Titeln kan tyckas enkel men är det inte. Författaren diskuterar inledningsvis vem som är arab och vad det innebär. Är det någon som bebor den arabiska halvön eller alla som talar arabiska?

Det finns inget entydigt svar – det första är en för snäv definition, som om det inte skulle finnas araber i Irak och Syrien, den andra är för vid, som om alla engelsktalande skulle vara engelsmän. Den muslimska gemenskapen, den så kallade umman, omfattar mycket mer än endast arabisktalande. I länder med de största muslimska befolkningarna, Indonesien, Pakistan och Indien, talas inte arabiska.

Arabs är inte skriven av en professor vid något förnämt universitet och den är inte centrerad främst kring islam i dess olika inriktningar och fraktioner, utan i ovanligt hög grad kring det arabiska språket i dess olika versioner och dialekter. Ett annat centralt tema är den urgamla konflikten mellan badawah och hadarah, mellan nomader och bofast befolkning, både bönder och stadsbor. Författaren använder sig ofta av Ibn Khaldun, som var en av de första att dissekera denna i olika former fortfarande pågående konflikt: mellan härdade men råa beduiner, som förenas genom ett slags solidaritet, asabiyya, och som genom den arabiska historien har hotat och ofta störtat förfinade och bortklemade stadsbor. Den ständiga spänningen mellan landsbygd och stad är en orsak till att regimskiften så ofta har varit våldsamma, sällan fredliga.

Mackintosh-Smith är heller ingen vanlig akademiker. Han studerade arabiska vid universitet i Oxford. För att förkovra sig i detta, som han säger, djävulskt svåra språk begav han sig till Jemen där, påstår somliga, man talar den renaste formen av arabiska. Där har han blivit kvar och kallar numera Jemen för sitt hemland. Bland hans tidigare böcker märks reseskildringar där han följer den medeltida arabiska resenären Ibn Battutah i fotspåren.

Att han vid det här laget har lärt sig arabiska märks bland annat genom att han helst bygger på originalkällor och inte på sekundärt material. Här finns också genomgående ett personligt anslag där författaren på ett litet oakademiskt vis inte drar sig för att dela ut betyg i uppförande och ordning till flera av dramatispersonae.

Att han i hög grad har insupit den arabiska atmosfären märks inte minst av de utfall mot Israel som i mitt tycke stör bokens sista kapitel. Men i stort är Arabs en allvarlig konkurrent till hittillsvarande standardverk av Philip Hitti och Albert Hourani. Om den är bättre än dessa två författares verk kan diskuteras, men inte att den är mera underhållande.

Som titeln antyder börjar han i början, alltså 1 000 år före vår tideräknings början då man först stöter på araberna. År 853 f Kr i en assyrisk inskription omtalas Gindibu araben som försåg Assyriens fiender med kameler. Det är signifikativt att araber dyker upp tillsammans med kameler. Denna passgångare, detta öknens skepp, har spelat en enorm roll i den arabiska historien. Mackintosh-Smith citerar ett skämt bland arabister. Varje arabiskt ord kan betyda tre saker: sin betydelse, dess motsats och kamel. När man väl en gång hade lyckats tämja kameler möjliggjordes handel över vida sträckor från södra delen av den arabiska halvön upp till Syrien och ännu längre bort.

Långt före vår tideräknings början konstruerades för tiden sofistikerade och komplicerade bevattningsanläggningar som gjorde fasta bosättningar möjliga, men det stora flertalet av araber var nomadiserande beduiner i ett av jordens mest ogästvänliga områden. De levde på svältgränsen och på en diet av i bästa fall sur kamelmjölk och dadlar, eller till och med bestående av ödlor. Det blev med tiden en nedsättande kliché – eller ett tidigt fall av hets mot folkgrupp – att kalla dem ödleätare. Men det var inte bara negativt. Tidigt kom man att besjunga det fria men hårda livet i öknen. Den förislamiska poesin, som Mackintosh-Smith gärna citerar, handlar om, eller kanske rättare sagt idealiserar, detta liv. De mest kända odena inleds ofta med en scen där diktaren kommer till en övergiven campingplats där han ser spåren av dem som varit där och tänker på förlorad kärlek.

”Den arabiska skriften är vacker, inte konstigt att kalligrafi är en konstart där muslimer har excellerat, men den har inte varit lätt att anpassa till tryckpressen.”

Dessa förislamiska oden – qasida – hålls upp som litterära förebilder och de får inte ifrågasättas. När den egyptiske författaren Taha Hussein för 100 år sedan i en bok betvivlade dessa dikters ålder och autenticitet drogs han inför rätta. Han frikändes men hans bok förbjöds. Dessa dikter, men förstås framför allt Koranen, har varit modeller för hur arabiska ska talas och skrivas, ett ämne som Mackintosh-Smith gärna, länge och ofta uppehåller sig vid i sin bok. Den klassiska arabiskan har varit så svår att ytterst få har talat den på ett korrekt vis men den har samtidigt varit ett sammanhållande kitt som har gjort att man kan tala om en arabvärld som sträcker sig från Marocko i väster till Irak i öster, och där åtminstone de bildade klasserna kan kommunicera med varandra på ett gemensamt språk.

Det är vad som brukar kallas modern standardarabiska. Det låter, skriver Mackintosh-Smith ”som något nytt och fint men står i själva verket i samma förhållande till den klassiska höga arabiskan som medeltida latin till guldålderns latin: litet förenklat och syntaktiskt klumpigare men i stort sett samma sak”. Det har gjort att den som kan läsa dagens diktare kan läsa diktare som verkade för mer än 1 000 år sedan. Detta har skapat ett historiskt medvetande, en kontinuitet som få andra kulturer besitter. Det är som om svenska runstenar vore skrivna på samma språk som en artikel i en dagstidning från förra veckan.

Följaktligen blev grammatik tidigt en vetenskap där araberna excellerade, och från perioden fram till år 1500 känner vi namnen på mer än 4 000 grammatiker. Korrekt språkbruk utvecklade sig till något av en arabisk besatthet. Jag minns att min egen professor i arabiska häftigt kritiserade Egyptens dåvarande president Nasser, och då inte så mycket för hans politik utan för att han i sina tal begick allvarliga grammatiska misstag.

Bokens undertitel talar om folk, stammar och imperier men inte, och det är signifikativt, om nationer. Nationalstaten har aldrig blivit norm i denna del av världen på samma sätt som i Europa. Det är inte heller så konstigt när man tittar på en karta. De raka linjer som utgör gränser mellan olika nationer är inte naturliga gränser, utan drogs mer eller mindre godtyckligt av de västliga stormakterna. Men innan man klandrar imperialisterna alltför mycket kan man med fog undra om det någonsin har funnits naturliga gränser mellan flera av dessa länder, som fortfarande består av stammar och klaner.

Araberna har alltså sällan varit en nation men med kanske ett stort undantag. Profeten Muhammed gjorde araberna till en nation eller i alla fall något liknande. Om han var Guds sändebud eller inte får teologerna och de rättrogna avgöra, men hans liv är ändå av världshistorisk betydelse. Som aldrig förr eller senare enade han araberna.

Profeter med påstått gudomligt mandat var inte helt ovanliga i dessa trakter under senantiken, men det var Muhammed som blev framgångsrik. Dittills hade arabiska halvön till stora delar befolkats av rivaliserande stammar och klaner som ständigt bekrigade varandra. Muhammed, medlem av den förnäma quraish-stammen, lyckades att med sitt budskap – och när det inte räckte – med våld förena dessa stridiga viljor. Men först fördrevs han från sin hemstad Mecka och tog 622 – år ett i den muslimska tideräkningen – med några få följeslagare sin tillflykt till staden Yathrib, som snart fick namnet profetens stad, det vill säga: Medina.

Profeten blev nu statsman – och en av historiens mest inflytelserika. Hans tidigare visionära uppenbarelser fick nu en ny och mer pragmatisk och politisk karaktär. Mackintosh-Smith citerar den sudanesiska politikern Mahmoud Muhammad Taha, som gick så långt som att hävda att Koranens sena kapitel – surorna från Medina – är ”historiska till sin natur och sitt innehåll och har ingen relevans för moderna förhållanden”. För sådana tankar hängdes han vid 75-års ålder. Än idag kan det vara farligt att ens viska Tahas namn.

De muslimska styrkorna expanderade snabbt. De erövrade stora områden och skulle komma att störta gamla imperier som det bysantinska och det persiska. Muslimerna utgjorde länge en demografisk minoritet i erövrade områden, men det rådde aldrig något tvivel om vem som bestämde och vem som hade att rätta sig efter de nya herrarna.

Muhammed dog 632 utan att lämna några klara order om vem han ville se som sin efterträdare. Snart uppstod split och splittring. Efter de första fyra kaliferna klövs islam mellan sunni och shia, makten flyttades först under ummayad-dynastin till Damaskus och litet senare under abbasiderna till den nybyggda huvudstaden Bagdad, där de styrde till 1258 då mongolerna under befäl av Djingis khans sonson Hülegü stormade staden och dödade den sista legitima abbasidkalifen al-Mutasim. Kalifatet skulle fortleva länge än men det var inte längre ett maktcentrum.

Det abbasidiska kalifatet i Bagdad var på många vis arabernas och den muslimska civilisationens höjdpunkt. Man översatte grekisk filosofi och vetenskap (men försvinnande litet av antikens litteratur). Under en alltför kort tid fick förnuftet vara ledstjärnan, inte religiösa dogmer. Matematik och astronomi blomstrade. Om Arabs alls har en svaghet så ligger den här. Man får en ytterst kortfattad bild av det fria tankelivet. Betydande filosofer som al-Farabi och Ibn Rushd nämns endast flyktigt och, när det handlar om den störste av dem alla, Ibn Sina (känd som Avicenna i Europa), inte alls. Nu var förstås många av dessa inte araber, utan kom från vad som idag är Iran eller från platser ännu längre österut.

Efter guldåldern tilltog splittringen i både arabvärlden och den muslimska världen, som alltså redan var kluven mellan sunni och shia. Den ena dynastin avlöste den andra i en lika enformig som deprimerande berättelse. I början av 1500-talet erövrade de osmanska turkarna de stora arabiska städerna. 1798 invaderade Napoleon Egypten och fick flera inhemska betraktare att inse att här krävdes modernisering. Som väl inte kan ha undgått någon har arabvärlden haft problem med det.

Orsakerna är många. Mackintosh-Smith nämner språket som en av dem, bland annat egenheten att korta vokaler sällan skrivs ut annat än i Koranen. Medan man läser en engelsk text för att veta vad som står där, är det bra att först veta vad som står i en arabisk text innan man rätt kan läsa den, skriver Mackintosh-Smith med en förvisso medveten förenkling.

Den arabiska skriften är vacker, inte konstigt att kalligrafi är en konstart där muslimer har excellerat, men den har inte varit lätt att anpassa till tryckpressen, som kom sent till den muslimska världen. Det har gått lättare med nya smarta mobiler och liknande former av kommunikation, något som märktes under den korta och snabbt vintriga arabiska våren.

Folkliga uppror har förekommit många gånger tidigare och alltid slagits ner med våld. Dagens diktatorer har många historiska förebilder. Visst är det något djupt symboliskt att Mackintosh-Smith inleder sin bok med kamelens tämjande och mot slutet illustrerar den med bilden av hur Mubaraks kamelryttare slår ner demonstranter i Kairo.

Det går en elegisk ton genom Arabs. När Mackinosh-Smith tittar ut från sitt fönster i Sanaa ser han mest spåren av krig och elände. Men här finns också en stor kärlek till denna så motsägelsefulla och rika kultur.