge juridisk immunitet åt amerikaner stationerade i Iran. Repressionen tilltog. Savak, shahens fruktade och ökända säkerhetspolis, blev allt brutalare. Antalet döda blev större efter varje demonstration, även om Axworthy menar att läget nog överdrevs av shahens motståndare. Situationen blev hur som helst ohållbar. Den av leukemi redan dödsmärkte shahen lämnade landet.

Och så, strax efter halv tio på morgonen den 1 februari 1979 landade en Air France Boeing 747 från Paris på Mehrabadflygplatsen i Teheran. Ombord var ayatolla Khomeini. The rest is i allra högsta grad history. Khomeini skulle komma att skapa en stat som saknar motstycke i historien. Det var en islamisk republik med parlament och president och allt annat som ytligt sett påminner om andra republiker. Men till det kom Khomeinis eget bidrag till den politiska filosofin, hans teori om velayat-e faqih, som kan översättas med juristens styre eller den laglärdes överhöghet. En ny statsvetenskaplig uppfinning som vissa andra ayatollor har funnit suspekt och endast motvilligt accepterat. Shiaislam har aldrig tidigare haft en sådan central auktoritet som åtminstone ytligt kan påminna om påvens ställning i den katolska kyrkan.

Den högste ledaren, det vill säga: den främste experten på fiqh (juridik), hade alltid sista ordet, och det ankom på honom att se till att den islamiska republiken styrs enligt religionens bud och krav. Khomeini styrde i hög grad i kraft av sin personliga prestige och teologiska auktoritet. Hans motvilja mot Västerlandet och USA – ”den store satan” – var uppenbar. Misstron var ömsesidig. Axworthy visar hur de båda länderna ofta har missförstått varandra och därmed försuttit tillfällen till förbättrade förbindelser.

Kriget mot Irak är bara ett av flera exempel där Iran kände sig förfördelat genom att västvärlden stod i stort sett enad med Irak och mot Iran. Och detta trots att det aggressiva Irak rimligen utgjorde en större fara än Iran. Efter åtta år och oräkneliga döda gick Iran till slut med på ett vapenstillestånd som Khomeini upplevde som ett av sitt livs bittraste ögonblick.

Då och då skickade Iran förhandlingstrevare till Washington, som emellertid bryskt avvisades av bland andra försvarsminister Donald Rumsfeld och vicepresident Dick Cheney, som menade att man inte talar med ondskan. Snudd på hyckleri, påpekar Axworthy, eftersom en leende Rumsfeld några år tidigare hade skakat hand med den ondskefulle Hussein.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Axworthys bok visar att den gamla klyschan att det inte är ens fel om två träter äger sin riktighet också på det storpolitiska planet. Iran stödde Hamas och Hizbollah. Landet låg med all sannolikhet bakom terrorattacker i Libanon och Argentina. Men Axworthy är försiktig och betonar att internationell terrorism är en värld som mera består av dimma och dunkel än av ljus och klarhet. Här hittar man ofta konstiga konstellationer.

När Khomeini dog 1989 uppstod ett maktvakuum. Det fanns ingen med tillnärmelsevis samma auktoritet, och därför består mycket av den islamiska republikens senare historia av internt käbbel som ofta har slutat i avrättningar som inte bara har drabbat de inblandade utan också tusentalsinnocent bystanders. I denna ständigt pågående maktkamp har vanligtvis den konservativa, auktoritära falangen vunnit. Mer demokratiskt sinnade ledare som ayatolla Montazeri har utmanövrerats.

Det är uppenbart att Axworthy inte bara kan sitt Iran, utan också hyser en stor kärlek till landet, dess folk och dess kultur. På ett sätt som är ovanligt i böcker av den här typen låter han romanförfattare och diktare illustrera händelseförloppen. Han ser den tragiska dimensionen när gång på gång de demokratiska krafterna förlorar; det blev tydligt för hela världen 2009 när de styrande med största sannolikhet manipulerade valresultatet för att försäkra sig om att Mahmoud Ahmadinejad skulle bli omvald till president.

Den som vill komma bort från den förenklade, svartvita bilden av Iran kan knappast hitta bättre vägledning än denna. Det finns mycket svart också i Axworthys bild, men här finns också de skuggor och dagrar som vanligen försvinner i den massmediala rapporteringen.