När de allra första amerikanska marinkårssoldaterna 2003 rullade in från Kuwait över den irakiska gränsen hade de inte bara ett självsäkert militärt understöd. De hade även ett stort, genomtänkt, verbalt understöd hemifrån, från Vita husets och Pentagons spin doctors. Vi minns alla hur de första tv-bilderna från invasionen ledsagades av en ganska imponerande formulerad ström av programförklaringar från presskonferenspodier.

Det kändes kliniskt, akademiskt. Äntligen det moderna, digitalt målstyrda, smarta kriget.
Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Eller, ja, blod har flutit under broar som sprängts sönder. Den kultiverat kontrollerade fasaden har rämnat i ett bombregn av skandaler – från CIA:s dokumentförfalskning för att visa att 9/11-bombaren Mohammed Atta var Hussein-sanktionerad, till Blackwater-korruptioner och Gitmo-tortyr.

Ändå blir man återigen omskakad -på ett nytt, rent fascinerande sätt – när man ser Generation Kill, HBO:s nya dramaserie om Irakkrigets första 40 dagar, och får reda på vilka verbala ordval som verkligen, på plats, ledsagade den första marinkårsbataljonen över gränsen, och hur dessa kontrasterade mot de högtravande soundbites som serverades pressen vid samma tid:
”Varför kan vi aldrig invadera ett coolt land, där det finns bikinibrudar? Varför behöver såna länder aldrig marinkåren? Jo, det är bristen på fitta som fuckar upp länder. Om fler araber fick kvalitetsfitta så skulle det inte finnas nån anledning för oss att komma hit och fucka upp dem så här!”

Denna fantastiskt fåniga och förjävliga replik är faktiskt inget tv-satiriskt påhitt. Dialogen i Generation Kill är till stor del ordagrant hämtad från den inbäddade Rolling Stone-journalisten Evan Wrights egna transkriberingar.

Wright var alltså förste amerikanske krigsreporter att passera gränsen. Han satt i baksätet av det militärfordon där en ung korpral, Ray Person, i det främre passagerarsätet lade ut texten om mellanösternmuslimernas underskott av villiga bikinibrudar.
Bakom ratten ser vi svenske skådespelaren Alexander Skarsgård. Han spelar sergeant Brad Colbert, kallad ”The Iceman” för sitt stoiska lugn, och ber Person knipa käft, med en varning: ”Du knaprar för mycket Ripped Fuel! Stay off that shit.”

Se där ytterligare en odisciplinerad detalj från den amerikanska invasionsvardagen – unga militärer som äter sig halvhöga och sömnlösa på fettförbrännande bantnings- och träningsmedel. Denna mikro- snarare än makrostudie av invasionen ger en så mycket djupare bild av dessa unga soldaters tillvaro i fält än flertalet tidigare krigsfilmatiseringar. Tristessen skär igenom vardagen med samma kraft som dramatiken. En espressokokare exploderar. Ett rykte gör gällande att film- och popstjärnan Jennifer ”J-Lo” Lopez har avlidit.

Det är ett jävla gnölande om otillräcklig och orättvist fördelad utrustning. Man odlar ”slutspelsmustascher” och tjafsar om vikten av att bära marinarnas svarta mössa vid middagen – men att den bara får bäras efter klockan 17. Det är revirpinkande och avföringshinkar, pojkrumsskrålig allsång och rasistiska spänningar som burits med hemifrån, ökenstormar som sliter upp lägren och ett evinnerligt väntande på oavbrutet obegripliga order och kontraorder.

Och så märkliga små glädjeämnen. Som att ligga raklång med könsorganet nedåt när en stridsvagn rullar förbi så att marken skakar skönt. Alexander Skarsgård har fått sitt amerikanska genombrott som ”The Iceman”, och är verkligen lysande i skildringen av en allt iskallare uppgivenhet. Bara under de första få dagarna faller förväntningarna sönder. Ta till exempel hur stoltheten, när de första flyende irakierna möter dem för att få deras skydd mot Saddam-armén, på bara fem minuter förbyts i bedövande besvikelse när den omedelbara reaktionen uppifrån blir att beordra bataljonen att skicka tillbaka de civila irakierna mot en säker död.

Som alla andra rollgestalter i serien är The Iceman och korpral Person hämtade direkt från verkligheten, direkt från Wrights ögonblicksskildringar i reportageboken Generation Kill. Både dialog och händelseförlopp finns dokumenterad och bevarad på Wrights egna bandinspelningar, och bådadera bränner djupa avtryck. Soldatreplikerna i all raggig ära – ”A couple of dudes killing hundreds of thousands… that fucking rules!” (om Hiroshima), ”Nu har vi sparkat på getingboet, bäst att döda alla getingarna” (efter första Bagdadbombningen) – den största ahaupplevelsen är helhetsbilden av amerikansk krigföring. Både som överblick och närbild. Den interna rivaliteten, de disciplinära problemen, den undermåliga underrättelseinformationen, de galna improvisationerna, tunnelseendet och den radiokommunicerade labyrinten av ständiga dolda befälsagendor som gör att enskilda bataljoner inte har en aning om större skeenden.

First Recon-bataljonen i seriens centrum är elitdrillad men också mycket ung och naiv. Oftast tror den sig utföra ett annat slags uppgifter än den i själva verket gör. När de tror att de ska säkra en bro över en flod är det övergripande syftet egentligen att de, tack vare sin litenhet, ska locka fram irakiska offensiver som sedan kan utnyttjas av de efterföljade, större trupperna.

Den kritikerhyllade Uppdrag: mord– och The Wire-skaparen David Simon är en av krafterna bakom serien, liksom ex-Baltimore-polisen Ed Burns och Evan Wright själv Dessa tre har delat på manusförfattandet. Men tyngst lass, jämte skådespelarna, drar det överraskande, närmast Robert Altman-inspirerade, brittiska regissörsparet Susanna White och Simon Cellan Jones, som lyfter Wrights bok till nyskapande nivåer av samtidsepisk socialrealism.

Generation Kill är ett mästerverk, en pionjärskildringen av det postmoderna krigets skitighet. Mycket för modet att låta ledan, meningslösheten och förvirringen ta störst utrymme, och för de magstarkt tvära kasten – när medryckande intern galghumor frodas bredvid en upprörande rasism, eller när hela jeepen i ena sekunden skrålar Minnie Rippertons Lovin’ You i hemsk falsett, för att i nästa rulla förbi ihjälbombade, lemlästade barn längs landsvägen.

Det är groteskt. Det är inte ”underhållande” i vanlig mening, men beroendeframkallande och bottenlöst lärorikt.

Generation Kill hade USA-premiär i juli och har redan anlänt till Sverige. Canal Plus visar serien med början den 3 september.

KJELL HÄGLUND